Anders Johansson i sin bok "Sanningen är originell", under kapitlet "Stalin och kvällstidningen" :

Att meningarna kan gå isär om en massmördare som Josef Stalin är från någorlunda objektiva grunder ganska svårt att förstå men i det svenska medieklimatet är det knappast oväntat. Uppsalahistorikern och kommunisten Åsa Linderborg, som är flitigt anlitad i tevesofforna och alltid har välvilliga ting att förtälja om den ideologi hon sätter så högt, recenserade i Aftonbladet Montefiores Stalinbiografi, Stalin, den röde tsaren och hans liv.

 

---

Linderborg inleder med lite svassande beröm kring några detaljer...

Desto mer kan hon sedan raljera med författarens beskrivning av den "ideologiska fanatismen" och "marxismens inneboende ondska" liksom med hans syn på farorna med "utopiska ideal". Lindeborg marginaliserar Montefiores syn på Stalintiden till något som brukar känneteckna "all världens jämlikhetsivrare".

Begrunda ett ögonblick detta: Stalins brott jämställs med humanistiska strävanden av alla slag, med organisationer som arbetar för frihet och rättvisa.

Och denna smörja är sålunda skriven av en historiker vid Uppsala universitet i en av Nordens största dagstidningar, kanske den största! Men det är ingalunda slut med detta. Det är, får vi veta, inte "metafysisk ondska" som kostade alla dessa miljoner människor livet, däribland många blåögda svenskars, som belönades med nackskott för att de slet vid ryska järnvägar och vansinniga kanalbyggen. Nej, det finns ingen ondska alls med i spelet! I stället övertar Linderborg den gamle trotskisten Isaac Deutschers tes att Stalins illdåd bör förklaras med "svårigheterna att bygga socialism i ett land, i en fientlig kapitalistisk omvärld".

Visst, visst, Åsa Linderborg, låt oss anta att den som skriver det här skulle förorda mord på djurförsökare och jägare bara för att jag tycker illa om djurförsök och nöjesjakt. Eller föreslå utrotande av det slags intellektuella Lindeborg representerar. Så tänker inte en demokrat, men Åsa Lindeborg gör det. Hennes förklaringsmodell är en skrämmande utsaga, som tycks mig sprungen direkt ur hennes medvetande, därmed antydande att hon inte skulle vara främmande för sovjetiska metoder även vid omvandlingen av Sverige. Som vanligt gör kommunismen anspråk på en särställning som politisk religion. Däri liknar den islam.

Lindeborg efterlyser en ny Stalinbiografi, skriven av någon som har sinne för den historiska helheten men framför allt "större kunskaper om socialistisk idédebatt". Så talar en politiskt korrekt antiintellektuell formad i ett utbildningssystem vars utnämningspolitik närmar sig enpartistatens. Socialismens och kommunismens illdåd är en sak för den inre kretsen av exegeter, låter hon oss förstå. Dumskallarna som bara i största allmänhet tycker att det är för jävligt att 60 miljoner människor tas av livet för en utopisk ideologis skull (enbart i Sovjetunionen!), bör ha vett att hålla käften!

 

---

Efter att ha begrundat Åsa Linderborgs recension har mina värsta farhågor besannats. Med humanistisk, kritisk distans eller intellektuell hederlighet har hennes sort av intellektuella knappast något att skaffa. Men nog är den politiska korrektheten en skör tillhörighet, baserad som den är bara på en slavlik lydnad när några trendriktiga hussar blåser i pipan.

 

---