Luftslott

Ur boken "Sanningen är originell" av Anders Johansson, kapitlet "Mångkulturen som luftslott":

Begreppet mångkultur har i vår tid blivit något av en sekulär religion. Redan ser vi hur ett helt system av dogmer håller på att utbildas. Atmosfären kring mångkulturen kan sägas kännetecknas av helighet. Kritik får inte förekomma, inte ens när den är förankrad i vetenskapliga resonemang. Det är till exempel nästan kusligt att notera hur socialantropologen Aje Carlboms treåriga arbete, som resulterade i en doktorsavhandling om (bristen på) integration bland muslimerna i Rosengård i Malmö nedtystades av medierna medan en skäligen mager skrift av nyliberalen och populisten Tove Lifvendahl som byggde på några veckors samtal med människorna i samma stadsdel uppmärksammades överallt. Skälet var förstås att hennes åsikter passade ihop med det etablerade trossystemet.

Vad är mångkultur? Det vet nog strängt taget ingen, därför att begreppet knappast har materialiserats i sinnevärlden. Så här skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria om saken (Samtidsmagasinet Salt nr1/1999): "Det blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur världskulturen utan den ringaste förlust. Det nationella är egenart, produktivitet, idealitet. Det nationella är en form för det andliga livet. Det är språk och begränsning. Det är "hemma" i motsats till "borta", det är "eget" i motsats till "främmande". Man kunde även säga - det mångkulturella kan inte bestå av en blandning av icke-existerande kulturer."

Däremot tycks alla kulturradikaler veta att det är något mycket eftersträvansvärt. En kulturradikal äger den mest högtstående intellektuella ståndpunkten. Han är politiskt korrekt. Han beundrade den stora proletära kulturrevolutionen i Kina (1966-1976) som orsakade miljoner oskyldiga människors död och en kulturförstörelse som saknar motstycke i modern tid.

Och politiskt korrekt var han i likhet med Per Olov Enquist som hyllade Pol Pots framfart i Kampuchea. Inte ens när det blev känt i väst att människor slaktades med hackor och att slakten handlade om miljoner människor behövde de kulturradikala ställa sig vid skampålen. De lever förresten i högönsklig välmåga i det stockholmska kulturetablissemanget än i denna dag med höga statliga befattningar och med alla medier till sitt förfogande för att på nytt tolka världens gång i kulturradikal anda. Precis som religionens företrädare vet den kulturradikale att han och ingen annan har moralen på sin sida. Han vet att han gör det rätta och behöver följaktligen aldrig ange några sakliga skäl för sina åsikter. När vanliga svenskar uttrycker oro över att hundratusentals människor från främmande kulturer strömmar in över landets gränser under några decennier då reagerar de kulturradikala genom att uttrycka förakt för den moraliskt underlägsna pöbelns oro. Vad man vill uppnå är ett flerkulturellt samhälle och kanske ett undanröjande av den svenska grundlagen till förmån för en flerkulturell grundlag, hur den nu ska se ut.

 

---

"Världskultur" är ett högprioriterat ämne på kulturdepartementet. Det har bland annat tagit gestalt i ett "världskulturmuseum" i Göteborg och ett forum för världskultur i Stockholm och de politiska signalerna från dessa Ulvskogska skötebarn skall genomsyra hela det svenska kulturlivets alla ambitioner. Kulturbegreppet har helt enkelt satts i en våldsam svängning. När den som skriver de här raderna i en debattartikel i Smålandsposten i Smålands hjärta Växjö försökte beskriva kultur som en relativt statisk företeelse som har sin utgångspunkt i en lång tids gemenskap på en bestämd plats där språk och land har något att betyda, angreps jag våldsamt av en folkpartistisk riksdagsman som talade om "Blut unt Boden". Men jag framhärdar. Det svenska arvet, det som ligger djupast till grund för vår kultur är landet, lagen, språket, vår konst och litteratur, våra minnen och monument och vårt arbete och vad betyder dessutom inte årstiderna och ljusets skiftningar?

Kultur är, kort sagt, summan av den värld där människan lever sitt liv och den förmedlar både andliga och materiella värden till eftervärlden. Sägner, sagor, diktning, vetenskap, konst, religion, vilka kan sammanfattas som berättelser, är alldeles avgörande för våra handlingar och vår bild av oss själva. Jag vill t o m hävda att all kultur i grunden är lokal. Den har uppstått på en särskild plats och utgått från en människa. Den har fått syre av omgivningen och sedan spritt sig i vidare ringar om det funnits förutsättningar. Men ingen kultur har uppstått i en ingenmansrymd. Det betyder inte att all lokal kultur med nödvändighet är bra. Det finns tvärtom ibland en obehaglig tendens att sätta likhetstecken mellan kultur och goda handlingar. Men varje lokal kultur speglar sociala och geografiska förhållanden, strider som vunnits likaväl som tillkortakommanden. Det går till exempel inte att tala om min hemstad Kalmar utan att nämna slottet där varje kvadratcentimeter i omgivningarna är besudlade av århundradens blodiga strider. Jag är övertygad om att kultur växer fram i växelverkan med det främmande, om tiden får ha sin gång i en normal kronologi utan alla ideologiska och administrativa påbud som saboterar den organiska växt som är kulturens verkliga kännemärke.

Den globaliserade verkligheten tränger sig på, säger vi, ungefär som om den vore en naturkraft åt vilken inget finns att göra - eller en förevändning för att genomdriva en ideologi. Sverige är ett av få länder i Europa som under århundraden undgått krig. Kanske hade vi haft en annan självbild om vi tvingats med i något av de stora krigen? Vi slapp dem lyckligtvis men antagligen till ett högt pris därför att vi inte längre med säkerhet vet vad Sverige är. Vi känner inte landets gränser i tid och rum. Vår nationella gräns har blivit en otidsenlig barriär, de kulturella olikheterna har omdefinierats som ett normaltillstånd. Bristen på ordning och en relativisering av alla värden har blivit ett grundläggande vänsterparadigm.

Kulturradikalerna har tydligen ingen empati för att begripa att många svenskar idag känner sig vilsna och sårade över att deras kulturmönster så grovt marginaliseras. När ett land med en så dålig självbild som Sverige plötsligt förvandlats till västvärldens största invandrarland så är det en händelse som liknar en tanke. Ingen kan heller bli förvånad över att det svenska samhället inte har lyckats förmedla den högst rimliga bilden till de nya svenskarna att det är majoritetens språk, lagstiftning och umgängesformer som äger företräde. Tvärtom kan en minister som Mona Sahlin inför invandrare säga att Sverige och svenskarna saknar identitet och sammanhållande historia. Det vi har, enligt Sahlin, är "midsommarafton och sådana töntiga saker" (Euroturk, mars 2002, turkiska ungdomsförbundets tidning).

Att en person med så dåligt omdöme faktiskt är minister vittnar om tillståndet i Sverige. Att invandrare upplever en kulturkrock när de kommer till ett nytt land är inte alls konstigt. Det egendomliga är att Sverige vill undanröja detta genom krav på tystnad, men hur skulle en utvandring från ett land till ett annat kunna vara lika okomplicerad som en turistresa? Kulturradikalerna tycks helt oförstående inför frågor som rör integration och assimilation, ja de går ofta så långt att de anklagar sitt eget land för att förtrycka främlingarna med våra lagar och vårt språk! I förlängningen av denna absurda tolerans ser vi en ideologi som är på väg att vända sig mot det egna samhället och mot allt som vi haft anledning att räkna som nationell identitet.

Men vad vill då det hägrande multikulturella samhället uppnå och vilka exempel existerar utomlands på det Lyckorike som kulturdepartementet och de kulturradikala vill få oss att se som en framtidsdröm? I den ena föreställningen tänker man sig kanske ett samhälle som är uppbyggt av många kulturer, vilka i respekt, tolerans och ömsesidighet ger upphov till en utveckling. Det är en mycket vacker tanke, men var i världen har den materialiserats på ett fruktbart sätt? I en marxistisk historieskrivning föreställer man sig i stället att de bästa elementen från alla kulturer ska uppgå i en syntes som leder till en ny blomstring på alla samhällsområden, till en "svensk världskultur". Det är i grunden den gamla präktiga smältdegelstorin som sedan länge dömts ut av alla sociologer, men ännu lever kvar som en möjlighet bland okunniga och önsketänkande politiker.

Den utveckling som realistiskt sett är att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är en helt annan, nämligen ett fragmentariserat samhälle med en rad parallellsamhällen som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper som lever isolerade från varandra. Ju starkare isolering desto mer utvecklas misstänksamhet, motvilja och fientlighet. Den som studerar exemplet Malmö ska finna att utvecklingen där gått i stå trots att regionens läge borde vara en garanti för stor dynamik. I stället är Malmö starkt tärande och mottar årligen en miljard kronor i så kallat utjämningsbidrag från staten och andra kommuner, vilket är alldeles otillräckligt. Sveriges mest invandrartäta kommun behöver ytterligare en miljard för att fylla sin nästan bottenlösa kassakista. Det fromma talet om mångkulturen och de mer än hundra olika språken som talas i Malmö som en framtida resurs och potential är sannolikt en mångkulturell trosbekännelse mer än en rimlig framtidsutsikt. På vilken punkt i utvecklingen skulle denna "förädling" ske? Stockholm skall bli den första staden i världen som skall klara alla etniska problem i samband med invandringen, kan man läsa i en trycksak utgiven av Stockholms stad. Slutsatsen av detta är naturligtvis att alla andra städer har etniska problem! Rasoroligheter i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och i Danmark borde ha lärt oss att i synnerhet stora muslimska enklaver inte låter sig anpassas till svenska förhållanden, tvärtom är deras uttalade syfte att bevara sin egen religion och kultur. I boken Why I am not a muslim berättar Ibn Warraq i sin beskrivning av multikulturalismen i England att förhoppningen först var att man via utbildning skulle kunna assimilera immigranterna i den engelska huvudkulturen. Det resulterade istället bara i beskyllningar om chauvinism, rasism och kulturimperialism. Inte heller gick det bättre med de efterföljande multikulturella parallellsamhällena.

Skälet är helt enkelt att själva multikulturalismen som politisk ideologi är ett luftslott som inte låter sig gestaltas i verklighetens kyligare luft. Multikulturalismen finns troligen bara i kulturradikalernas hjärnor och bygger på den sentimentala och i grunden felaktiga tron att alla kulturer har samma värde eller i varje fall kan kräva samma respekt. Eftersom multikulturalismen är ett barn av relativismen är den oförmögen att värdera, att skilja gott från ont, ja att på minsta sätt kritisera en kultur. Inte ens när inträngande kulturer har normer och lagar som är direkt destruktiva mot våra egna lagar reagerar kulturradikalerna på ett sunt sätt genom att säga: STOPP! Här är det våra lagar som gäller! Vi gillar inte kvinnoförtryck eller förtryck av djur! Vi tolererar inte att religiösa föreställningar överordnas den sekulära lagen!

Alldeles avgjort kommer mycket av Sveriges framtid att bestämmas av väljarnas ställningstaganden i frågor som rör invandrings- och integrationspolitiken. Vi har redan nu starka parallellsamhällen med tillhörande ghettobildningar i alla stora svenska städer. Det är en mycket farlig och ekonomiskt destruktiv utveckling som på kort tid starkt bidragit till att göra Sverige till ett av EU:s fattigaste länder och drastiskt avvecklat mycket av tryggheten i vårt samhälle. Jag tror att den avgörande frågan handlar om hur vi ser på den egna nationen. Vill jag tillhöra Sverige? I det samhällsklimat som kulturradikalerna och politikerna piskat fram och som enligt alla opinionsmätningar går mot folkmajoritetens åsikter är det nog många som i likhet med mig på den frågan svarar: - Jag vet inte.

 

---