Åke Wedin, i boken "Exit - Folkhemssverige", Kapitel VIII:
Den offentliga lögnen
Information kan undertryckas, men den kan också manipuleras. Ett par insatser av Pierre Schori från hans tid som invandrarminister passar utmärkt för analys och som exempel.
I den svenska fackliga centralorganisationen LOs tidning skrev han den 16 januari 1998 en artikel, som uppenbarligen skulle tjäna som argumentsamling för dem som hade att försvara den socialdemokratiska regeringens politik ute på arbetsplatserna.
Kampen mot flyktingfientlighet kan inte överlåtas åt myndigheter och departement. [[[][[ . . .[[ . . . ] Debatten måste föras på arbetsplatser, i fackliga organisationer och på föreningsmöten. Arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar. De som gör anspråk på att representera folket när de för ut flyktingfientlig propaganda måste bemötas. Inte genom att förtiga fakta [utan] genom kunskap och argument förankrade i grundläggande värderingar om solidaritet och humanitet. [. . .] Invandringen till Sverige liksom till andra länder är reglerad. Bara de som är i behov av skydd får asyl. I den flyktingfientliga propagandan talas ofta om "ekonomiska flyktingar" och man hävdar att utlänningar kommer till Sverige för att leva på socialbidrag. Det finns ingenting som heter ekonomisk flykting. Det går inte att få asyl i Sverige av ekonomiska skäl Asylrätt är förbehållen dem som förföljs och förtrycks i sina hemländer och som tvingas söka skydd utomlands.
Landets invandrarminister visste naturligtvis, att mer än tre fjärdedelar av dem som fått stanna året innan (1997) hade saknat flyktingskäl, dvs asylskäl eller skyddsbehov. Likaså att de flesta av dessa tre fjärdedelar tillhörde kategorin ekonomiska migranter.
Han hade formellt rätt, men ljög i sak.
Det är korrekt, att endast människor med asylskäl kan få asyl och att ingen får asyl av ekonomiska skäl. Men det viktiga för människorna var att få stanna och humanitära skäl gav uppehållstillstånd om än inte asyl. Men med sin formulering dolde Schori det faktum att tre fjärdedelar av dem som fått uppehållstillstånd året innan, inte hade asylskäl eller skyddsbehov och att de till större delen var ekonomiska migranter. Det är sant att de inte fick uppehållstillstånd av ekonomiska skäl utan av humanitära. Men stanna fick dessa ekonomiska migranter.
Schori tillfogar i artikeln ytterligare komponenter i den bild han önskar ge av en principfast svensk flyktingpolitik:
En flykting skall söka asyl i det första säkra land som hon eller han kommer till under sin flykt. Det är en regel som gällt sedan länge. Varför valde då så förhållandevis många flyktingar från krigets Bosnien att söka asyl i Sverige?
Motsägelsen upphäver påståendena. "Förhållandevis många flyktingar" hade inte kunnat "välja" Sverige, om principen om första asylland hade tillämpats. Förklaringen är troligen att Schori till synes av en händelse velat komma in på det som gett rubriken till hans artikel:
En viktig förklaring är att många hade släktingar och vänner här som kom hit på 50- och 60-talen. Då behövde vi arbetskraften och invandringen var en ekonomisk vinst för landet. Idag betyder flyktinginvandringen kostnader. Sammantaget har Sverige "tjänat" på invandringen.
. . . men kostnaden redovisas inte
Det var dit han ville komma, Sverige har "tjänat" på invandringen. Ögonblicket därefter upprörs han över att det talas om kostnader.
Ett ofta återkommande krav från den flyktingfientliga opinionen är en redovisning av kostnaderna för mottagande av asylsökande och flyktingar. De [ . . . ] vill veta "totalkostnaderna" för flyktingmottagande. De vill veta skillnaden i kostnaden mellan att ta emot flyktingar i landet och att inte göra det.
Låt oss anta att man på samma sätt krävde redovisning av "totalkostnaden" för pensionärer. Självklart vore det billigare om det inte fanns några pensionärer alls. Om alla som inte längre är produktiva bara försvann. Och vad är egentligen "totalkostnaden" för demokrati? Vad kostar inte sammantaget val och riksdag, kommunal demokrati, etc. Hur mycket billigare vore det inte med diktatur!
Det är en medborgerlig rättighet att få besked om vad offentlig verksamhet kostar. Och en begäran om besked skall följaktligen inte behöva motiveras. Även i sakfrågan var ministerns logik diskutabel. Han kallar dem som är kritiska till flyktingpolitiken främlingsfientliga och utgår från att de vill veta totalkostnaden för att helt eliminera den.
Avsikten med att skaffa kunskap om kostnaderna för en verksamhet behöver inte vara att man vill avskaffa den. Det kan också handla om förslag till modifikationer. Vill man t ex föra en debatt om landets mottagningskapacitet, behöver man säkra uppgifter om de faktiska kostnaderna för flyktingpolitiken.
Schoris exempel med pensionärerna visar samma sak. Den som frågar efter vad pensionärerna kostar det allmänna idag - och hur många de är i morgon - behöver kanske uppgifterna för att kunna beräkna finansiella konsekvenser och göra dispositioner. Inte för att eliminera dem "som inte längre är produktiva" och spara alla pengarna. Schoris förintelsealternativ är ologiskt, alldeles bortsett från att det är osmakligt.
Den öppenhet, information och kontrollmöjligheter demokratin behöver för att kunna fungera, lyser här med sin frånvaro. Att kräva information är orimligt, säger ministern - och vägrar redovisa. Varför?Två starka skäl
Man kan tänka sig två mycket starka skäl för hans undanmanöver. Även den lägsta siffra som förekommit - 30 miljarder kronor om året - var alldeles för stor för att kunna viftas bort som en marginell kostnad för samhället. Något Sverige hade råd med. Vi skall inte glömma, att fundamentala delar av Välfärdssverige samtidigt utsattes för stora nedskärningar för att landets finanser skulle saneras. Ett politiskt besvärligt läge. Bättre lägga locket på totalkostnaden.
Ett annat - minst lika starkt - skäl för invandrarministern att ligga lågt med siffror: hans påstående att Sverige "tjänat" på invandrarna, skulle annars lätt kunna avslöjas. På 1950- och 1960-talet bidrog invandrarna med mer till det allmänna än vad de fick tillbaka. Kulmen nåddes runt 1970, då det årliga överskottet låg nånstans mellan 4 och 6 miljarder, enligt utredarna. Sen gick det tillbaka och 1985 gick det jämnt upp. Därefter har det årliga underskottet vuxit år efter år fram till 30 miljarder år 1994. Sedan påstås det ha slutat växa.
Det sammanlagda överskottet från perioden 1951-1985 (35 år) var ca 40 miljarder. Underskottet för ett enda år - 1994 - var 30 miljarder. Sveriges devalveringar under perioden 1951-1985 har naturligtvis påverkat resultatet och innebär att de 40 miljarderna borde räknas upp. Men även om man gjorde det, kan överskottet från den tiden inte överträffa underskottet enligt Ekbergs siffror, som hela tiden också varit de officiella.
Om vi för ögonblicket accepterar Ekbergs bedömning att det årliga nettounderskottet varit oförändrat 30 miljarder fr o m 1994 t o m 2003 blir det sammanlagt 300 miljarder för perioden. Till det skall läggas underskottet 1986-1993, vad det nu kan vara. Sverige har verkligen inte "tjänat" på invandringen. I varje fall inte i pengar.
Ett halvår efter artikeln i Lo-tidningen visar Schori åter sin ängslan för att erkänna de samhällsekonomiska kostnadernas verkliga dimensioner. När han till slut blivit tvungen att tala i siffror, tar han till rejält i underkant. I en tidningsreplik i augusti 1998 skriver han, att "Forskaren Jan Ekberg [. . .] beräknar de årliga kostnaderna till cirka 20 miljarder kronor". Redan ett år tidigare hade sagde forskare korrigerat upp sina 20 miljarder till 30, vilket måste anses ha varit ett tjänsteåliggande för landets invandrarminister att veta.
Desinformation. Som utretts i kapitlet "Världsmästarna" är laborerandet med nettokostnader dessutom en enda dimridå för att få ned dimensionerna. Bara bruttosiffror duger för jämförelser med alla andra poster på statsbudgeten.
Ännu ett politikerinstrument
Förutom att manipulera informationen till allmänheten och vara med och lägga locket på har politikern ännu en resurs, nämligen lagstiftningen. Något i den vägen måste ha föresvävat invandrarminister Pierre Schori, när han den 21 maj 1997 deltog i den flyktingpolitiska debatten i riksdagen. Så här föll hans ord: "Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken."
Här finns knappast plats för mer än en tolkning. Ministern menade, att kritik av invandrar- och flyktingpolitiken - eller av missbruk av asylrätten - endast är en täckmantel för rasism och främlingsfientlighet. Därför skulle kritiken kriminaliseras. Och "jagas".
Därmed förklarade ministern åsiktsförföljelsen invigd.
Som framgått ovan fanns det anledning att korrigera en hel del i Schoris artikel. Jag samlade alla invändningarna i en artikel, som jag sände in till LO-tidningen. Den refuserades.
Redaktören ansåg att den "inte tillförde debatten något".
Det är okänt om någon annan gjorde något försök att diskutera; inget togs i varje fall in.
|
|