Ur inlägg på Exilen den 1/6 -05, av signaturen "Bo de Silva":
Än en gång: vad var det vi sa?
Kalla det "fördomar" eller vad ni vill, men vad var det vi misstänkte? Att bråken, de anlagda bränderna, hoten, slagsmålen, misshandeln, stölderna, rånen och vandaliseringen på våra svenska skolor som bara ökar - uppenbarligen är elever med invandrarbakgrund som stod bakom. Dessa problem som ständigt svenska skolor drabbas av idag, har aldrig förekommit i denna utsträckning tidigare, inte innan massinvandringen drabbade vårt land. Nu går det inte en dag, inte en vecka utan att media rapporterar om "gängbråk", misshandel, oroligheter, sabotage, anlagda bränder, glaskrossning och övrig vandalisering, allt sker på våra skolor. I bara Göteborg hade det skett fem anlagda bränder på en veckas tid, rapporterade man i SVT, Västnytt. Vem eller vilka utförde dessa?
Torsdagen den 26 maj 2005 meddelade man i TV4:s morgonsoffa och senare samma dag i SVT:s nyhetsprogram, att en skola i Malmö, Hermodsdalsskolan, hade tvingats avskilja ett 20-tal elever från skolan och undervisningen. Dessa elever hade under en lång tid terroriserat, vandaliserat och förstört skolans lokaler och utrustning och uppträtt utomordentligt hotfullt där fruktan och rädsla hade spridit sig, inte bara bland eleverna, utan även bland lärare och övrig personal. Dessutom hade dessa 20 elever "toppat" sin terrorverksamhet mot skolan med att stjäla nycklar, ta sig in i källarlokalerna och bl a vräkt ut kemikalier och ammoniak så att skolan måste utrymmas för sanering.
Detta var det som fick bägaren att rinna över, sa den kvinnliga rektorn Jytte Lindberg. Hon förklarade, att man hade så gott som dagligen stora problem med en stor grupp elever som ständigt uppträdde mycket hotfullt och ideligen vandaliserad skolans utrymmen. Dagligen krossades fönsterrutor och detta var mera regel än undantag. Därför togs beslutet att de pojkar som stod för de värsta problemen skulle avstängas. Skolledningen lät dem få fortsätta undervisningen i en särskild "obs-klass" med speciellt utvalda lärare på annan plats i Malmö, bara för att skydda övriga elever och personal och försöka få slut på den systematiska och regelmässiga vandaliseringen. Pojkarna hade nämligen visat sig vara så farliga, hotfulla och respektlösa att man inte längre vågade ha dem kvar med hänsyn till säkerheten för alla andra som vistades på Hermodsdalsskolan. Så de måste bort, förklarade rektorn.
Rektor Lindberg förklarade också, att även om dessa bråkstakar togs bort från skolan, var chansen stor att det dök upp nya, för det handlade om att "ta kontroll", "få respekt" och därigenom bli "nya ledare" bland skolans elever. Någon ny måste utmärka sig som "ledartypen". Mycket riktigt, samma dag som de 20 vandaliserande pojkarna försvann uppstod en anlagd brand på en av toaletterna. Detta hade man väntat sig, sa rektor Lindberg!
Till TV4:s morgonsoffa hade man denna morgon också inbjudit, förutom rektor Jytte Lindberg en lärare från skolan samt en integrationslärare (!). Denne visade sig ha kurdisk bakgrund med namnet Josef Kurdman (efternamnet var taget påpekade han, för att visa varifrån han kom). Dessa tre skulle försöka förklara varför pojkarna hade blivit avstängda från skolan. Avstängning var en mycket kraftig markering och en ovanlig åtgärd i svenska skolor. Rektor Lindberg och läraren samt de två programledarna nämnde (som vanligt) inte med ett ord att de elever det handlade om var samtliga pojkar med invandrarbakgrund. Sådant höll man tyst om. Alltså det var inte frågan om svenska elever, vilket var avsikten att lura tittarna till att tro. För denna upplysande information krävdes som oftast en person med invandrarbakgrund - integrationsläraren Kurdman! Som alla känner till vore det förenligt med stora risker, att för en etnisk svensk, drista sig till att framföra en sådan "fördom", eller att man hade det "dåliga" omdömet att "påstå" något om brottslingars etnisk bakgrund, som för "sammanhanget anses vara fullständigt ovidkommande", som det alltid heter.
Integrationsläraren avslöjade direkt som han fick ordet, att det rörde sig om 20-talet invandrarpojkar på skolan som blivit föremål för denna mycket ovanliga form av disciplinåtgärd! Dessa pojkar hyste ett sådant hat och sådan respektlöshet mot allt som var svenskt, upplystes vi om, och detta berodde på den negativa inställning som pojkarnas föräldrar hyste för Sverige! Det var alltså invandrarpojkarnas egna föräldrars fel, underströk Kurdman! Dessutom förklarade han att föräldrarna inget hellre ville än återvända till det forna hemlandet. (Här måste man fråga sig varför de överhuvudtaget kommit till Sverige - kunde det möjligen bero på väntan att den ekonomiska "navelsträngen" från Sverige skulle hinna etableras?)
I denna miljö levde och växte alltså många invandrarungdomar upp i dagens Sverige. Det var bl a därför som integrationen så kapitalt hade misslyckats.
Denna negativa uppfattning om sitt nya hemland Sverige, färgade ständigt dessa pojkars beteende och reaktion, vilket sedan tog sig uttryck i visat förakt och bristande respekt mot allt som var svenskt, förklarade Kurdman. Pojkarna visste att de kunde bära sig hur illa åt som helst utan att det hände något allvarligt eller att de blev lagförda. De kunde lugnt fortsätta terrorisera sin omgivning, vandalisera, anlägga bränder, fördärva och begå massvis med brott, både våldsbrott och andra kriminella handlingar, särskilt riktat mot svenskar och allt det som symboliserade Sverige, utan att det fick några allvarligare konsekvenser för dem. På sin höjd samtalsterapi hos socialsekreteraren, eller hos den lokala imamen.
Anarkin och respektlösheten spred sig inom dessa grupper. Eftersom invandrarfamiljernas inställning var att de ändå inte tänkte stanna i Sverige, så spreds bland deras barn uppfattningen att de inte behövde visa någon respekt eller följa Sveriges lagar och regler, förklarade integrationslärare Kurdman. De struntade helt i allt vad skolarbete hette, för de hade ingen bindning till och kände ingen samhörighet med Sverige eller svenskarna. Detta var föräldrarnas fel, påpekade han! Invandrarungdomarnas närmast uppnåbara målsättning i Sverige var att ta över familjens eller någon släktings kebab- eller pizzarestaurang vilket resulterade i att man ansåg sig inte behöva gå i skolan eller lära sig något.
Denna åsikt och inställning har
jag därefter testat bland andra invandrarungdomar, även svenska
i en annan stad här i landet. De håller helt med vad integrationsläraren
sagt och instämmer helt i att det förhåller sig precis så.
Josef Kurdman påpekade
också, att vi svenskar bar ett stort ansvar själva för den
misslyckade integrationen, och han förundrade sig över att vi visade
så lite stolthet över vårt eget land och att vi sällan
med bestämdhet markerat gränserna för vad vi tillät och
vad som var förbjudet. Vi var alldeles för flata menade han, så
det var inte att undra på att våra invandrare saknade respekt
för oss och vårt land. Vi saknade ju respekt för oss
själva!
Men vad han inte sa och vad etablissemanget ständigt vägrade upplysa om var - som vanligt - att vi svenskar inte får lov att uttala respekt för oss själva eller vårt eget land! Vi är förbjudna att visa stolthet över både Sverige, vår kultur, våra seder, traditioner och vårt fädernesarv. Ständigt förtigs detta förtryck som vi svenskar utsätts för.
Etablissemanget väljer att inte informerar omvärlden om, att den svensk som offentligt talar väl om Sverige eller sin egen folkgrupp kan dömas för "hets". Lika så, döms han, om han skulle råka uttrycka "missaktning" mot någon annan folkgrupps kultur, till hets mot folkgrupp. Det finns numera ett antal prejudicerande och upprörande rättsfall om detta, där svenskar t ex i förtroende till bl a sina lokala politiker uttryckt sin rädsla för vad invandrarna ("en hoper araber") tillåts ta sig till och i brev, synnerligen berättigat förklara för sin lokala politiker den oro för ökad kriminalitet man känner i sitt bostadsområde och att man är rädd för att detta tillåts sprida sig över allt större delar av det svenska samhället. Då polisanmäldes brevskrivaren av lokalpolitikern för hets mot folkgrupp! Vilket svek, vilken intolerans!
Dessutom märker ju våra invandrare att de svenska eleverna förbjuds att bära T-shirts med svenska motiv, flaggor, tre kronor eller som nyligen den svenska nationalsången tryckt på tröjans rygg. Man har stoppat att till årsavslutningen gå till kyrkan, sjunga "Du gamla du fria", "Den blomstertid nu kommer", och andra vid avslutningarna, av gammal svensk tradition framförda psalmsånger, stående under den svenska flaggan på skolgården med blomsterkransar i håret - bara för att "elever med annan etnisk bakgrund skulle kunna ta illa vid sig". Jo, det ser vi ju effekten av nu. Invandrarna hatar oss för att vi är sådana fega blötdjur!
Samtidigt kan invandrarlever gå omkring t ex med röda T-shirts försedda med sitt hemlands frihetsorganisations logo "UCK" tryckt över hela bröstet och i skolans samlingssal framföra de egna lokala kampsångerna vajande sin nationsflagga. All sådan diskrepans märker ju våra invandrare och det påverkar dem i sin redan negativa uppfattning om oss av brist på stolthet fega svenskar. Vi ger ju dem intrycket att vi hatar oss själva! Hur kan de uppfatta något annat?
Nya lagar som endast har som målsättning att tysta all kritik mot invandringen från svenskarna, lagar som direkt förtrycker den etniskt svenska majoritetsbefolkningen och hindra dem från att ge yttryck för att känna stolthet över sitt fosterland, sin historia, sin flagga, sitt kulturarv eller sin nationalsång mm, har omöjliggjort att visa denna av invandrarna efterfrågade stolthet. Sådan diskriminering håller etablissemanget tyst om.
"Nationalist" har blivit ett skällsord och tillåtelse att få känna stolthet över sitt land och sin bakgrund, är en naturlig egenskap och något fullständigt och oeftergivligt krav för alla andra folk, men inte för oss svenskar. Denna egenskap - att få känna stolthet för sitt eget - är något som är särskilt märkbart hos samtliga av våra invandrare, men det har man förbjudit oss svenskar att ge uttryck för genom dessa nya, selektiva och diskriminerande lagar. Inte konstigt att invandrarna, som inte behöver bry sig ett dyft om Sverige och oss svenskar och som i övrigt skiter i vår kultur, våra traditioner, seder och bruk, och särskilt vår lagstiftning, kan kosta på sig att tycka att vi är "flata" och "inte känner någon stolthet". De vet inte att vi i lag är förbjudna - av hänsyn till alla de "med annan etnisk bakgrund", alltså invandrarna själva, att visa stolthet!
