Fy! SVT:s "Uppdrag granskning" tog i februari 2005 upp bidragsfusk, även sådant som är invandrarspecifikt. Janne Josefsson förutspådde att detta skulle väcka reaktioner. Han syftade då inte på uppgifterna om bedrägerier i sig, utan det faktum att invandrares bedrägerier lyftes fram. Det visade sig - föga överraskande - att han på den punkten fick rätt. Fram trädde Åsa Linderborg på Aftonbladet.
Låt oss först redovisa hur "Uppdrag granskning" skriver om sitt program på sin webbsida:
"ANHÖRIGA LADE BESLAG PÅ PENSIONERNA
TEMA BIDRAGSFUSK: Det här är historien om tre kvinnoöden, om tre mammor som levande eller döda använts av anhöriga för att få ut stora summor pengar i Sverige. För ingen kontrollerade vart de tre kvinnornas pensioner tog vägen."
"I början av januari 1994 dör den 78-åriga kvinnan Ljubinka i sin hemby Lestane i forna Jugoslavien. Hon hade levt många år i Sverige. Traditionen säger att hennes ende son Ivan ska gå först i begravningståget genom byn och bära korset. Gjorde han det den där dagen för tio år sedan?
Den åldriga Ljubinka, Ivans mamma, reste tillbaka till sin hemby Lestane i Jugoslavien efter att ha bott i Sverige i många år. Hon dog på sjukhus 1994.
Men sonen Ivan fortsatte att hämta ut sin mammas pension i Sverige varje månad, i fem års tid efter hennes död. Totalt nästan 300 000 kronor.
Svenska myndigheter informerades aldrig om Ljubinkas död. Ivan meddelade bara att hon flyttat från Sverige. Hennes pension fortsatte att betalas ut till kontot som sonen disponerade och tog ut pengar från.
Ivan själv, han hävdar att han inte visste att Ljubinka gått bort. Pensionen tog han ut, stoppade i kuvert och skickade med buss ned till modern, berättar han.
Pensionen fortsatte att betalas ut till Ivan ända fram till 1999 då Försäkringskassan fick ett tips om att kvinnan sedan länge var död. En polisanmälan gjordes, men ledde ingen vart eftersom Ivan höll fast vid att han inte känt till vad som hänt mamman."
Svenska myndigheter visade dock föga intresse för att få fram sanningen:
"...enligt Ivans syster och hennes man som bor i byn Lestane kände Ivan inte bara till att mamman dog - han var med på begravningen och gick längst fram i begravningståget genom hela byn.
Ord stod mot ord - polis och åklagare motbevisade aldrig Ivans version om att han inget visste om mammas död. Men myndigheterna försökte inte ens ta reda på om Ivan var på begravningen. Och om det verkligen var sant att pensionen försvann i kuvert på bussar till Serbien."
Den andra kvinnan, Ruska, kom till Sverige i slutet av 1970-talet:
"För några år sedan började hennes post komma i retur till myndigheterna och det kommer inte in någon självdeklaration. Ingen tycks veta var hon finns.
Ingen adress, men pensionen - som hon bara har rätt till om hon bor i Sverige - fortsätter att sättas in på hennes konto. Drygt 7000 kronor varje månad.
Uppdrag granskning försöker först hitta henne på den adress där hon senast var folkbokförd här hemma i Sverige, men där finns hon inte. Det visar sig att hon bara varit inneboende. Ruska var god vän med mamman till den kvinna vi möter. Och mamman dog 1997.
Så vart tog Ruska vägen efter det?
I folkbokföringen finns inga släktingar till Ruska registrerade, men när vi söker vidare får vi reda på att det troligen skall finnas en dotter någonstans i Sverige. Vi hittar henne till slut och frågar om mamman.
Vi vet att varje månad sätts det in 7144 kronor på Ruskas konto på Föreningssparbanken. Pension som bara betalas ut om man bor i Sverige. Vi vet också att varje månad tar någon i Sverige ut lika mycket. Men vem är det som under åtta år tagit ut alla dessa pengar?"
"Den tredje kvinnan... var Hanise som kom till Sverige 1996, men dog och begravdes i december förra året i sin hemby i Kosovo.
Kvar i byn upp i bergen finns dottern med familj. Till skillnad från brodern stannade hon kvar i Kosovo under kriget och det var hemma hos henne Hanise dog, 80 år gammal. Mamman fick matas med sked de sista veckorna berättar hon.
I Sverige bodde mamman Hanise i ett radhusområde tillsammans med sin son, svärdotter och familj. Försäkringskassan betalade ut äldreförsörjningsstöd, en form av permanent socialbidrag till henne och kommunen hade anställt svärdottern som anhörigvårdare för att ta hand om den åldriga Hanise. Mamma lämnade Sverige precis innan hon dog hävdar sonen.
Men sina sista tre år levde hon i själva verket här hos sin dotter i Serbien. 225 mil från Sverige.
Våren 2002 kom sonen från Sverige och lämnade mamman här för gott, säger dottern Arife. Hon visar var de tvättade henne, och soffan där hon till sist somnade in för alltid.
Är detta sant innebär det att sonen och svärdottern i Sverige varje månad under drygt två och ett halvt år inte bara lagt beslag på mammans äldreförsörjningsstöd på 5500 kronor, utan också fått ytterligare 7700 kronor i lön från kommunen för att vårda denna Hanise - som de själva transporterat tillbaka till Kosovo.
Svärdottern förnekar de uppgifterna. Hon berättar att hemtjänsten varit hemma och träffat Hanise flera gånger när de utrett hennes vårdbehov. Och kommunen går i god för henne. Den ansvariga enhetschefen säger att man var sjätte månad träffat den gamla Hanise, fram till hon dog.
Grannar som Uppdrag granskning pratar med har inte sett den gamla kvinnan på flera år. Men kommunen har så sent som förra sommaren gjort en noggrann utredning av Hanises vårdbehov vid ett hembesök. Så dottern Arife i Kosovo far helt enkelt av någon anledning med osanning om vi ska tro våra svenska myndigheter.
Uppdrag granskning följde upp de tre fallen av misstänkt fusk med pensionspengar:
"Svensk polis och åklagare gjorde inte ens något försök att slå hål på Ivans påhittade historia. Utredningen lades ner.
Och Ivan har inget att oroa sig för. Han polisanmäldes 1999. Efter tre år lade åklagaren ner utredningen. Överåklagaren ändrade sedan beslutet, men då var det för sent. Brottet var i praktiken preskriberat. Ivan slapp rättegång och pengarna kunde han behålla.
I fallet med Ruska har det gått åtta år sedan hon flyttade tillbaka till Serbien och hennes rätt till svensk pension ska alltså ha upphört. Pengarna har ändå fortsatt komma in på hennes bankkonto, trots att hon sedan länge saknar adress i Sverige.
Men det är inte hon själv som tar ut pengarna, dryga 7000 kronor varje månad. Ruska berättar för Uppdrag granskning att hon nyligen flyttat in hos en man för att ekonomiskt kunna klara sig.
Banksekretessen hindrar oss från att få reda på vem som tar ut pensionspengarna. Men genom att sätta in ett par hundra kronor på kontot i Föreningssparbanken svarar kassörskan välvilligt på våra frågor om vem som har fullmakt att ta ut pengarna. Och det visar sig vara - dottern. Över en halv miljon kronor har det blivit sammanlagt under åren."
"Hanise då? Bodde hon sina sista år i Kosovo eller i Sverige där sonen och svärdottern fick hennes pension och dessutom betalt av kommunen för att vårda henne? Vem ska vi lita på?
Dottern Arife i Kosovo som säger att hennes broder och svägerska lämnat mamman hos henne? Eller Helsingborgs kommun som garanterar att man sett Hanise i Sverige var sjätte månad vid olika hembesök?
I kommunens omvårdnadsplan för Hanise kan man bland annat läsa att Hanise tycker att hon mår bra, men att hon ofta är ledsen. Att hon går med stöd av käpp. Tycker om att prata om gamla tider. Och att hon ofta vilar i soffan på dagtid.
Fast när vi granskar hemtjänstens uppgifter och anteckningar om besöken hos Hanise närmare framträder ett mönster.
Sonen och svärdottern har varje gång haft olika ursäkter för att modern inte finns tillgänglig.
Ena gången är hon för aggressiv för att ta emot besök, en annan gång är hon tillfälligt bortrest, en tredje gång sover hon. Och så vidare.
En enda gång - i december 2002 - kom sonen från Helsingborg och hämtade mamman Hanise berättar dottern Arife nere i Kosovo. Och det månadslånga besöket i Sverige sammanträffade med ett sedan länge inbokat hembesök av hemtjänsten.
- Det är dumt att man är så godtrogen, men man litar ju på folk att det är rätt och riktigt, säger enhetschefen Helen Persson, som också medger att kommunen brustit i kontrollen.
Tre gamla kvinnor, Hanise, Ljubinka och Ruska, som alla gick att tjäna pengar på. Inga svindlande summor.
Men tillräckligt mycket för att anhöriga utnyttjat tillfället som invandrare att lura det svenska välfärdssystemet. Och risken att upptäckas är så gott som obefintlig."
"UPPDRAG LYNCHNING".
Så löd rubriken på Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet den 9/2 -05.
Hon anser att programmet saknar "bollkänsla" och befrämjar "obehagliga opinioner". Tydligen borde det aldrig borde ha sänts:
"Igår sändes Uppdrag gransknings tredje av fyra program om bidragsfusk. .... Uppdrag granskning är en maktfaktor av rang; vad som kan ta år av arbete för en riksdagsledamot kan Jan Josefsson uppnå över en natt.
De nu sända programmen skiljer sig, enligt ÅS, från andra - de innehåller "inte ett enda avslöjande".
"Att det fuskas är knappast en nyhet. De kan inte presentera en enda tillförlitlig siffra. För tio år sedan fuskades det för mellan fem och sju miljarder, säger de, 'hur mycket det fuskas för i dag vet ingen'. Utan belägg insinueras att fifflet har ökat drastiskt. Det är omöjligt att ha välfärdssystem som inte rötägg utnyttjar, och högt räknat tror man att strax under två procent fuskar.
Uppdrag granskning får detta överraskande låga tal att låta som en nationell katastrof."
"Genom att särbehandla invandrare i förhållande till svenskar spelar man på 'vi' och 'dom', men uppdelningen är populistisk, eftersom Uppdrag granskning inte kan påvisa att invandrare fuskar mer än andra.
Här fanns inte ett ord om representativitet och omfattning. Utan att redovisa urval fick tre personer från före detta Jugoslavien symbolisera 'invandrare i Sverige'. "
Det är klart att man måste kunna diskutera bidragsfuskande invandrare - de fuskar säkert lika mycket som andra svenskar - men det kräver bollkänsla.
Samtidigt som jobben och välfärden räcker åt allt färre har vi haft flera mord i Sverige med rasistiska motiv, de främlingsfientliga partierna i grannländerna firar triumfer och Europa stänger gränserna."
Åsa Linderborg menar att Josefsson "söker sanningen men inte förklaringen":
"Han skyr analys i lika hög grad som hans intervjuoffer skyr hans kameror; spekulation och suggestion skapar effektiv kampanjjournalistik som spelar på folks fördomar och lägger grunden för obehagliga opinioner."
Nils Hansson, projektledare på Uppdrag granskning, svarar henne i AB den 11/2 -05:
"Vi har lyft fram olika typer av fuskare, från företagare till barnfamiljer. Inte i syfte att hänga ut dem (alla har anonymiserats) utan för att visa på ett allvarligt missförhållande, nämligen myndigheternas bristande kontroll.
Våra reportage har på ett rakt och tydligt sätt visat att myndigheternas kontroll präglas av naivitet, handfallenhet och inkompetens. I tisdagens program tog vi upp en form av fusk som enbart en invandrare kan ägna sig åt eftersom det förutsätter att fuskaren har rötter i ett annat land.
Reaktionerna och tittarsiffrorna visar att bidragsfusket är en fråga som berör många. Inte minst har vi fått många samtal från invandrare som är upprörda över de missförhållanden som vi har blottlagt. Dessutom har många frustrerade tjänstemän vid Försäkringskassan hört av sig. De bekräftar att den bristande kontrollen är ett stort problem.
Vi har inte insinuerat att fifflet har ökat drastiskt. Den beräkning som Åsa Linderborg själv lyfter fram som "överraskande låg" motsvarar åtta miljarder kronor. Pengar som går till fuskare i stället för dem som verkligen behöver det. Det anser vi vara ett allvarligt missförhållande. Därav namnet på vår serie, "Att stjäla från de fattiga".
Vi har lyft upp ett samhällsproblem till ytan. Den fara Åsa Linderborg talar om finns snarast i motsatsen. Det är i det fördolda som fördomar frodas - inte i den öppna debatten."
Linderborg svarar i samma AB:
"Jag vet inte vad som är värst: tv-programmet om invandrarnas bidragsfusk eller projektledningens svar. Jag tror inte att Nils Hansson är rasist, men han argumenterar precis som rasisterna gör. De brukar också ta fram en siffra som passar deras sak (som åtta miljarder kronor) och säger att problemet är att vanligt folk och fattiga drabbas. Också de brukar hävda att kritikerna inte vill ha debatt.
Jag har inte ifrågasatt att invandrare fuskar på samma sätt som andra svenskar, inte heller att det ska diskuteras. Jag menar bara att det kräver ett gott journalistiskt handlag. När Jan Josefsson säger att fusket bland invandrare är större än vad myterna och skrönorna berättar - myter som rasisterna sprider - förpliktigar det till en redovisning av omfattningen. Nils Hansson säger att Uppdrag granskning inte har varit ute efter att sätta dit invandrare särskilt, men väljer trots detta att granska en typ av fusk som bara invandrare kan göra.
Min kommentar om Uppdrag granskning har föranlett många främlingsfientliga läsare och tv-tittare att höra av sig. De är förbannade på mig och tycker att Josefsson är så bra, för att "sanningen om invandrarna äntligen får komma fram". Det borde bekymra Uppdrag granskning mer än mig. "
Blågul kommentar:
Logiken i Åsa Linderborgs argumentering är att om individer - för övrigt på mycket lösa grunder - stämplade som "rasister" påpekar ett uppenbart faktum, då måste detta behandlas som osanning och ingen annan får låtsas om det rätta sakförhållandet. Exempelvis att fattiga drabbas av bedrägerier i miljardklassen eller att en nödvändig debatt om invandringens konsekvenser saknas.
Helgarderat. Ingen kan påtala missförhållanden, eftersom själva påtalandet med automatik stämplar vederbörande som "rasist". Och eftersom rasister försöker påtala missförhållanden blir det fel att påtala missförhållanden.
Återkommande hävdar Linderborg att "fusk" (läs: bedrägerier) inte är mer vanligt bland invandrare än bland etniska svenskar. Vilket belägg har hon för detta? Det handlar här bara om påbjuden - politiskt korrekt - åsikt, inte om en konstaterad verklighet.
Detta hindrar inte Linderborg från att i nästa mening själv medge att det faktiskt finns "fusk" som bara invandrare har praktiska möjligheter att genomföra.
Ska hennes ekvation stämma måste det betyda att etniska svenskar "kompenserar sig" genom högre frekvens av deltagande i andra typer av bedrägerier. För detta har hon naturligtvis inga belägg, och anser inte heller att hon behöver ha det. * Det räcker med att hennes verklighetsuppfattning är "behaglig".
|
|
* Även om - hypotetiskt - etniska svenskar skulle vara mer representerade i bidragsbedrägerier än invandrare är inte detta något skäl att inte försöka komma tilrätta med dessa brott varhelst det är möjligt.
Svenskars bedrägerier kan inte vara ett argument för att acceptera invandrares bedrägerier - lika litet som förekomsten av inomhusvåldtäkter kan vara ett argument för att acceptera utomhusvåldtäkter.
