På kultursidan i Sydsvenskan gör Lars Åberg den 8/11 -03 en del intressanta reflexioner utifrån Aje Carlboms och Åsa Anderssons avhandlingar. Några citat:

 "I snart trettio år har det mångkulturella samhället varit ett officiellt projekt i Sverige, inskrivet i tusentals dokument som ett försök att frammana den goda gemenskapen. "

"...Miljoner investerades i kampanjer mot främlingsfientlighet. Trots att invandringen förändrades och kom att omfatta grupper som inte vill ha något mångkulturellt utbyte gjordes stora investeringar i multikultiideologin och komplikationerna förträngdes. Det mångkulturella samhället har nu blivit en sådan kliché att begreppet fordrar fortlöpande vitamininjektioner."

I den mån det bara rör sig om ett samhälle där olika kulturer och livsstilar utvecklas och interagerar kring en demokratisk kärna är det utmärkt, men:

" som förvaringsplats för parallella kulturer med identitet och tradition som kitt blir det snabbt en grogrund för intolerans och gettoliv. Ett bra tag har det mångkulturella samhället mest varit gångbart som kodord i EU-ansökningar och politiska förmaningstal."

Etnologen Åsa Andersson liknar i sin aktuella avhandling 'Inte samma lika. Identifikationer hos tonårsflickor i en multietnisk stadsdel' (Symposion) multikulturalismen vid en fantombild som visar sig i olika skepnader; den goda, den onda och den fula. Den goda är humanistisk och utgår från allas lika värde. Den onda fångar människor i stereotyper. Den fula är enligt Andersson ovanifrånperspektivets låtsastolerans, som sopar sociala orättvisor under en mångkulturell matta."

Åberg håller med Carlbom, när denne i sin studie av multikulturalismen, "The imagined versus the real other", invånder mot påståendet att svenska skildringar av muslimer iskulle vara negativa:

"Tvärtom finns det i medierna en överdriven försiktighet när det gäller artiklar och program om muslimer som bor i Sverige. Islam, det är också mitt intryck, behandlas vördnadsfullt och som om religiositet smällde högre eller satt djupare än andra värderingar."

Aje Carlbom med familj bodde ju i Rosengård under tre år. Vad de där fann var en islamisk separatism:

" Egna territorier, enklaver, har skapats med människor som står eller har ställt sig utanför den vanliga arbetsmarknaden. Enklaverna erbjuder också ett socialt skydd och nyanlända tenderar att integreras där i stället för i Sverige. Accepteras kraven på en institutionaliserad islamisk struktur finns, hävdar Carlbom, uppenbar risk att staten blir medproducent av ett minisamhälle, som permanent avskiljer sina invånare från övriga medborgare. Klartecknet för islamiska friskolor blir i det perspektivet den enskilt mest segregationsfrämjande åtgärden på mycket länge."

Carlbom är mycket kritisk till det svenska samhällets bortvända tystnaden i mångfaldens namn:

"Ingen annan större grupp i samhället begär motsvarande enkelriktade anpassning. Kring områden som Rosengård skulle vi kunna föra en diskussion om resursfördelning, om bostadspolitik, om skolpedagogik, om svartekonomi, om jämställdhet och barns uppväxtvillkor. I stället pratar vi om mångkultur och identitet."

"När Malmö stad envist fortsätter att producera trycksaker med bilder på kvinnor i slöja understöds felaktiga föreställningar (flertalet invandrarkvinnor bär inte slöja) och ges ett oreflekterat stöd till gubbväldet. Pressens lika enträgna uppvisande av kvinnor i slöja som typiska invandrarföreträdare utgör en legitimering av reaktionära strukturer,.."

En demokratiuppfattning som placerar individen i centrum, som anser alla medborgare ska ha samma rättigheter och skyldighete samt vill se offentligheten som en plats för möten och samtal, blir nu utmanad:

" I skydd av religionsfriheten kan man då låta enskilda personer agera spjutspetsar åt ett ideologiskt kontrollsystem, som anser sig ha bestämda fordringar på samhället medan motkrav uppfattas som diskriminerande. Här blandar man samman det privata och det offentliga i syfte att komma undan de vitala principiella ställningstagandena."

---