Lock på demokratin Ur boken "Exit - Folkhemssverige", Kapitel VIII:
Privatpersoner och media
Här följer en diskussion av vilka möjligheter till rättelse som står till buds för den som blivit förtalad och kränkt i pressen. Den enskilde känner sig tämligen maktlös inför en flodvåg av negativ information - eller förtal, om man så vill - som en så resursstark motpart som en ledande tidning spritt ut. Och som förökar sig av sig själv.
Genmälets begränsningar
Tillvitelsernas omfång och antal gör det svårt att bemöta dem alla i genmälen, som normalt ges begränsat utrymme. Tidningen kan också använda sin "rätt att redigera" till att ta bort genmälets viktigaste argument och göra det uddlöst.
En annan svaghet hos genmälet för den enskildes del är att tidningsredaktören i praktiken bestämmer över när, hur och var i tidningen det skall beredas plats. Visserligen påbjuder de etiska reglerna för press, radio och TV generositet med bemötanden och att dessa skall publiceras utan dröjsmål så att inte läsarna hinner glömma vad saken gäller, men erfarenheten visar att tidningar kan ta mycket lätt på den saken.
När det gäller hur och var i tidningen ett genmäle skall publiceras, föreskriver de etiska reglerna att det skall ske "i lämplig form". Det ger redaktionen fria händer. Normalt tar sig tidningen sista ordet och använder det ofta till att skicka med ett par nya beskyllningar på köpet. Rätten till genmäle innebär inte lika villkor utan ett totalt underläge för den enskilde. Han har inte alls samma möjligheter som en tidning att nå allmänheten med information och synpunkter. Redan det är allvarligt ur demokratisk synvinkel.
Än allvarligare är det när den enskilde anser sig förtalad och han och tidningen blir motparter. Mediajournalisterna förfogar över resurser för att ge masspridning åt sina uppfattningar samtidigt som det är de som avgör i vilken utsträckning en förfördelad motpart skall få komma till tals. För den enskilde är det som att stå på torget och debattera mot en som har megafon.
Etiska spelreglers efterlevnad
De etiska reglerna föreskriver bl a att alla parter skall höras, att sakuppgifter måste kontrolleras, att försiktighet med bilder och namn skall iakttas, att generositet med bemötanden tilllämpas och att den personliga integriteten respekteras. Vad gör den enskilde om tidningen bryter mot en eller flera av dessa?
De etiska reglernas efterlevnad övervakas av två instanser, båda finansierade av Pressens Samarbetsnämnd (Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter). Allmänhetens Pressombudsman (PO) är således anställd av Pressens Samarbetsnämnd och är inte alls allmänhetens företrädare.
Det visar sig att PO även i ett annat avseende inte står till allmänhetens förfogande. Låt oss säga, att en person blivit så illa hanterad av en tidning, att han/hon helt enkelt inte orkar driva ärendet hos PO. Ingen i en upprörd allmänhet har då rätt göra anmälan i stället. Den tillbakavisas. Bara offret för övergreppet får anmäla tidningen, personligen. För att någon annan skall nå "allmänhetens pressombudsman" med en anmälan, krävs fullmakt från offret.
Det är PO, som utreder anmälningarna och bestämmer sig för om han skall gå vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON), den högre, dömande instansen, med en rekommendation om "pressetisk sanktion". Om han inte anser att det finns tillräckligt underlag för klagomålen, avskriver han ärendet. Då har den anmälaren rätt att själv föra sin anmälan vidare till PON.
Pressens Samarbetsnämnd tillsätter inte bara PO utan även majoriteten av ledamöterna i PON. En dömande instans, som företräder den ena parten, kan befaras inte vara opartisk.
Även om den enskildes klagomål trots detta motlut skulle vinna gehör, är framgången knappast omtumlande. I bästa fall gör Pon ett klandrande uttalande och ålägger den syndande tidningen att omgående publicera det. Inte alltför betungande och ekonomiskt är påföljden försumbar. En tidning av Expressens storlek som fälls, får betala en avgift på 25 000 kronor till Samarbetsnämndens fond för PON. (Den förfördelade enskilde får ingenting.)
Detta inträffar därtill minst ett halvår efter övertrampet. Handläggningen hos ombudsmannen och i nämnden tar tid. Påföljden är ringa jämfört med vad den enskilde har utsatts för och utgör knappast något stöd i dennes kamp för att återupprätta sitt rykte. Framför allt hejdar det inte en väl spridd nidbild.
För den som förtalats i pressen är varken ett genmäle eller klagomål till de etiska reglernas övervakare framkomliga vägar. I det förra fallet behärskar motparten medlen för masskommunikation, i det senare är den enskildes motpart och domare identiska. Dessutom är påföljden försumbar för en tidning som fälls. Det kostar tidningarna för litet att kränka människors integritet och krav på större skadestånd har höjts.
Den rättsliga vägen i praktiken stängd
Bara på den rättsliga vägen kan det bli tal om skadestånd. Där möter den enskilde ytterligare hinder och där får pressen extra möjligheter att slippa ta ansvar för sina övertramp. Rättssak om förtal i pressen klassificeras nämligen som tryckfrihetsmål och behandlas inte som vanliga fall av förtal. Vid allmänt åtal i tryckfrihetsmål är justitiekanslern åklagare. Men här får han ändå inte agera. Allmänt åtal i tryckfrihetsmål kan enligt lag endast förekomma i undantagsfall. Skall det bli någon rättslig prövning, måste den enskilde själv och på egen risk dra tidningens ansvarige utgivare inför rätta.
Vid rättegång i tryckfrihetsmål föreskrivs jury, helt unikt i svensk rättskipning. Minst sex av juryns nio ledamöter måste vara ense om att brott föreligger, för att fallet skall behandlas av tingsrättens juristdomare. Annars frikännes den åtalade tidningen redan av juryn.
Den första instansen är således dubblerad i och med juryn. Därefter följer vid överklagande hovrätt och högsta domstol. Normalt är det maximalt tre instanser, här i praktiken max fyra. Skulle juryn låta fallet gå till tingsrättens juristdomare och dessa skulle ogilla den enskildes talan, måste denne betala rättegångskostnaderna för båda sittningarna. Skulle han vinna i tingsrätten, måste räkna med att tidningen överklagar i hovrätten. Den som förlorar där betalar samtliga rättegångskostnader - jury, tingsrätt och hovrätt, en ekonomisk ruin för många privatpersoner. I förhållande till sina resurser, tar normalt en privatperson en mycket större risk än en stor tidning. Den enskilda människan har i realiteten ingen möjlighet att hävda sin rätt.Juryn och obalansen
Juryn utses alltså politiskt, inte som t ex i Usa bland medborgare i allmänhet. I Sverige finns partibeteckning på varje jurymedlem. Detta svenska system fick kritik på Europanivå år 1992 ur aspekten jäv. En person hade stämt det socialdemokratiska förlaget Tiden för förtal. Förlaget friades av en tryckfrihetsjury, där sex av de nio ledamöterna var socialdemokrater. Dåvarande statssekreteraren vid justitiedepartementet Krister Thelin ansåg "att den svenska modellen" hade en "obalans till förmån för medierna, vilket missgynnar den som utsatts för övertramp". Ärendet fördes till Europadomstolen och senare kunde Utrikesdepartementet meddela att Tiden fälldes 1994, just med hänvisning till juryns politiska sammansättning.
Att jurymedlemmarna i tryckfrihetsmål är politiskt utsedda kan alltså leda till jäv i vissa situationer. Under alla förhållanden innebär arrangemanget ett extra hinder på vägen för den privatperson som anser sig förtalad i en tidning och söker rättvisa och en extra möjlighet för tidningen att slippa stå till svars. Hindret växer och blir hart när oöverstigligt, om det ifrågasatta förtalet gäller en politisk tabufråga som flykting- och invandrarpolitiken, där samtliga riksdagspartier har samma uppfattning. Alla jurymedlemmar är utsedda av partier med identisk uppfattning.
Antag att en medborgare föreslagit förändringar i flyktingpolitiken och i pressen inte fått sina förslag bemötta i sak utan i stället blivit personligt angripen och offentligt stämplad som "främlingshatare", "rasist", "fascist" eller "nazist". Nu kräver han upprättelse. För att den ansvarige utgivaren alls skall riskera att behöva ta sitt ansvar, vill det till att den politiskt tillsatta juryn tänker medborgerligt och inte partipolitiskt eller politiskt korrekt. Idag kan en politiskt utsedd jury sätta stopp för en normal rättslig prövning i fall som dessa.
Olika inför lagen
Skall det problemet lösas, måste förtal i tidning rättsligt behandlas som vilket förtal som helst. Det är inte rimligt att en tidning, som kan sprida sitt förtal till tusentals läsare skall ha fler lagliga skyddsnät än en muntligen förtalande privatperson. Detta är inte krav på censur men på ansvar. Frihet från hinder att publicera är inte det samma som frihet från ansvar för det som publiceras.
Rejäla skadestånd? Bra, men det räcker inte med att höja beloppen. Den enskilde måste få en chans att överhuvudtaget kunna nå fram till ett skadestånd, måste kunna våga hävda sin rätt. Så länge den här sortens mål måste drivas enskilt - med risk för ruinerande rättegångskostnader - mot en betydligt bättre bemedlad motpart, lär det inte bli tätt mellan rättegångarna.
Idag måste den enskilde hela tiden ta alla risker och försöka hävda sin rätt från ett absolut underläge. För att komma till rätta med detta missförhållande, måste förtal i pressen ställas under allmänt åtal. Det allmänna ställer sig då bakom den enskilde och "det allmännas advokat", dvs justitiekanslern, driver fallet i domstol. Den förtalade riskerar då inte att få betala rättegångskostnader och alla - oavsett privata ekonomiska förhållanden - får en faktisk chans till skadestånd. Eftersom det då är det allmänna som åtalar, är det logiskt med böter vid fällande dom. Skadeståndsbeloppen bör öka men inte till amerikanska dimensioner. Tillsammans med dryga böter skulle de ändå säkert att få pressen att besinna sig.
Det hela är ett nollsummespel: Överbeskyddar man pressen, beskärs den enskildes rätt i motsvarande grad. Det är ett allvarligt hot mot demokratin, när media på det här sättet ges makt som kan missbrukas till att tysta, ja till och med "krossa", den enskilde medborgaren.
Demokratiministern värnade inte
Ett år efter den socialdemokratiska Framtidskongressen markerade regeringspartiet ytterligare sin vilja att skydda och främja demokratin. På hösten 1998 inrättades en ministerpost för att sätta fokus på demokratifrågorna och stärka demokratin. Britta Lejon blev vår första demokratiminister. Sverige stod rustat för att ta itu med hoten mot demokratin.
Självklart ville jag efter min analys göra ministern uppmärksam på den ojämlikhet mellan media och enskilda, som ligger i systemet, med skyddet för media på enskildas bekostnad och som utgör ett enormt hinder för en fri debatt. I ett brev luftade jag min oro och pekade på faran i att låta demokratins viktigaste försvarare, de enskilda medborgare, som var beredda att framföra "obekväma åsikter", missgynnas av lagstiftningen. Jag pekade på de dåliga "arbetsförhållanden" dessa nyckelfigurer erbjuds för sitt viktiga värv. Pressen överbeskyddas och den enskilde medborgaren ställs praktiskt taget rättslös. Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd är inte oberoende institutioner och det speciella rättsliga förfarandet med jury är ett allvarligt hinder för en enskild som vill söka sin rätt mot en tidning.
Ett system som i praktiken gör den enskilde försvarslös mot övertramp gjorda i media är ett starkt hot mot yttrandefriheten. Yttrandefriheten i sin tur är en grundbult i demokratin. Problemet är i eminent grad politiskt, eftersom en grundlagsändring krävs för att lösa det. Ett angeläget initiativ att ta för en regering som vill värna demokratin.
Demokratiministern inledde sitt svar med att beklaga att det "tyvärr" inte var möjligt för henne att "närmare kommentera alla de synpunkter som framförs [till henne] i olika frågor". Hon försäkrade, att det "givetvis [var] intressant och värdefullt [för henne] att ta del av tankar och förslag från enskilda personer". Därefter följde:
Helt kort vill jag också säga att jag håller med dig om vikten av aktiva och engagerade medborgare för en väl fungerande demokrati. Pluralismen är enligt min mening av stort värde för samhället och den demokratiska utvecklingen. I min vision av det goda samhället tas varje människas kunskaper och erfarenheter tillvara.
Vad gäller det du kallar för "det starka kollektiva skyddet av pressen" vill jag här bara betona tryckfrihetens centrala roll i ett demokratiskt samhälle. Jag delar inte din uppfattning att skyddet för pressfriheten skulle vara för starkt.
Ett meningslöst standardsvar helt vid sidan av ämnet. Jag ansåg inte att pressen var överdrivet skyddad mot censur. Jag menade, att pressen var orimligt skyddad från att ta ansvar för sina kränkningar av enskilda. Kränkningar som är ett enormt hinder för vanliga medborgare att finna någon sorts jämlikhet i sin rätt att yttra sig och aktivt delta i debatt och opinionsbildning. Alltså ett hinder för rekryteringen - med hennes egen formulering - av "aktiva och engagerade medborgare för en väl fungerande demokrati". Jag bedömde det som hopplöst att fortsätta dialogen med en demokratiminister, som inte kunde se något problem för demokratin i obalansen mellan media och enskilda. Än mindre göra något åt saken.
Sammanfattning
Den oro som ideligen kommer till uttryck i demokratiutredningen är befogad. Journalister, chefredaktörer och politiker undanhåller allmänheten information som är viktig för åsiktsbildningen. Den information som ges kan man inte lita på; det är en fråga om sanningshalt och urval. Journalister har vittnat om sin makt och att de anser sig ha rätt att vanställa verkligheten i det vällovliga syftet att motverka främlingsfientlighet.
Den enskilde, på vars aktiva medverkan demokratins överlevnad hänger, erbjuds inget av de tre villkor demokratiutredningen ställer upp som en förutsättning för att demokratiska processer ska komma till stånd: politisk jämlikhet, meningsfullt deltagande samt öppenhet och insyn. Tvärtom befinner sig den enskilde i ett konstant motlut. Det kan råda totalt publiceringsstopp för kritiska artiklar. Tas de in, kan de stympas och vanställas och så att de vassaste argumenten försvinner. Över genmälen har redaktören total makt. Sista ordet - eventuellt garnerat med nya beskyllningar - är alltid hans.
Personangreppen leder bort från saklig debatt och ställer till stor skada för enskilda människor. Somliga skräms till tystnad, andra släpps över huvud taget inte fram. Epitet som "främlingsfientlig", "främlingshatare" och "rasist" behöver inte beläggas eller motiveras. När de upprepats tillräckligt många gånger av dem som disponerar media, förlorar den utpekade inte bara publiceringsmöjligheter utan även personligt anseende och sociala kontakter.
Förlusten av debattörer med en kritisk syn på flyktingpolitiken gör informationen alltmer ensidig och torftig; alternativ och uppslag uteblir. Ett decenniums måluppfyllelse så urusel att den skulle ha blivit en skandal i långt mindre kostnadskrävande verksamheter, leder i tabusektorn inte till någon debatt alls, än mindre till åtgärder. Ingen "ansvarig" ifrågasätter årskostnaden för "flyktingar", som alltså officiellt fortfarande står och stampar på 30 miljarder "netto" sedan år 1994. Frågar någon utanför kretsen om totalkostnaderna väntar avsnäsning eller tystnad.
De sociala konsekvenserna för den enskilde medborgaren fördjupas av att de etiska reglernas efterlevnad kontrolleras av pressens egna organ. Även om dessa skulle ta positiv ställning till ett klagomål, blir påföljden ringa för syndaren och till föga tröst för den drabbade.
Lagen överbeskyddar pressen på den enskildes bekostnad. Om en kritiker av flyktingpolitiken känt sig kränkt av att ha blivit kallad "rasist" i en tidning och kräver upprättelse, medger lagen i realiteten inte allmänt åtal. Som målsägare står då den enskilde inför risken att få betala rättegångskostnader. Dessa kan bli avsevärda och motparten/tidningen är vanligtvis den penningstarkare. "Lagen är öppen för alla, precis som Hotell Ritz", som britterna sade redan i början av 1900-talet.Rättegångens tvåstegshistoria med en politiskt utsedd jury i det första steget, gör målsägaren nederlagstippad, speciellt i fall relaterade till flyktingpolitiken, där inget riksdagsparti delar hans syn. Chanserna att vinna är minimala, riskerna att få betala rättegångskostnaderna desto större. Den enskilde missgynnas hela vägen. Ändå förväntas han aktivt delta i debatten och ge demokratin livskraft.
Medias makt skulle på detta viktiga fält kunna reduceras väsentligt genom ändrad lagstiftning och ge bättre förutsättningar för den aktiva folkliga medverkan som eftersträvas. En självklar uppgift för en demokratiminister. Men landets demokratiminister kunde inte ens se problemet. Än mindre ha några idéer om vad man skulle göra åt det.
Regeringen har inte tagit intryck av och gjort något åt det demokratiutredningen oroas över och Göran Perssons maning till kamp mot politikens konturlöshet har inte getts något konkret innehåll. Det är långt mellan ord och handling. Demokratin främjas inte utan fortsätter att förfalla.
När "kritik mot flyktingpolitiken" görs liktydigt med "främlingsfientlig", "främlingshatare", "rasist", "fascist" och "nazist" uppstår följdfenomen, som också utgör allvarliga hot mot demokratin. En sorts korstågsanda breder ut sig. Journalister anser sig ha rätt att snedvrida den bild av verkligheten de återger och inte rapportera sanningsenligt i det "vällovliga syftet" att inte ge bränsle åt främlingsfientligheten.
Andra anser sig ha slagit ett slag för demokratin, när de vägrar hyra ut möteslokaler till Sverigedemokraterna eller införa deras valannonser. Andra åter tar sig rätten att bruka våld till "humanitetens" försvar och går till handling - eller rättare sagt - till misshandel. Att störa andras möten och demonstrationer med visselpipor, kastruller och maracas betraktas också som ett hjältemodigt försvar av demokratin mot åsikter folk måste räddas från att höra. Till skydd för demokratin anser "legitima" partier att de i denna anda bör lägga största möjliga hinder i vägen för partier med icke "legitima" åsikter. Och absolut inte "legitimera" dem genom att ta debatt med dem.
Detta är inte att främja demokratin. Det strider mot alla de principer, som uttrycks i våra grundlagar och i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det fördjupar klyftor och omöjliggör öppenhet, tankeutbyte och diskussion. Framför allt innebär det ett underkännande på förhand av vanliga människors förmåga att bilda sig en egen uppfattning och delta i aktiv samverkan. Det vi kallar demokrati.
Det djupaste brottet mot demokratins ideal är att beröva en människa hennes arbete och försörjning för hennes åsikters skull. Det är inte utan skäl att detta framhävs som en viktig mänsklig rättighet och understryks i våra grundlagar. Det är ett verkligt oroande tecken på moraliskt förfall, när makthavare i korstågsnit begår - eller uppmanar till - den sortens övergrepp. Det värsta är att de med detta tror sig främja demokratin, när de i själva verket rensar ut människor som de anser har fel åsikter.
Unga svenskar som råkar läsa det här, uppmanas att fråga äldre vänner och anförvanter hur vi i Sverige reagerade på och kritiserade McCarthys kampanjer mot påstådda kommunister i USA på 1950-talet. Då blir det kanske lättare att se parallellen i dagens Sverige och inse att det är nödvändigt att respektera andras åsikter för att återge demokratin dess vitalitet.
|
|