Ur "Millt sagt", vecka 51 1998:
Senare skulle jag lära mig också en annan sak om journalister, redaktörer och media i Sverige: att de arbetar som kollektiv, samordnat och styrt. Det finns inga avvikande röster.
Detta märkte vi från Blågula Frågor när vi tilldelat Sven-Olle Olsson Blågula Frågors demokratipris. I Sjöbo uppmärksammande vi också personer, uteslutna ur tre olika partier pga åsikter om invandringspolitiken. (Nyligen sällade sig ett fjärde parti till skaran - Folkpartiet - som uteslöt Bertil Salomonsson, efter 32 år som partimedlem.)
Båda dessa BgF-evenemang var provocerande
på ett mediavänligt sätt, och skulle normalt sett blivit uppmärksammade.
Tilldelandet av olika priser för kamp mot 
"rasism" har f.ö. avlöst varandra,
och ofta uppmärksammats. Nu bojkottades evenemangen istället - bara
en lokaltidning skrev om dem.
Här kan man hävda av Blågula Frågor är inte en tillräckligt stor förening för att detta skulle vara viktigt att bevaka. Men existensen av denna enade mediafront har senare åskådliggjorts i valrörelsen -98. På presskonferenserna för Det Nya Partiet dök det upp bara en (1) journalist!
Detta gör väl toppstyrningen uppenbar för envar, som vill se. Det finns en osynlig hand. Journalisterna går i flock, och de är lydiga. (Detta gäller naturligtvis inte alla: lika litet som "invandrare" är en enhetlig grupp är "journalister" det, egentligen!)
Men alltför många journalister är pinsamt förutsägbara, något som ofta paras med en självgodhet.
Ett annat exempel, bakåt i tiden:
Under det kalla kriget hölls emellanåt fredsdemonstrationer i Moskva, för internationell kärnvapennedrustning. Regelmässigt klassades dessa demonstrationer i svenska media som "välregisserade". Människorna var "utkommenderade", likt robotar.
Varför skulle inte människorna i öst kunna hysa en ärlig önskan om kärnvapennedrustning? Varför skulle de trivas med en situation som gisslan?
Var det inte i själva verket våra västmedia som var "välregisserade", och följde en i förväg uppgjord mall?
