Ur boken "Sanningen är originell" av Anders Johansson, kapitlet "Nationell lojalitet":

Vi har i vår tid aktat oss för att spekulera i folklynnen och nationalkaraktärer. Alla försök i den vägen har avvisats som metafysik eller, än värre, rasistiskt trams. Men så enkelt är det naturligtvis inte. En nation uppstår ej ur intet och människorna i den kan svårligen särskiljas från den kultur där de lever eller skildras som om de inte hörde till nationens historia. Man kan på goda grunder anta att människan är en del av den mosaik av politiska och sociala system, av lagar och seder och bruk, där hon hör hemma.

Ett gemensamt arbetsliv, gemensamma sociala och religiösa mönster, ett gemensamt språk och ett nordiskt klimat har påverkat oss ända därhän att vi måste tala om en folklig gemenskap. Den enskilda människan har dessutom en samhörighet med tidigare släktled, med grannar och vänner som kanske griper ännu djupare in i det personliga mönstret än hennes bindning till samhället.

Sedan Sverige blev medlem i EU tycks begreppet nation ha kommit i våldsam gungning. Inte minst de ideologier vars färdvägar är kantade av havererade utopier har på nytt vädrat morgonluft och lanserat sin gamla käpphäst: fosterlandet står i motsättning till världen. En kosmopolitisk syn på världen kan, enligt deras synsätt, inte känna något fosterland. Utvecklingen i de så kallade socialistländerna bekräftar emellertid med eftertryck att detta är fel. Dessa visade sig nämligen tillhöra de kanske allra mest patriotiska staterna.

Patriotismen var där vänd mot makthavarna. Detta har något viktigt att berätta om patriotismen, och om nationalstaten, nämligen att den är en motrörelse, en kraft underifrån, från folket. Den är en samlingspunkt, ett vaktslående kring symboler, sådana de finns i dikt och konst, men mer än så. I patriotismens namn har människor offrat så mycket en människa kan offra.

I den här riktningen gick mina funderingar medan jag läste filosofen Roger Scrutons bok The need for nations (Civitas, London 2004), en bok som den svenska vänstern självklart måste hata, vilket visar hur viktig den är. Scrutons bok inleds med följande kraftfulla sammanfattning (i min översättning): "Demokratier förutsätter för sin existens nationella lojaliteter - lojaliteter som antagligen delas av regering och opposition, av alla politiska partier, och av valmanskåren som helhet. Varhelst erfarenheten av nationaliteten är svag eller icke-existerande, har demokratin misslyckats med att slå rot. Ty utan nationell lojalitet, är opposition ett hot mot styrelsesättet, och politisk oenighet skapar en grund som inte är gemensam."

 

---

Med andra ord: en levande demokrati förutsätter ett samhälle där människorna känner att de äger en tillhörighet med vilken de är lojala. De måste känna en kollektiv vi-känsla. De måste känna band av förpliktelser med andra, som motiverar dem att rösta och känna respekt för den demokratiska processen. De måste i någon mån känna sig delaktiga av det som sker i samhället. Om så inte är fallet förtvinar demokratin, respekten för lagarna minskar, och samhället tenderar på sikt att delas upp i fraktioner, som står i motsatsställning till varandra.

Scruton hävdar att globala och regionala institutioner sådana som F N och EU inte är alternativ till nationalstaterna. Om nationalstaterna undermineras blir inte, som vårt tids sorglösa utopister tror, resultatet global harmoni utan global anarki.

De politiska eliterna hävdar, enligt Scruton, att det inte finns något val - ett transnationellt styrelsesätt under ett gemensamt paraply av lagar är lika oundvikligt som en naturlag.

Mot detta synsätt ställer Scruton värdet av nationalstaten. Vi kan känna oss frestade att experimentera med andra former av politisk ordning, säger han. Men experiment i denna skala är farlig, eftersom ingen kan förutse eller upphäva dem. Hans slutsats är att eftersom nationalstaten har bevisat sig vara en stabil grund för ett demokratiskt styrelsesätt och sekulär rättsskipning, borde vi förbättra den, anpassa den, kanske förtunna den, men inte slänga bort den.

Det är långtifrån någon patologisk form av nationalism Roger Scruton förordar. Tvärtom varnar han för en nationalistisk feber och föredrar begreppet nationell lojalitet med vilket han avser en naturlig kärlek till landet, landsmännen och kulturen som förbinder dem. Han citerar Goethes Faust: "Vad du har ärvt från dina förfäder, förtjäna det, så du kan äga det."

Det är Roger Scruton som myntat begreppet "oikofobi", vilket betyder rädsla för det hemvanda. Det ger utslag i förkastande av arv och hem i ett ställningstagande för "dom" mot "oss". Oikofoberna ifrågasätter våra nationella sedvanor, vår kultur och våra institutioner. Begreppet fick onekligen kött och blod när dåvarande integrationsministern Mona Sahlin i Turkiska Ungdomsförbundets tidning Euroturk i mars 2002 yttrade sig så här: "Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker".

Om Scruton, och Sundbärg, har rätt så befinner sig Sverige i ett mycket allvarligt läge. Den svenska formen av demokrati riskerar att vittra sönder därför att en rimlig lojalitet svårligen kan fortleva i en nation där under några decennier en sällan skådad massinvandring tillåtits och i dess kölvatten svårintegrerade enklaver vuxit upp vid praktiskt taget varje större svensk stad. Folkpartiet har räknat till 213 sådana enklaver! Är det rasism folkpartiet hänger sig åt när de påtalar detta? Nej, snarare ett lite valhänt försök att klargöra faktiska och potentiella motsättningar i samhället.

Folkpartiet förstår vad det handlar om, men vågar inte riktigt tala ut. Därvidlag påminner det om en klarögd gosse som ropar obekväma sanningar i dörröppningen när föräldrarna har gäster. Så infinner sig byxångesten och stora repressionsapparaten sätter igång och utdelar hugg och slag och sen får man krypa till korset. Ett steg framåt, två steg bakåt! Vad det handlar om är olikheter i synen på världen, profana och religiösa koder. Är islam förenlig med en sekulär demokrati? Hur hög är självförsörjningsgraden bland invandrarna? Har Sverige råd att ta emot en hel kommun av Landskronas storlek och mer därtill, år efter år? Att ställa sådana frågor har ingenting med rasism att göra, snarare borde de som talar varmt för en fortsatt invandring på samma nivå begrunda det faktum att för varje invandrare som får sin försörjning i Sverige skulle mellan 100 och 150 människor kunna försörjas i deras egna länder. Men sådant har hittills inte fått diskuteras i svenska medier på ett seriöst sätt. Det är sannolikt en viktig anledning till att Sverige i dag genomgår en balkanisering vars konsekvenser kan visa sig snabbare än vi någonsin kan föreställa oss.