Gustaf Pasch	Ljus från Sverige
Född: 1788, (var? - det vet BGF inte) Samtida med: Karl XII, Karl XIV Johan, Oscar I Nyckelord: säkerhetständstickan Död: 1862  Länkar:  Pasch 1   Pasch 2  Pasch 3

 

Gustaf Erik Pasch föddes 1788. Han blev kemist, och professor vid Karolinska institutet i Stockholm. Pasch var mångsysslare, men hans största insats var uppfinnandet av "säkerhetständstickan". På denna fick han 1844 patent.

Fram till 1800-talets mitt var det flinta, stål och fnöske som gällde för de flesta som ville tända en brasa. I slutet av 1600-talet introducerade man eldpistolen, vilken byggde på samma princip som flintlåspistolen. Eldpistolen var förbehållen den besuttna överklassen eftersom den var ganska dyr att tillverka och följaktligen spreds den inte bland den breda allmänheten.

1827 uppfann apotekaren John Walker i England s.k. stryktändstickor. Dessa var dock svåra att tända.

Under 1830-talet började man i Tyskland och Frankrike tillverka fosfortändstickor. Dessa kunde tändas mot vilken yta som helst. I fosforstickans tändsats ingick gul fosfor. Att sådan kunde framställas i större skala till en rimlig kostnad var en förutsättning för denna tändstickstillverkning. Urin var länge den enda kända råvaran, men svenskarna Scheele och Gahn visade i mitten av 1700-talet att det även gick att använda aska av ben från människor och djur. Man fann senare att guano, fågelspillning, kunde användas istället.

Ett problem med dessa tändstickor - svaveltändstickor som de också kallades - var var att de var alltför lättantändliga. Fosforstickorna orsakade ofta bränder, genom att de självantände.

Ett annat problem var att de var giftiga. Den gul fosforen i stickorna kunde i större doser vara dödande. De användes ibland för att framkalla aborter, med stora risker för modern. De mest omfattande konsekvenserna fick fosforstickorna för fabriksarbetarna. Tillverkningen kunde göra dem svårt sjuka. Sjukdomen fick tänderna att lossna och ledde till att käkbenet bröts ned och i svåra fall ledde den till döden. De som arbetade med själva doppandet av stickorna i tändsatsen var de som främst drabbades.

Ur boken "Svenska uppfinnare":

"Två svenskar ska ge sitt bidrag, innan den ofarliga tändstickan slutligen tar fyr.

Jöns Jacob Berzelius är mest känd som mannen bakom våra grundämnens kemiska beteckningar, men han upptäcker också att det går att ersätta gul fosfor med röd. Denna är i det närmaste ofarlig. Han klurar dock aldrig riktigt ut hur den ska fås att fungera i dagligt bruk. Den som löser problemet är i stället hans landsman och lärjunge Gustaf Erik Pasch - en begåvad karl som så småningom ska syssla med att uppfinna vattenfast cement åt Göta kanal-bygget, framställa nytt sedelpapper, göra ättika, odla silkesmask och spela fagott."

Gustaf Pasch löste problemet med både lättantändligheten och giftigheten hos fosforstickorna.

Lösningen bestod i att dels ersätta den giftiga gula fosforn med röd fosfor, dels att ta bort fosforn från tändsatsen och överföra den till ett plån på asken. Huvudet på stickan bestod av antimonsukfid, kaliumklorat och bindemedel. Plånet bestod av röd fosfor och satt på utsidan av asken.

Säkerhetständstickan kunde inte självantända. Den antändes bara om man strök den mot ett ämne som den reagerar med.

Patentet fick Pasch alltså 1844, och det gällde fram till 1852.

På S.J Bagges fabrik i Stockholm började man att tillverka tändstickor av Paschs patent.

Tillverkningen varade dock inte särskilt länge. Stickorna var dyra på grund av att det var ganska svårt att framställa den röda fosforn. Den röda fosfor man fick fram höll dessutom låg kvalitet - plånen blev snabbt odugliga.

Denne kommersiella framgång uteblev. Gustaf Paschs patent gick ut utan att han fått igång någon varaktig produktion i nämnvärd skala. Han dog utfattig 1862.

Först senare, genom insatser av Johan Edvard Lundström (även kallad Janne Lundström) och hans bror Carl Lundström samt med Jönköpings Tändsticksfabrik, blev säkerhetständstickan mer allmänt använd.