"Typiskt svenskt"
Etnologen Karl Olov Arnstberg har kommit ut
med en ny bok, "TYPISKT SVENSKT - 8 essäer om det nutida Sverige".
Det är en bok som fått positiva recensioner, inte minst av Lena
Andersson i Svenska Dagbladet. Uppenbarligen säljer boken också
bra. Så mycket mer positivt ur BGF-synpunkt, eftersom ett 20-tal sidor
i boken handlar om Blågula frågor!
Redan den 29/3 -05 hade dock SvD en intervju med Karl Olov Arnstberg:
"SVERIGES FRAMTID
OROAR ARNSTBERG
Tidigare har han skrivit
om laddade ämnen som miljonprogrammet, nynazisterna, romerna och invandrarna
- och väckt en hel del debatt. Nu är han på gång igen,..."
"- Tror du jag kommer
att få lika mycket skit för den här, frågar Karl-Olov
Arnstberg och ser trött ut.
Han syftar på en
tidigare bok, från 1998, om de svenska romerna. Då anklagades
han för att vara rasist, och blev 'höstens mest påhoppade
professor'."
"- Vad tror du de
blir upprörda av den här gången, undrar han nyfiket och tar
en klunk kaffe.
Det finns en del att välja
på, till exempel några passager om att vi i Sverige lätt
blir för empatiska, för inkännande."
"Sedan förklarar
han att empatin egentligen är tunn. Svenskar tycker synd om dem som har
det svårt, som invandrare och minoriteter, men önskar inte få
reda på hur de faktiskt lever, och vill inte vara med dem.
Arnstberg citerar sociologen
Zygmunt Bauman som beskriver en välutbildad och urban medelklass som
'aldrig skulle drömma om att formulera några rasistiska värderingar',
men som samtidigt vill slippa 'ingå i några gemensamma sociala
sammanhang med invandrare'."
Var hittar man "det svenska"?
"Arnstberg granskar
en mängd olika ämnen, som nationalism, historia, kultur, prostitution,
heder, invandrare, det unga, manliga, våldsamma Sverige och det politiskt
korrekta.
Somliga teman återkommer
flera gånger, som den svenska välfärdsstaten och dess extrema
prioritering av det individuella projektet.
- Folkhemmet går
inte ut på att stärka kärnfamiljen - utan på att skapa
fristående, självständiga medborgare. Det finns ett kontrakt
mellan välfärdsbyråkratin och individen; det är den viktiga
relationen.
- I Tyskland är familjen
ett juridiskt begrepp, men inte här."
"Vi har arrangerat
det så att vi till del slipper ansvar och plikt, befrias från
gamla, sjuka, fattiga, barn och invandrare - för att istället kunna
prioritera det som kan förverkliga oss.
- För några
år sedan var det en antropolog som skrev ett debattinlägg och ville
resonera kring ett möjligt samband mellan dagis och de växande ungdomsproblemen.
Hur påverkas barn av att vara så frikopplade från sina föräldrar?
Men den diskussionen gick inte att föra; det hela var alltför laddat.
Liksom i tidigare böcker
är Arnstberg varken för eller emot - 'då hade jag blivit politiker
och inte etnolog' - fast tycker det är viktigt att visa 'hur det ser
ut', så att vi kan ta ställning.
Men han ger sig emellanåt
på känsliga ämnen, och omvärlden placerar honom gärna
i ettdera lägret, som när han i boken Svenskar och zigenare tog
upp romernas kriminalitet, drogmissbruk, avbrutna skolgång och 'exploaterande
livsstil' - och hur påfrestande den kan vara för omgivningen.
- Det jag skrev var sant,
men ansågs olämpligt."
"...han är genuint
oroad för framtiden, och talar om Sverige som ett kommande stamsamhälle,
där allt färre 'bryr sig om den stora idén', allt färre
röstar, och allt fler blir allt mer ensamma."
Ur SvD-recensionen den 11/4 -05:
"Det ser ut som en
paradox att välfärdsstaten gjorde invånarna så fria
från varandra att den inte längre behövs. När Karl-Olov
Arnstberg söker efter det typiskt svenska ser han dels en extrem individualism,
dels ett förnyat behov av nationalism.
Medan Sverige fortfarande
var typiskt svenskt hade frasen 'typiskt svenskt' en starkt negativ klang.
Det som var typiskt svenskt var självklart inte bra. Den som yttrade
orden skilde ut sig som mer världsvan och mindre 'sossig'. Men nu när
det som gjorde Sverige annorlunda har fasats ut, misskrediterats och ersatts
hör jag mer sällan 'typiskt svenskt' spottas ut."
"Resultatet av folkhemsindividualismen
skördar vi nu, menar Arnstberg, det sociala kontraktet är upplöst
med fragmentering, vilsenhet och utslagning som följd. 'Individualismens
värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar
inte alls lagom utan extrema.'
Staten och familjen har
på senare år hamnat bakom individen i betydelse. Och livets främsta
syfte för fritt fladdrande individer blir att ha roligt, inte att göra
nytta. Massor med människor får dessutom inte chansen att göra
nytta eftersom samhället tydligt visar att de inte behövs."
"Arnstberg driver
tesen att nationalism i denna brytningstid är nödvändig för
att samhället inte ska sönderfalla i små undergrupper, fientliga
mot helheten och utan kontakt mellan varandra. Han ansluter till sociologen
Zygmunt Bauman och dennes ord om vår tid, 'exit the nation-state, enter
the tribes'. Eliternas förnekelse av svenskhet och kulturella skillnader
hänger ihop med demoniseringen av nationell gemenskap, menar han. Själva
känner de dock samhörighet med varandra som kosmopoliter, och enighet
i sin anti-enhetsideologi. Nationalismen i vår tid är folklig och
därför vulgär. "
Lena Andersson pläderar
för en ny benämning: "sveländare":
"... måste lanseras
en ny och oförstörd benämning, då svensk inte kommer
att sluta betyda etnisk svensk i någons innersta föreställningar.
För att medborgarnationalism ska kunna korrespondera med en inre känsla
och inte stanna i ännu mera välvillighetsretorik, tror jag att det
behövs en inkluderande beteckning ovanför svensk som motsvarar den
abstrakta medborgaridén, typ sveländare; på samma sätt
som man skiljer på finne och finländare.
Nationalism är 'den
lösning som skapar samhörighet över flest gränser', skriver
Arnstberg. Den drar gränser mellan länder men inte inom dem. Argumentationen
är övertygande och kapitlet ett av bokens starkaste. Där framhålls
vidare att nationalism är den mest internationella ismen då medborgarskap
i en nation är universellt."
Kapitlet om "segregationens
Sverige" tycker Lena Andersson att journalister, opinionsbildare och
invandrardebattörer borde läsa det noga:
"Här resoneras
om varför den förklaringsmodell som reflexmässigt kopplar segregation
till rasism är vilseledande: det är att applicera ett ideologiskt
projekttänkande på en vardag som inte fungerar som ett projekt.
Medborgare blandar sig oupphörligt men inte med 'de andra' och skapar
strategier för att slippa integreras med varandra. Idén om tribalism
igen, således. De skikt som talar om segregationen blandar sig med varandra
men inte med 'de segregerade'. "
Vidare:
"I avsnittet om politisk
och medial korrekthet ägnas en betydande del åt föreningen
Blågula frågor, vars behandling i offentligheten Arnstberg anser
tydliggör de tysta överenskommelser som styr diskussionen om invandring
och det mångkulturella samhällets utformning. Debattörerna
säger fel saker och har inte den position som gör att de tillåts
säga fel saker. Att de bedyrar att de är demokrater, antirasister
och kommer från vänster hjälper inte. Vi intar våra
roller i stället för att fråga hur de menar, rädda för
att bli besmittade om vi ens lyssnar på vad de säger."
Avslutningsvis konstaterar
Andersson att Arnstberg skrivit "en angelägen och levande bok
om Sverige i dag".
I det som Arnstberg tar med
om Blågula frågor finns en del av våra bättre texter
återgivna, åtminstone i delar. Dit kan räknas "Korrekt lexikon" , "Medborgerligt samtal" och "Två Sverige".
På två punkter
har dock Blågula frågor förtydliganden att göra till
vad Arnstberg skriver i boken "Typiskt svenskt":
1. "BGF vill stoppa flyktinginvandringen"
(s.230)
A. Problemet med det som kallas flyktinginvandring
är att det till bara en bråkdel är fråga om flyktingar.
Förvisso utnyttjar man asylinstitutionen, men bara några procent
av de sökande har skyddsbehov enligt Genevekonventionen. Det rör
sig om människor som väljer både tidpunkt och destination
för sin resa, och de kommer redan från början för att
stanna (en annan sak är att många sedan kan åka hem på
semester, sedan de skaffat sig navelsträngen av svenska bidrag).
B. Beträffande åtgärder
har BGF tvekat mellan två positioner:
a) I början förespråkade
vi
- dels att Sverige skulle
hålla sig bara till den ursprungliga Genevekonventionen, och inte ansluta
sig till tilläggsprotokollet från 1967 (det s.k. New-York-protokollet)
med innebörden att vårt åtagande gäller bara människor
från andra delar av Europa
- dels att första-asyllands-principen inte ska förfuskas, dvs att en
asylsökande ska söka asyl i närmaste land som undertecknat
konventionen, inte välja destinationsland.
b) Senare har vi talat om behovet av ett moratorium, dvs ett tills-vidare-stopp, för invandring både genom asylinstitutionen och som "anhörig".
Den mesta invandringen
idag sker numera som "anhörig", där det ofta blir fråga
om en kedjeinvandring. Släktbanden är därvid
inte alltid vad de uppges vara.
2. Kriminella invandrare (s.246)
Andelen asylsökande
utan id-handlingar har ökat år från år och är
nu uppe i över 90%. Detta är en form av trixande som inte ska blandas
samman med direkt kriminalitet.
Denna senare kategori är
inte försumbar. Beträffande dem som kommer från Östeuropa
har Migrationsverket gjort undersökningar som visar att det rör
sig om så mycket som 1/3. Asylinstitutionen förser yrkeskriminella
från andra länder med en möjlighet.
Har BGF varit otydligt
i denna distinktion så har vi gjort fel.
Ett problem är att
de fängelsestraff i Sverige som möjligen kan verka avskräckande
för svenskar (i varje fall svenskar med ett normalt yrkesliv mm) i mindre
utsträckning gör det för personer som kommer från fattiga
länder. För dessa kan en fängelsevistelse i Sverige rentav
framstå som något eftersträvansvärt.
