Göran Göransson	Ljus från Sverige
Född: 1819, i Gästrikland Samtida med: Karl XV, Oscar II Nyckelord: Stål Död: 1900  Länkar: Göransson1  Göransson 2  Göransson 3

 

Göran Fredrik Göransson kan jämföras med Carl Ekman. Vad den senare åstadkom för Sverige beträffande pappersmasseexport åstadkom den senare beträffande stålexport. Göransson var egentligen inte att beteckna som uppfinnare. Hans insats bestod i att anpassa och i produktion utnyttja redan gjorda uppfinningar.

Ur Bra Böckers lexikon: "Göransson, Göran, 1819-1900, industriledare och föregångsman inom svensk stålindustri. 1858 utarbetade han en metod som gjorde bessemermetoden praktiskt användbar. Han var en av initiativtagarna till Sandvikens jernverks AB 1868 och under en tid också dess ledare. Han förde fram företaget i främsta ledet bland svenska järn- och stålverk."

I mitten av 1850-talet var Göran Göransson chef för ett handelshus i Gävle, "konsul" var hans titel. Man sysslade med skeppsbyggnad och sjöfart, men även import av livsmedel och export av stångjärn.

Stål var vid denna tid en bristvara. Processen för att tillverka det var omständlig och tidskrävande, järn måste i flera steg blandas med kol och upphettas för att få ned kolhalten till en halv procent, så att järnet blev till stål. Således blev stålet dyrt.

Engelsmannen Henry Bessemer, en etablerad uppfinnare, hade 1851 tagit patent på en ny metod, som han fortsatte att utveckla innan han 1856 presenterde den officiellt.

För denna process byggdes en jättelik behållare av pannplåt, invändigt klädd med tegel. Behållaren monterades så att den gick att tippa.

Den fylldes med smält tackjärn. Genom smältan blåstes en kraftig luftström. Syret gjorde att föroreningarna och det mesta kolet förbrändes. Syret ökade också temperaturen i smältan till över 1500 grader.

Göran Göransson fick vid ett besök i England vetskap om Bessemermetoden, köpte in sig på patentet och gjorde försök vid Edskens masugn i Gästrikland. Det blev ganska misslyckat, stålet var fyllt av blåsor. Samma problem hade Bessemer själv, i sina försök.

Göransson drog på sig stora skulder och blev av ekonomiska skäl tvungen att upphöra med vidare försök. Då fick han, i januari 1858, ett lån på 50.000 riksdaler av Ingenjörsvetenskapsakademin och kunde fortsätta försöken. I juli lyckades han.

Göran Göransson hade därmed förbättrat Bessemermetoden och gjort den praktiskt användbar. Metoden slog snabbt igenom vid järnbruk runtom i världen och priset på stål sjönk med 75 procent. Det blev nu möjligt att använda stål i sammanhang där det tidigare varit för dyrt - t ex till räls och maskiner.

Den svenska produktionen av bessemergöt ökade från 500 ton år 1858 till 120.000 ton år 1895 - en 240-faldig ökning på 37 år!

 

Göran Göransson bildade 1862 Högsbo Stål- och Jernwerks AB, vilket startade bessemerblåsning 1863, vid Storsjön i Gästrikland. Företaget gick i konkurs 1866 men rekonstruerades 1868 som Sandvikens Jernverks AB. Företaget framställde bl.a. hjulringar för järnvägsvagnar och lokomotiv, propelleraxlar för ångfartyg , borrstål för bergsborrning , ståltråd, rör, cykelekrar, skruvar och fjädrar. Vid världsutställningen i Philadelphia i USA 1876 deltog företaget, under namnet "Sandvik".

 

Göransson brydde sig inte bara om den tekniska utvecklingen utan såg i ett tidigt skede att skulle han få arbetskraft måste de ha någonstans att bo och att livet utanför arbetsplatsen också skulle fungera. Företagets sociala omsorg växte tidigt fram. Företaget tog sig an bostäder, sjukvårdsinrättning, mm. Med antalet arbetare växte även antalet barn och konsuln ansåg att man borde ta hand om dem och att de skulle få möjligheten att gå i skola. Företaget tog på sig ett ansvar för skolundervisningen i Sandviken.

 

På 1890-talet konkurrerades bessemermetoden ut av en ny metod - martinmetoden - som nådde högre temperaturer och kunde blanda tackjärn med skrot. Med martinmetoden kunde även den fosforrika järnmalmen i de lappländska malmfälten komma till användning. Sandvik började använda martinmetoden 1898.

Göran Fredrik Göransson avled år 1900.

1. Malm smältes som vanligt i masugnen till tackjärn. Det flytande tackjärnet transporteras till bessemerverket. 2. I bessemerverket finns en speciell behållare, en så kallad bessemer-konverter. Konverter kommer av att den kan tippas i sidläge, något som var viktigt för hanteringen. Det flytande tackjärnet hälls nu över i konvertern som ligger ned (se den bilden längst upp till höger). När allt tackjärn runnit ned ställs behållaren upp så att öppningen är riktad uppåt. Nu sätter man på blästern, den varma luften som trycks genom järnet och som ökar temperaturen. Nu kastas gnistor, kolstycken och slaggrester ut från behållaren. 3. Allt eftersom slaggen och kolhalten minskar förändras lågan och gnistorna från behållaren. När lågan var helt blå var processen slutförd. Lågan växer nu och blir helt vit och stor. 4. Nu börjar järnet koka, alltså kolet minskas med sådan fart att det ser ut som järnet kokar. Till slut blir lågan mindre och mindre och har ett klart vitt sken (se bilden längst ner till höger). Nu hade man fått ned kolhalten till stålets nivå. 5. Nu hälls det flytande stålet ut ur behållaren och fraktas till en plats där det gjuts i formar. Bessemerkonverter. I bessemer-metoden uppvärmdes tackjärnet så mycket att kol och slaggprodukter bildade en stark eldslåga. Under olika faser under processen varierade färgen från gul, svagt blå till helt vit men stark gnistbildning.