Signaturen "Skribenten" har sänt nedanstående bidrag till BGF. Normalt publicerar sig "Skribenten" på Exilen, men sommaren 2006 har ordinarie Exilen lagts ned (även om ett mindre reservforum fortfarande finns).
I senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift nr 3 år 2006, har den mycket kände militärhistorikern och officeren Stellan Bojerud en artikel med rubriken "I gott sällskap" . Bojerud inleder:
"Forskaren vid Stockholms universitet Thobias Hübinette stoltserar på sin hemsida att han i skrift och på Internet har avslöjat 30.000 svenska nationalsocialister. Bland dessa förekommer flera av Kungl. Krigsvetenskapsakademins ledamöter liksom ett antal mer eller kända officerare. Hübinette har motsvarande listor även för andra yrkeskategorier".
"Genom att betrakta alla som vid någon tidpunkt oavsett skäl publicerat en artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift såsom nazister har Hübinette lyckats med bedriften att få ihop en lista som bl a omfattar: Carl-Eric Almgren, Daniel Bildt (Far till Carl), Carl Björeman (General och chef för MB syd), Stellan Bojerud (officer och militärhistoriker), Arvid Cronenberg, Stig Edgren, Helge Gard, Bengt Gustafsson (förutvarande överbefälhavare), Curt Göransson, Bengt Hammarhjelm, Carl Herlitz, Tommy Jeppson, Lennart Ljung (förutvarande överbefälhavare), Bengt Lundvall, Einar Lyth, Hjalmar Mårtensson, Carl Ohly (farbror till VPK-ledaren), Åke Sagrén (förutvarande chef för armén), Claës Skoglund, Nils Sköld, Lennart Uller och flera andra".
Den bristande trovärdigheten i Hübinettes orimliga register uppvisas också av att följande personer exponeras, bevisligen avståndstagare till nazismen:
"Professor Israel Holmgren dömdes vid en dåförtiden mycket uppmärksammad rättegång år 1943 för antinazistisk agitation för publicering av skriften "Nazisthelvetet", till två månaders fängelse. Men forskaren Hübinette anser att Holmgren hör hemma på hans nazistregister".
"Generalmajor Court Juhlin-Dannfelt var under krigsåren svensk militärattaché i Berlin. När posten som militärattaché skulle tillsättas i Moskva, gällde det att finna en man som var höjd över varje misstanke för att vara nazist. Valet föll på den dokumenterat antinazistiske Court Juhlin-Dannfelt. Han finns givetvis med i Hübinettes register"
"Kaptenen Gösta Benckert fick efter kriget av norska regeringen S:t Olavsmedaljen med eklöv för sitt tappra försvar av Kongsvinger den 16 april 1940 och därpå följande gerillakrig mot tyskarna. Benckert har också hamnat i Hübinettes register".
"Överste Martin Stewen som under krigsåren var Finlands militärattaché i Stockholm har som finländare hamnat i Hübinettes register över svenska nazister. Likaså har de tyska amiralerna Rudolf Peters och Friedrich Ruge hamnat i Hübinettes svenska register".
"Befängd blir Hübinette när kapten Helmut Ternberg hamna i listan. Ternberg var under krigsåren kanske den mest skicklige svenska underrättelsemannen som lyckades infiltrera den tyska ambassaden i Stockholm varvid regering och försvarsmakten fick synnerligen värdefull information i kampen mot nazismen"
"När EU-politikern Per Garthon bokförs i Hübinettes register såsom nazist, ja då får man nog ta sig för pannan".
"Hübinettes slarv och okunskap är så monumental att han inte ens känner till vilken nationalitet som hans "upptäckta" nationalsocialister hade. Så lite vet han om de personer som registreras och hängs ut att vore det inte för det allvarliga inslaget med Hübinettes forskning så skulle den kunna avfärdas som floskler".
"Men frågorna måste resas, vem finansierar Hübinettes forskning? Vilken roll spelar det inom Stockholms Universitet? Vad säger Datainspektionen om dessa åsiktsregister? Vilka åtgärder vidtar staten för att skydda medborgarna mot Hübinettes övergrepp?"
Stellan Bojerud avslutar sin artikel med: "Jag har den 22 maj 2006 polisanmält Hübinette för förtal, grovt förtal, grovt förtal av avliden samt brott mot personuppgiftslagen".
KOMMENTAR Skribenten: Mycket har vi kunna läsa under åren om Tobias Hübinette eskapader, tidigare Expo-redaktör och en av tidningens grundare. Hübinette anhölls i juni 2006 som misstänkt för mordbrand. Han har erkänt att han anlagt bränder i anslutning till sin förra sambos lägenhet liksom hos hennes nye pojkvän.
Efter många års studier titulerade sig Hübinette som "forskare" och har sysslat med att offentliggöra gamla register i jakt på avlidna svenskar som under kriget sympatiserade med nationalsocialismen. Ett av registren i mängden innehåller c:a 5.000 namn på dåvarande medlemmar i riksföreningen Sverige-Tyskland åren 1938-42. Hur orkar någon knacka in alla namnen i register? Men Hübinette har också, som vad Stellan Bojerud skriver, registrerat personer som av någon anledning publicerat artiklar i Försvarsfrämjandets tidskrift.
Flertalet sedan länge avlidna personer i Hübinettes register återfinns hos Sveriges Släktforskarförbund CD innehållande 4,7 miljoner namn omfattande så gott som alla avlidna i Sverige åren 1947-2003. Frågan måste resas vad motivet är att lägga upp offentliga register över avlidna personer som för mer än 60 år sedan, kanske i ungdomligt oförstånd, var medlemmar i föreningen Sverige-Tyskland. Men nu har Stockholms Universitet verkligen fått upp ögonen för Hübinette och hans forskning, han har blivit en belastning för Universitetet.
Låt oss nu övergå till den av statsminister Persson först arrangerade förintelsekonferensen år 1997 som under mer än en vecka dominerade nyhetsbevakningen, opinionsbildningen, kulturdebatten och blev internationellt uppmärksammad. I och för sig kanske det är motiverat att uppmärksamma nazismens förakt för människovärde och de systematiska morden. Men någon anledning till att initiativet skulle komma från Sverige det fanns inte.
Som en följd av de av Persson arrangerade konferenserna gavs Vetenskapsrådet år 2000 i uppdrag av regeringen att i två etapper genomföra ett forskningsprojekt kallat "Forskning om Sveriges förhållanden om nazismen, nazityskland och förintelsen". Vardera etappen tilldelades 40 milj kronor. År 2001 presenterades den numera svåråtkomliga rapporten: "Sveriges förhållande till nazism och nazityskland". I april 2006 presenterades delmängder av andra etappen.
Parallellt bildades myndigheten "Forum för levande historia" den 1 juni 2003 med uppdrag från regeringen enligt förordning (SOU 2002:795) "att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen", som en fortsättning på Göran Perssons folkuppfostringskampanj från år 1997. Myndigheten har ett årligt anslag på 40 miljoner kronor. Av en projektbeskrivning framgår att all forskning vid myndigheten skall bedrivas med utgångspunkt från;
Varför och hur vi (svenska folket) bidrog till Förintelsen under andra världskriget!
Myndigheten Levande Historia har sålunda redan i målsättningen fastställt vilka svar man vill ha på "forskningen" som innebär en stympning av historien som används för att manipulera nutiden. Myndigheten bedriver verksamhet i sina lokaler i Gamla Stan, i Stockholm som främst riktas mot skolor men sker även i form av studieresor.
Vi har sålunda Tobias Hübinette, två myndigheter med samma forskare, sysselsatta med likvärdiga uppgifter nämligen att forska om Sveriges förhållanden till nazism före och under andra världskriget. Vad är meningen med allt detta nazistforskande? Motiven är flerfaldiga.
I första hand kunde Persson tack vare Stockholmskonferensen år 2000 tillsammans med inflytelserika europeiska ledare ställa krav på dem som var på väg in i Europeiska Unionen. "Gör ni inte upp om er medverkan i genomförandet av Förintelsen, kommer vägen till medlemskap att försvåras", löd budskapet.
I andra hand används Sveriges historia under andra världskriget 1939-1945 som ett verktyg för att skuldbelägga och få svenska folket att skämmas. Det är dåvarande samlingsregering under krigsåren, med socialdemokraternas Per-Albin Hansson som statsminister och Christan Günther som utrikesminister, som anklagas för samröre av nazi Tyskland ja egentligen påstås nu att stora delar av befolkningen också var nazister!
Att skambelägga regeringen Per-Albin Hansson som nazianstucket gör det lättare för nuvarande statsminister och tillika socialdemokraten Göran Persson att klippa av oönskade band bakåt, med folkhemmet och det nya "mångkulturella riket". Men statsminister Perssons egentliga målgrupp är barn-, barnbarn och barnbarnsbarn, generationerna efter kriget. De skall fråntas sin historia, skuldbeläggas och kopplas till samlingsregeringen Per-Albin Hansson som nazianstucken.
Att dokumentera Förintelsen måste ju vara huvudmotiv för att undvika upprepanden i framtiden. Förintelsen är ett resultat av andra världskriget och i analogi därmed borde det rimligtvis vara ännu viktigare att korrekt forska och föra fram krigets orsaker och premisser som varnande exempel på hur snabbt en historisk utveckling kan leda till katastrof. Intet av det återfinns i pågående forskning såväl hos Vetenskapsrådet som hos myndigheten "Levande historia".
Men de avgrundsdjupa och katastrofala bristerna med av myndigheterna producerade rapporter är att de inte tar några som helst hänsyn till Sveriges avsaknad av användbart militärt försvar gentemot det aggressiva Tyskland vid krigsutbrottet år 1939. Militär styrka var det enda som Hitler förstod som maktspråk. Och där hade Sverige intet att sätta emot. Detta miserabla tillstånd i svenskt försvar år 1939 var den egentliga nyckeln till vad som hände under krigsåren. Med fog kan sägas att svensk militär materiel var ett världskrig för gammal.
Det tyska överfallet på Danmark och Norge 9 april 1940 slog ner med bestörtning i Sverige. Med en enda spark raserades de under hösten 1939 framförhandlade handelsavtalen med såväl Tyskland som Storbritannien. Nu utsträcktes den tyska blockadlinjen så att den med minor spärrade av Skagerack. Avsikten med Skagerackspärrens var att utestänga Östersjön från fartygstrafik från haven och därmed all handel västerifrån och Sverige blev helt hänvisat till handel med Tyskland efter april 1940.
Sverige drogs inte in i andra världskrigets stridshandlingar men en yrkesgrupp var med, nämligen sjöfolket. Under krigsåren omkom c:a 1.500 svenska sjömän vid förlisningar av minsprängning eller torpedering. Den siffran gäller för svenska fartyg. Ett okänt antal svenska sjömän arbetade på fartyg med annan flagg, norsk men också brittisk och amerikansk. Landets försörjningsläge hamnade i ett utomordentligt allvarligt läge. Med Skagerakspärren hade Tyskland fångat Sverige i säcken.
Välkommet har Tobias Hübinette utan att han själv förstått det, gjort ett ordentligt magplask i forskningsträsket som kommer att stänka högt och långt även på forskarna verksamma i myndigheten Levande Historia och Vetenskapsrådet. Av egen självbevarelsedrift kommer dessa att smyga ut i kulissen. Och det skall vi verkligen tacka den avdankade forskaren Tobias Hübinette för.
Jag kan berätta en stor hemlighet för: Persson, Hübinette samt forskarna vid institutionerna. Orsaken till förintelsen grundlades redan efter första världskriget, vid fredsförhandlingarna 1919 i Versailles. Nationalekonomen John M. Keynes var en av de tillkallade experterna i den brittiska förhandlingsdelegationen. Medan konferensen pågick påbörjade Keynes en svidande kritik av förhandlingarna vilken utgavs i bokform med titeln "Fredens ekonomiska följder" och som blev en bästsäljare. Keynes varnade för de vanvettiga skadeståndskraven mot det besegrade Tyskland som skulle bidra att göra landet bankrutt vilket kunde betyda att det centrala Europa kunde försänkas i fattigdom, hämndkänslor, bitterhet och bränsle läggas på elden till nästa krig. Och det var precis vad som hände och den man som var på väg hette Adolf Hitler.
Källor:
1. "Forskning om Sveriges förhållanden till nazismen och nazityskland", Vetenskapsrådet 2001, ISBN 91-7307-002-5.
2. Levande historia rapport #2, ISBN 91-976073-3-9.
3. "Kungl. Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift nr 3 år 2006.
4. "Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget, Gunnar Hägglöf, Norstedt, 1958.
|
|