Maciej Zarmeba hade en serie på tre artiklar i Dagens Nyheter under februari 2008 kring förhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm. De kan läsas här, här och här.
Kärnan i artiklarna var hur ett klimat av rädsla skapats, vilket både går ut över undervisningens kvalitet och sänker kraven för godkänt. I slutändan drabbas de elever som får sådana lärarstuderande till lärare.
Lektioner har urartat till inkvisitatoriska förhör att lärare, för att utverka bestraffningar och/eller skadestånd - ytterst med stöd av en "Lag om likabehandling".
Centralt i sammanhanget är att kunna uppge sig känna sig "kränkt". Detta ger ett tolkningsföreträde, initiativ och maktinstrument. I synnerhet som skolledningen faller undan.
"'Vi har fått en jaktstämning i huset', säger en av chefslärarna. 'Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant.'
En annan säger: 'Jag fruktar att vi utbildar rädda lärare. Sådana som vänder kappan efter vinden.'
Och i kårtidningen skriver en student: 'Vill vi leva i en dokusåpademokrati där ingen står för något av rädsla för att... vara annorlunda? Om inte Lärarhögskolan rymmer det öppna samtalet, var skall det rymmas då?'
Klimatet på Lärarhögskolan har blivit sådant, att många lärare undviker att tala med vissa elever i enrum. De kan behöva vittnen. I synnerhet efter underkänt på en tentamen finns risk att eleven ifråga kan uppleva sig kränkt och då "höra" läraren säga särskilt hemska saker.
"Efter sju år med Lag om likabehandling av studenter i högskolan känner sig Lärarhögskolan tvungen att likställa god svenska och rappakalja. Den känner sig också nödsakad att inbilla studenter att inget handikapp kan hindra en lärarkarriär. Sanningen får de själva upptäcka, i regel alldeles för sent. Men skolan går fri, den har inte diskriminerat någon."
Som resultatet av skolan undfallenhet blev studenten Darabi godkänd och kom på skolor, för att praktisera undervisning. Där tog det stopp. Verkligheten sade ifrån.
"Trakasserierna består i att Lärarhögskolan har avrått Darabi från att fortsätta utbildningen till svensklärare. Det är skolan skyldig att göra, när 'ansvariga lärare ... bedömer att studenten är olämplig att utöva det yrke som utbildningen syftar till. Beslutet att avbryta utbildningen ligger hos studenten', står det i Studentens rättigheter och skyldigheter.
När Darabi skulle praktisera på en grundskola upptäckte lärarna att hon hade svårt att uppfatta vad barnen sade. Och när bokstaven 'V' skulle läras ut till första klassarna förstod inte lärarkandidaten orden 'vik' samt 'virka' i läroboken. Där någonstans gick gränsen för lärarna på denna förortskola. Det blir svårt för Darabi att lära barnen ett språk som de redan behärskar bättre än hon, antydde de. Då fick de höra från Darabi att de var rasister."
Lärarhögskolan tvingades då agera. Något som resulterade i motåtgärder:
"...på uppmaning av studentkåren anmäler Darabi högskolan till DO. Beredning pågår ännu. Hennes lärare har väntat i tjugotvå månader på DO:s besked om de är rasister eller om det är legitimt att fordra svenskkunskaper hos svensklärare. Kanske är det inget prioriterat ärende."
"Processen har satt sina spår i lärarkåren.
En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, 'och vinklar det sedan för en anmälan'.
Psykologen Margareta Normell, som handleder lärare vid Lärarhögskolan, anser att det är 'tragiskt' att skolan numera viker sig för anmälningshot och släpper igenom studenter som inte passar för läraryrket. 'Det är grymt mot dem, för de kommer att misslyckas ute på skolorna - och det är grymt mot deras elever.'
Beskåda denna bild av högskolekultur anno 2007. Av ett tiotal akademiska lärare som jag intervjuar är det bara rektorn som inte kräver att få vara anonym.
I nästan alla anmälningar förekommer nämligen tillvitelser om att läraren, förutom att underkänna studenten, skulle ha sagt något nedsättande om dennas ursprung, sexuella läggning eller handikapp. Alltid i enrum, utan vittnen."
|
Vad innebär det att "vara kränkt", undrar Zaremba, och låter frågan gå till olika personer.
Teologen Ann Haberlein ser "kränktheten som en massflykt från vuxenheten", och ett sätt att "skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar,.."
Konstnären Magnus Bärtås misstänker att "när partier och folkrörelser förtvinar blir missnöjet okanaliserat, privatiserat, till slut narcissistiskt..."
Margareta Normell konstaterar att "vrede är näst intill tabu i vår kultur, medan det är legitimt att göra sig till offer. Och finns det ett offer så finns det också en förövare, .."
"...oftast är människor med dålig självkänsla, som inte fått bekräftelse i sitt liv, som tillgriper kränktheten. Den är ett formidabelt vapen i den svages hand."
Abnormt blir det, menar Zaremba, "först när staten erbjuder sig att bota fantomsmärtan: lokalisera orsaken och bestraffa de skyldiga."
"...den kränkte 'har tolkningsföreträde'. 'Du har kränkt mig' intar en särställning bland anklagelser: den behöver inte bevisas."
"man vill ju veta hur en regel som betyder att 'anklagad är så gott som dömd' kunnat slå igenom på en svensk högskola."
Drivande bakom inkvisitionen på Lärarhögskolan är ordföranden för "Sveriges Förenade Gaystudenter".
"...Jag frågar
denne ordförande om han kontrollerade att anmälan var sann. Det
gjorde han inte. Det var inte hans sak. Dessutom var det onödigt: 'Den
som känner sig kränkt har rätt.'
Hörde jag rätt? Om jag nu anklagar en lärare för homofobi,
frågar jag ordföranden, kommer han att utan vidare kontroll att
skriva under anmälan?
'Ja', svarar han. 'Kalla det naivt, men jag tror inte att man fejkar en sån
historia.' Men händer det aldrig att människor missförstår
vad andra sagt? 'Normgruppen' (de heterosexuella, min övers.), svarar
han, 'har ingen rätt att kräva att den kränkte skall förklara
på vad sätt han blivit kränkt'.
Och han menar det. I ett officiellt brev till skolan (31/1 -05) kräver
han att 'omvänd bevisbörda' skall tillämpas: den anklagade
måste bevisa sin oskuld. När jag läst det börjar jag
förstå uttrycket 'de rosa khmererna' om Gaystudenterna vid Lärarhögskolan."
Eftersom elevkåren, i varje fall som det framstod, stod bakom anmälan av den lärare man siktat in sig på, tog det skruv: "läraren blev utlyft från undervisningen innan han ens fått chansen att förklara sig."
"Under denna lektion ville någon veta vad läraren kände i dag. Inför bögar, alltså. 'Det här är för privat, det hör inte hit', svarade läraren. Men studenten insisterade. Då sade läraren att han numera inte hade några problem, men svårt för "fjollighet".
"Därefter blev han ansatt av studenten Nilsson med frågor om huruvida homosexualitet är "normalt". Det tyckte läraren var en fråga för en annan lektion. Nilsson gav sig inte."
Lärarens egen beskrivning av vad som hände var att: "han under lektionen känt sig utsatt för ett inkvisitoriskt förhör av någon som märkte ord och visste de rätta svaren, men ville få de felaktiga ur honom."
Skolans ledning hukade, av rädsla för att hängas ut i media.
Av ekonomiska skäl ville man inte låta anmälan gå till en rättslig process.
Det var skada, menar Zaremba:
"Hade
affären gått till domstol hade rätten äntligen fått
ta ställning till vad lagen menar med 'kränkning'. Troligen hade
högskolor sluppit fler anmälningar när någon sagt 'lilla
vän' eller avrått en dyslektiker från att bli svensklärare.
Förlikningen fick motsatt effekt. Anmälningarna har blivit fler.
När anmälarna inte blev motsagda på någon punkt, men
fick skadestånd, vidgades definitionen av 'kränkning' och 'diskriminering'.
Så låt oss se hur vid den hunnit bli:
Gör sig en högskola skyldig till trakasserier om den inte hindrar
studenter från att ifrågasätta varandras åsikter? Det
anser anmälaren Nilsson, som krävde ersättning för följande
'repressalier'."
 |
| Den spanska inkvisitionen på 1500-talet och Stalinterrorn i det kommunistiska Östeuropa i mitten av 1900-talet använde mindre sofistiskerade metoder än vad som tillämpas i 2000-talets Sverige. Syften och effekter är dock likartade: tystnad och underkastelse. |
