Samtal? Nej tack!

Under sex år har föreningen Blågula Frågor nu funnits, med tidskriftsutgivning, Internetsidor och viss mötesverksamhet. Man skulle kunna se det hela som en form av sociologiskt fältexperiment.

Med den snabba accelerationen av antalet asylsökande till Sverige under 80-talet inleddes en djupgående förändring av vårt samhälle. I början av 90-talet började alltmer stå klart att med denna invandring följde problem, ekonomiskt och socialt.

Ändå förekom ingen egentlig debatt om flykting- och invandringspolitiken. I media framstod det som att alla protester kom från extremt högerinriktade, främlingsfientliga och rasistiska gruperingar, från allmänt våldsbenägna och halvkriminella krafter.

Var detta förklaringen till den uteblivna debatten, att allt kritik kom från extremt högerhåll? Eller låg förklaringen i att makthavarna överhuvudtaget inte önskade någon debatt om saken? Situationen lät sig tolkas på två sätt!

Med lanserandet av Blågula Frågor ville vi nå klarhet i vilketdera som var fallet.

VAD VI BEGÄRDE var att flykting- och invandringspolitiken skulle behandlas som andra politiska frågor, där människor fick diskutera, där man vägde argument mot argument och gjorde nödvändiga prioriteringar, där majoritetens uppfattning i slutändan fick ha genomslag.

VÅR EGEN POSITION i sak var att vi inte motsatte oss invandring som sådan, vi ville bara att den skulle ske i sådan takt och under sådana former, att det blev en fungerande integration av de nyanlända i det svenska samhället.

VÅR POLITISKA BAKGRUND skulle göra det svårt att avfärda oss med enkla tillmälen. Vi hade ju båda under många år varit aktiva i vänsterorganisationer och arbetat för fred och internationell solidaritet.

För att inte riskera att förta den effekten var vi noga med att inte släppa in vemsomhelst i föreningen. Hellre en liten organisation, bara vi inte riskerade att media där skulle kunna hitta någon med ett fläckat förflutet!

Som det senare skulle visa sig lyckades varken Expo, AFA eller andra s.k. antirasister - trots ambitiösa försök - hitta något i vårt förflutna som de kunnat diskreditera oss med. Inte någonting.

I föreningens målsättningsparagraf slogs fast att Blågula Frågor vill "försvara demokratiska principer, motverka polarisering och våld, ta kamp för yttrandefriheten".

Blågula Frågors hållning till rasism anges redan i tidningsvinjetten: "antirasistisk tidskrift". Denna antirasism var dock från början principiell, inte enkelriktad. Den riktade sig mot såväl främlingsfientlighet som svenskfientlighet.

En programformulering löd:

"För Blågula Frågor innebär rasism nedvärdering och särbehandling av människor pga av deras utseende och etniska tillhörighet. Människor ska bemötas på sina egna meriter, sitt eget uppträdande. Alla människor har ett människovärde.

Detta innebär inte att Sverige är förpliktat att låta varje människa på jorden bo i Sverige. Invandringen till vårt land kan ändå vara reglerad.

I själva verket finns här ett samband. Just för att kunna motverka rasism och konflikter är det viktigt att det finns en kontroll över invandringen, både kvantitativt och kvalitativt!"

 

 

---

UTESLUTNINGSMETODEN

DET FÖRSTA NUMRET av Blågula Frågor utkom våren 1994. Ett knappt år dröjde det, innan det första angreppet kom. För just angrepp var det fråga om.

Våren 1995 hade SSU-tidningen "Tvärdrag" en notis under rubriken "Tvivelaktiga vänner". Där klassades vår förening som "dunkelt främlingsfientlig", för att förespråka en restriktivare flyktingpolitik.

Ur en BgF-ledare citerades: "...bara en bråkdel av de asylsökande som på senare år fått uppehållstillstånd i Sverige har varit konventionsflyktingar. Folkets uppfattning ligger också i linje med ambitionerna hos Leif Blomberg, vår nye invandrarminister - de som har skyddsbehov ska få stanna, övriga ska avvisas. På så vis kan asylinstitutionen skyddas." Detta fann Tvärdrag graverande: "Vad säger Blomberg om sådana vänner?"

Tvärdrags kommentar föreföll inspirerad av tidskriften Expo, som började komma ut 1995. Expos syfte angavs vara att bekämpa "högerextremister", och dit räknades tydligen Blågula Frågor, för vi omnämndes flitigt. Detta gällde även ledaren i nr 2/95, med rubriken "Det dunkelt sagda".

Det framgick snart att Expo spelade en central roll i mediavärlden, fungerade som något av en "spindel i nätet". Dit gick svenska journalister för att hämta sina uppgifter. Expressen tryckte till och med upp samma artikel som Expo haft.

Dessa s.k. antirasister hörde hemma långt ut på vänsterkanten, få skulle ta dem på allvar om de uttalade sig om andra samhällsfrågor. Genom att ta upp att ämnet rasism och främlingsfientlighet har de skaffat sig en gräddfil, fri från kritisk granskning och besvärliga motfrågor. Till Expo ska vi strax återkomma.

Efter att Anders Sundholm valts till ordförande i föreningen våren 1995 gjordes en intervju för Blågula Frågor som sändes till samtliga redaktioner i landet. Vår förhoppning var att några redaktioner skulle tycka det var tillräckligt intressant att en miljöpartist blivit ordförande i föreningen, och därmed göra ett seriöst reportage.

Det dröjde någon månad, innan det blev en reaktion. Det var Dagens Eko som genom reportern Björn Häger kom med "avslöjandet" att en miljöpartistisk nämndeman blivit ordförande i den "främlingsfientliga" föreningen Blågula Frågor. För att få en stuns i avslöjandet avslutade Häger sitt inslag med att "Sundholm så sent som i juni skrivit sig skiljaktig i en dom i Svea Hovrätt. Sundholm ville döma en invandrare till ett längre fängelsestraff än de övriga". 1)

Man kan säga att det var här som det första större drevet mot Blågula Frågor startade och det var den ansedda Ekoreaktionen som angav tonen. Dagen efter hade i stort sett samtliga dagstidningar i Sverige den uppseendeväckande nyheten. Någon egen källkritik behövdes inte, man hänvisade unisont till Ekoredaktionen och TT.

Skånska Dagbladet hade som löpsedelsrubrik "Miljöpartist avslöjad som rasist". Visserligen beklagade tidningen detta övertramp och fälldes följdriktigt också av PO. Andra dagstidningsrubriker gällde ordförande i en "flyktingfientlig organisation" och en "främlingsfientlig nämndeman".

I själva verket fanns inget mönster av det slag som Häger gjort gällande. Det fanns exempel på domar också i motsatt riktning, där det gällt invandrare - fall där Sundholm förespråkat mildare straff. Men det visade sig svårt att få in genmälen. Tidningarna hade ju bara återgivit ett TT-telegram. Vid förfrågan hos TT varför de satt stämpeln "främlingsfientlig" på Blågula Frågor fick vi till svar reportern Christina Kerpner att detta var något som TT:s redaktion var överens om. Någon ytterligare motivering behövdes ej, inte ett enda sakargument anfördes.

Som en konsevens av denna mediauppmärksamhet drogs en process igång inom Miljöpartiet för att få Anders Sundholm utesluten. Något som föranledde TT att hösten 1995 gå ut med nya telegram i frågan, med nya rubriker om den "fientlige" Sundholm som följd.

Drivande bakom kravet på uteslutning var inledningsvis Bernt-Erik Ekeroth, partiets flyktingpolitiskt ansvarige och själv flyktingadvokat. Han ansåg att Blågula Frågor var "invandrarfientlig". En definition av detta begrepp hade Ekeroth tidigare givit, i en skrift från Miljöpartiet i Haninge 1993: "Enligt min mening är man invandrarfientlig om man vill... ha en mer restriktiv flyktingmottagning än idag." Ekeroths egen hållning speglas också av synen på utvisningar: om kriminella utlänningar ska utvisas ur Sverige, då ska även kriminella svenskar utvisas!

Birger Schlaug var också drivande bakom Sundholms uteslutning. Han vittnade mot Sundholm och angav som skäl att media ringde honom minst en gång i veckan för att höra sig för om hans fortsatta medlemskap.

Samtidigt som Schlaug drev processen mot Sundholm satt han och skrev på sin bok "Svarta oliver och gröna drömmar". I den säger han med egna ord:

"Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället.

Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem.

Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig."

På både lokal och regional nivå inom Miljöpartiet hade Sundholm stöd, men på riksnivå drevs uteslutningen ändå igenom, i augusti 1996. 2)

FOLKPARTISTER OCH BRUNA LÖSS

DET ANDRA STÖRRE drevet drogs igång strax efter Eko-TT-drevet. Det var Radio Stockholm, som i varje nyhetssändning, en gång i timmen den 29/8, meddelade: "Fryshuschefen Anders Carlberg hyllar i en krönika en invandrarfientlig skrift som har en stark förankring i högerextrema kretsar". Den unge journalisten Ossian Kentwill hade här blandat ihop boken "Lagom är bäst!", skriven av Jan Milld, med tidskriften Blågula Frågor. Anders Carlberg våren 1994 recenserat en bok i Stockholms-Tidningen (s), i positiva ordalag.

I längre inslag sände Radio Stockholm även intervjuer med Mats Deland och Anna-Lena Lodenius, båda presenterade som "experter". Deland - vars expertstatus förlänadas av att han studerade ekonomisk historia - fann Blågula Frågor vara "kulturrasistisk". Lodenius sambo´, Per Wickström, fick också vara med. Han ansåg att BgF representerade en "ekonomisk rasism".

Formellt sett fick vi en chans till bemötande, men detta enstaka radioinslag var undanstoppat så att få av dem som hört angreppen på oss fick del av våra svar.

När regional-TV, ABC-nytt, hörde av sig såg vi en chans till korrigering och balansering: vi hade ju en väl dokumenterad vänsterbakgrund! Filmteamet togs emot med s.a.s. öppna armar hemma hos Jan Milld. Det visade sig dock att ABC-nytt i förväg bestämt sig för vilken typ av inslag man ville ha, och genom klippningar såg man till att resultatet blev enligt intentionerna. Vårt krav på rättelse avslogs av redaktionen.

Däremot fick Jan Björklund, gruppledare för Folkpartiet i Stockholm uttala sig i frågan. Fp-gruppen i stadshuset hade gått ut med ett pressmeddelande, där boken "Lagom är bäst!" stämplades som "en rasistisk skrift". I TV blev det, ur Björklunds mun, till "rasistisk propaganda". Vi ringde Jan Björklund upprepade gånger för en förklaring , men han hade gjort sig otillgänglig.

Däremot fick vi tag i Caroline Lundbom, en annan folkpartist i stadshuset, och krävde att hon offentligt skulle ta tillbaka sin anklagelse. Detta vägrade hon - med motiveringen att hon ju inte läst boken, så hon visste inte vad den innehöll! För henne räckte medias framställning och att "alla andra" uppfattat boken som "rasistisk".

En uppföljning kom också på Aftonbladets kultursida i september, då fick en helsida. Rubriken löd "Varför gör du reklam för rasisterna, Anders Carlberg?" och därunder bild på en Mussolini-liknande skinnskalle, med arm utsträckt i fascisthälsning. På detta stadium ansågs detta tydligen vara att ha gått långt, så inom en vecka publicerade kulturredaktionen bemötanden från både Carlberg och Milld, på en helsida.

Därefter har Aftonbladets kultursida dock haft återkommande bidrag från Mats Deland, med nya påhopp på Blågula Frågor. Vid ett tillfälle betecknades vi som "löss", brunfärgade sådana.

I en recension den 30/10 -95 i Aftonbladet skrev samme Deland om Expo, "demokratisk tidskrift": "Expo är en kugge bland andra i en demokratisk mobilisering mot rasism och fascism... Det är ett skitjobb, men någon måste göra det. Sedan får vi andra göra vårt."

Detta leder över till våren 1996. I nr 2/96 skrev Expo om "rasister som kamouflerar sitt budskap på olika sätt" och kan vara "svårare att genomskåda". Dessa svårigheter hade Exporedaktionen själv uppenbarligen lyckats övervinna: "Ett... exempel är Blågula Frågor som håller sig med en vänsterprofil och låtsas att de företräder ett 'progressivt budskap'."

Vi sände snabbt in ett genmäle, för att få med i nästkommande nummer. Det gick inte, i varje fall inte till Expo 3/96. Redaktionen höll dock dörren öppen för att få in genmäle i ett senare nummer.

Expo 2/96 hade också avslöjat ett "hemligt flyktingfientligt nätverk". 3) Denna artikel publicerades den 6 maj även i Expressen. Artikeln handlade egentligen om tidskriften Fri Information, men när Expressen följde upp den 7 maj fick man med även Blågula Frågor. En faksimil från Fri Information placerades så att läsarna gavs intrycket att artikeln var ur Blågula Frågor. En förgrovning skedde samtidigt beträffande tillmälen: nu hade BgF blivit "öppet främlingsfientlig".

Vi ringde upp Expressen och begärde en förklaring:
1. Vad lade tidningen in i begreppet främlingsfientlig?
2. Vad av det vi skrivit var främlingsfientligt?

På detta kunde man då inte svara, men skulle återkomma efter att ha läst Blågula Frågor. Det skedde inte, så vi ringde igen. Nu begärde vi en intervju med Christian Holmén, den journalist som skrivit om oss. Han vägrade dock att medverka.

 

Över till den 10 juni 1996 - då Blågula Frågor utsattes för det ojämförligt massivaste angreppet i massmedia.

Attentat hade drabbat det tryckeri som Expo anlitade, samt vissa av tidskriftens försäljningställen. Fönsterrutor hade krossats och en husvägg sprayats med texten: "TRYCK INTE EXPO".

Attentatet gjorde att tryckeriet inte mer vågade trycka Expo. När nyheten om detta släpptes den 5 juni blev det stor uppmärksamhet i rikstäckande massmedia. Expo nr 3/96 låg nu färdigt för tryckning, och redaktionerna för Aftonbladet och Expressen fattade ett snabbt beslut. De skulle låta detta Expo-nummer gå med som gratisbilaga. Expo 3/96 trycktes således upp i miljonupplaga och spreds över hela Sverige, den 10 juni.

I just detta nummer tillägnades Blågula Frågor ett helt uppslag, med rubriken "Blågult rättshaveri". Andreas Rosenlund skrev: "I bakgrunden finns grupper som arbetar för att forma våra attityder, samt underblåser fördomar samt organiserar invandrarfientligheten. De flesta sådana grupper består inte av uniformerade stollar med hakkors och marschkängor, utan av till synes resonabla och förnuftiga människor."

Det var formuleringar som kändes igen från Aftonbladet den 7 juni, där Expo tillägnades ett helt uppslag. Andreas Rosenlund skrev där att Expo sedan sin start "lyckats väl i sin uppgift att avslöja de krafter som organiserar rasism, flyktingfientlighet och politiskt våld. Det är därför föga förvånande att Expo blir måltavla för angrepp."

Genom sitt ordval försökte Rosenlund koppla ihop Blågula Frågor med attentaten. Till detta medverkade också de två kvällstidningsredaktörerna Christina Jutterström och Thorbjörn Larsson. På Expobilagans framsida förklarade de: "Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter... ser vi inte stillatigande på när de onda krafterna försöker hindra utgivningen av Expo."

Också detta låg i linje med vad Andreas Rosenlund dagarna dessförinnan uttalat i riksmedia. I Dagens Nyheter sade han: "Exponering av de här ljusskygga organisationerna gör dem omöjliga. Deras argument tål inte ljuset."

Visserligen namngavs här inte Blågula Frågor, men det inbjöds ändå till den tolkningen att det var BgF som avsågs. Det var trots allt vi som blev den huvudsakliga måltavlan i Expo 3/96.

JACKPOT FÖR EXPO

Vi ljusskygga?! Verkligheten var ju den rakt motsatta! Från första början hade vi strävat efter just att få uppmärksamhet - att detta inte så liten utsträckning lyckats berodde på andra än oss.

Själva grundkonceptet med Blågula Frågor var öppenhet och försök att nå ut med vårt budskap. Inte bara hade vi namn, adress och telefon i tidningen - ja, även fotografier - vi hade samtidigt gjort allt för att få tidningen spridd. Regelbundet hade vi skickat gratisexemplar av tidskriften till ett hundratal redaktioner. Vi hade också försökt finna finna försäljningsställen, liksom läsesalar i bibliotek, där man var villiga att ha Blågula Frågor, samt arrangerat ett antal appellmöten i Stockholms innerstad.

Under rubriken "Vi drar upp rasisterna i strålkastarljuset" sade Rosenlund även, i Aftonbladet den 7/6: "Istället för att försöka föra ett demokratiskt samtal ägnar sig dessa människor åt gangstermetoder". Ändå hade Andreas Rosenlund själv vägrat att ställa upp på en intervju för Blågula Frågor, när han tillfrågats om detta under våren 1996.

Överhuvudtaget var Rosenlund litet hemlighetsfull: även när han framträdde för intervjuer i dagstidningarna var han noga med att inte visa sitt ansikte. Våra ansikten visade han dock gärna. Efter tidigare modell hade artikeln "Blågult rättshaveri" även porträtt med, på de aktuella "skurkarna".

Dessa fotografier av oss var emellertid inga passfoton, de var tagna vid vårt appellmöte vid Karlaplan i augusti 1995. En ung man med ring i örat hade varit framme och fotograferat oss på några decimeters håll. Situationen påminde om när några MC-kriminella var instämda vid Handens tingsrätt. Utposterade poliser fotograferades då närgånget av de åtalades kompisar. Hotbilden var tydlig: de enskilda poliserna skulle veta att de kunde riskera repressalier.

Expos hot mot oss underströks två veckor efter den 10 juni. Husväggen hemma hos en av oss sprejades med personnamn i kombination med epitetet "RASISTSVIN".

I "Blågult rättshaveri" hade Rosenlund visserligen skrivit att vi inte var "biologiska rasister", men därmed antydde han ju att det fanns andra slags rasister, som vi kunde vara. Så tolkade vi artikeln, och det hade tydligen även väggsprejaren gjort.

För att finna just "biologiska rasister" behövde Rosenlund annars inte gå längre än till sin egen redaktion.

Exporedaktören Tobias Hübinette hade några månader tidigare skrivit i tidningen Creol: "Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. ...Leve anarkin!"

Denne Tobias Hübinette var en dokumenterad återfallsförbrytare, aktiv i "krossarsvängen". I maj 1992 dömdes han för skadegörelse, sabotage och uppvigling till en månads fängelse. I oktober 1995 dömdes han på nytt - denna gång till fängelse villkorligt, samt böter. Han dömdes dessutom att betala skadestånd till ett antal personer. Brottet bestod i ofredande och förtal. Hübinette hade bl.a. i brev till olika personer anklagat dem själva eller andra för att vara rasister.

Villkorligheten i den nya fängelsedomen föranleddes bland annat av att Hübinette lovat att inte vidare ägna sig åt förtalsverksamhet.

Vi fick in ett kort genmäle i Expo, men detta gällde ju bara ordinarie Expo, som gick ut i några tusen exemplar. För att kunna nå samma läsekrets som tagit del av angreppet på Blågula Frågor var det viktigare att få svara i Aftonbladet och Expressen. Det var vad vi krävde, men redaktionerna vägrade. Vi sökte både Jutterström och Larsson på telefon, men de hade "gått under jorden". Vi vände oss till pressombudsmannen, men PO fann inte att de två kvällstidningarna hade skyldighet att ta in några genmälen.

Det blev aldrig klarlagt vilka som låg bakom Expo-attentaten, polisen saknade från början spaningsuppslag. Klart är ändå vilka som vann på attentaten. För Expo gav de jackpot! Man lyckades rikta ett slag, inte mot nazister, men mot demokratiska invandringskritiker.

Expoartikeln med Expressen och Aftonbladet kändes som att ha dömts oskyldig av en enig nämnd i domstolen. En felaktig dom kan ändå överklagas till högre rätt. Så inte här. Vi försökte ändå.

Först skrev vi en artikel till debattsidorna, men de refuserade i vanlig ordning. Sedan vände vi oss till den redaktion som var mest lämpad i Sverige att publicera vår protest, nämligen Dagens Nyheters kultursida och Arne Ruth. Även detta blev, efter en sagolik långbänk - resultatlöst.

 

OACCEPTABELT RESONABLA

Expo hade startats 1995, ett år efter Blågula Frågor. 1997 meddelades att Expo skulle läggas ned, ett år efter att man haft sitt generalangrepp på Blågula Frågor. Andreas Rosenlund anförde bristande ekonomiskt stöd som skäl, men kanske kände han också att att hans primära uppdrag var slutfört.

Expos argumentation har i stor utsträckning bildat skola. Mycket har kunnat kännas igen i vad som senare sagts om Blågula Frågor.

Ett inslag i P1-programmet "Folkradion" på våren 1996 handlade om Blågula Frågor. Inslaget bestod av två delar. Den första utgjordes av en intervju med Anders Sundholm, den andra av ett samtal kring denna intervju. Sundholm kommenterades där, men utan möjlighet att försvara sig. De samtalande var en programledare och en inkallad "expert". Den senare var Björn Häger från Dagens Eko! Mannen som aldrig talat med Anders Sundholm - han var nu expert på Blågula Frågor.

Folkradions grundläggande invändning mot Blågula Frågor var att vi kunde framstå som helt normala samhällsmedborgare. Man hade här att göra med något annat än ölrusiga och aggressiva skinnskallar. Just detta gjorde oss så mycket farligare. Egentligen skulle vi också önskat vråla och slåss, det vara mest av taktiska skäl som vi avhöll oss från sådant.

(Ett moment 22. Är man inte resonabel, då är detta naturligtvis fel. Men är man resonabel, då blir även detta en belastning.)

Ana Maria Narti var i OBS kulturkvarten den 26/9 -96 inne på ett angränsande spår. Om tidskriften Blågula Frågor blev hennes omdöme: "Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form - den som presenterar sig som motståndare till rasismen." Överhuvudtaget kan en upptrappning av invektiven noteras sedan Expo-artikeln i juni -96. Det har handlat om inte bara "rasistisk propaganda", utan även "fascism" och "nynazism".

I januari 1997 kom det, i form av ett brev från en uppenbart störd person , publicerat i lokaltidningen "Mitt-i-Haninge" . På detta levererade vi snabbt ett svar.

Snart (den 18/3) kom en annan insändare från den folkpartistiske kommunpolitikern John Glas, som skrev att Blågula Frågor är en organisation "med starka fascistiska förtecken".

Ombedd att göra en precisering blev hans enda (!) motivering att även Hitler var för yttrandefrihet. Redan att förespråka yttrandefrihet skulle alltså klassa en organisation som "fascistisk". Med den logiken har vi sju fascistiska partier i riksdagen - de säger sig ju alla vara för yttrandefrihet!

En parallell mellan Expo och Glas är hotfullheten. Också Glas-insändaren resulterade i sprayande av en husvägg. Nu gällde det andra kortväggen på samma hus som 1996. Den nya texten handlade om ett "FASCISTSVIN" som någon ser.

Som det senare skulle visa sig var sådant inte nödvändigtvis bara tomma hot. Året därpå blev två valarbetare från Sverigedemokraterna i Haninge överfallna och misshandlade med järnrör i en trappuppgång.

Liksom vid det politiska väggsprejandet i juni -96 gjordes polisanmälan. Det framgick då att polistationen inte hade någon notering om det tidigare sprejandet.

Också i Glas-fallet blev det snålt med genmäle. Först efter lång tid fick vi en svarsinsändare i Mitt i Haninge, på undanskymd plats. Vårt inlägg, som redan var kort, skars ned till hälften och viktiga delar av vår argumentering föll bort.

John Glas och hans parti tillhör en koalition som drivit igenom ekonomiskt stöd åt "kulturföreningen Levande Zon", som har en Internetsida med en rubrik "På den fascistiska scenen". Där har även Blågula Frågor placerats.

Vid samtal med Glas föreslog vi en debatt på temat invandringspolitik någonstan i Haninge. Han sade sig vara positiv till detta, men en tid senare meddelade han att den folkpartiets lokala styrelse i Haninge förbjudit honom att medverka i en debatt med Blågula Frågor. Vilka mörka krafter är det som behöver dras fram i ljuset?"

Ett kapitel för sig är Anna-Lena Lodenius, som framträder med anspråk på att vara "expert" och"sakkunnig" på området främlingsfientlighet mm. Hon försörjer sig på att skriva böcker, med ungefär samma innehåll, samt resa runt och föreläsa. I just Haninge var hon våren -98 och talade i Folkets Hus.

Det blev en helsida i lokaltidningen, som informerade att det finns grupper vilka Lodenius betraktar som ett större hot än nazisterna, nämligen "de grupper som under demokratisk täckmantel ... lurar i den offentliga debatten". Någon tvekan om adressen behövde inte råda - i nästa mening nämndes Blågula Frågor.

I Lodenius-boken "Vit makt och blågula drömmar" finns Blågula Frågor med - under rubriken "Nazister på Internet". En typ av bok som av regeringkansliet rekommenderas till användning i landets skolor och som med automatik kan påräkna positiva recensioner i t ex fackförbundspress ("handbok och uppslagsverk").

Vad A-L Lodenius direkt anklagat oss för är att vara "främlingsfientliga". I korrespondens med henne har vi frågat om det alls finns något utrymme för kritik mot invandringspolitiken utan att bli klassad som "främlingsfientlig". På detta fick vi i och för sig ett svar, men det var knappast klargörande.

I jämförelse med alla andra tillmälen låter kanske "främlingsfientlig" inte så allvarligt, men i riksdagen den 21 maj 1997 sade invandringsminister Pierre Schori att det var något som skulle "kriminaliseras och jagas." Detta uttalande väckte inga invändningar från något enda riksdagsparti.

Pierre Schori är för övrigt en av de invandringsministrar som gjort särskilt många försök att få en intervju med, men utan resultat. Han ansåg sig aldrig ha tid för en intervju med Blågula Frågor. 10 frågor som vi ville ha svar på har vi dock publicerat i BgF.

Vad gäller förvägrade genmälen är nog NST - Nordvästra Skånes Tidningar - det grövsta exemplet. Först kan här nämnas, att Blågula Frågor per e-mail brukade göra utskick till olika redaktioner, av löpsedlar på varje nytt nummer. En redaktion hade då hört av sig och undanbett sig att få fler e-mail från oss. Det var NST.

Just denna tidning - som inget ville veta om oss! - hade den 17/11 -97 en nyhetsartikel där vi figurerade. Rubriken löd: "PARTIET HAR LÄNKAR TILL NYNAZISM PÅ INTERNET". Partiet ifråga var Skånes Väl, och ingressen talade om "länkar till den starkt invandrarfientliga tidskriften Blågula frågor". I artikeltexten nämndes ingen annan organisation. Läsarna kunde alltså inte få annat intryck än att de "nynazister" som avsågs i rubriken syftade på Blågula Frågor.

En rättelse eller ett genmäle kunde här framstå som sjävklar, men NST-redaktionen vägrade gå med på någotdera. Vi vände oss då till pressombudsmannen, men fick inget stöd för vårt krav på genmäle. PO ansåg inte att rubriken behövde uppfattas som syftande på Blågula Frågor.

Vi har alltså haft svårt att komma till tals i media även när vi varit direkt angripna. I konsekvens med detta har vi haft än svårare att komma tilll tals när vi inte varit angripna. Under årens lopp har vi skickat åtskilliga debattinlägg till olika dagstidningar. I vissa tidningar utan för 08-området har det förekommit att de publicerats, men aldrig i Stockholms- eller Göteborgspressen. 4)

Till DN Debatt har vi sedan 1993 sänt in 22 debattinlägg. Alla har returnerats med samma vänliga motivering: "Tack...Men av utrymmesskäl..." Samtidigt har det ju varit påfallande lätt att finna utrymme på DN Debatt för andra debattörer. Juan Fonseca lyckades under fyraårsperioden 1995-98 få in inte mindre än 16 inlägg. Av de tretton personer som under denna period fick in minst fyra inlägg kring invandringspolitik återfanns ingen enda som förspråkade en mer restriktiv flyktingpolitik.

På motsvarande sätt var det i etermedia. Om en invandringskritiker någon fick deltaga i ett TV-program så hade han/hon mot sig ett antal företrädare för generositet och mångkulturalism. När Jan Milld således släpptes in i Mosaik våren -97 var laguppställningen 4 - 1. Det förekom till och med uppställningar på 4 - 0 eller 8 - 0. Så var fallet med TV1-programmet "Speciellt" under Åselekampanjen på nyåret -96 - ingen enda försvarare av regeringens politik fick vara med.

Betecknande är en debatt på Mälardalens högskola hösten -98. Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet hade tackat ja till att sitta i panelen, men lämnade i sista stund återbud. Hennes motivering var, enligt DN, att hon "i princip ogillar formen, eftersom panelen fått en 'jämlik' sammansättning med lika många debattörer från varje sida..."

Våra mediaerfarenheter tydde på att det fanns en gemensam policy från redaktionerna att hålla invandringskritiker utanför det offentliga samtalet.

Sådana ambitioner fanns också klart uttalade. I tidskriften Arena nr 3/98 uttalade David Goldman från amerikanska "Hatewatch": "Vårt mål är att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta från det legitima politiska samtalet." Ingen tvekan behöver väl råda att begreppet "extremist" här ansågs innefatta varje slags invandringskritiker.

I detta läge försökte vi komma in i media genom nyhetsartiklar. Således tilldelades Sven-Olle Olsson i Sjöbo Blågula Frågors "demokratipris 1997". Vid samma tillfälle hyllades personer som - ur tre olika partier - blivit utelutna pga sin övertygelse kring invandringspoltiken. Normalt sett kunde sådant locka journalister och bedömas ha nyhetsvärde, men denna gång förbigicks det med tystnad från rikstäckande media.

En motsvarande disciplin från journalistkåren fick Folkviljan och massinvandringen erfara vid sitt möte våren -97, dit media inbjudits. Bara Eva Hernbäck från DN infann sig och övriga tidningars rapportering rapportering baserade sig sedan på hennes uppgifter. Mönstret upprepades mot Wachtmeisters nya parti i valrörelsen.

Vad mer kan man göra, för att få utrymme i media? Jo, att köpa annonsplats, naturligtvis. Det var alltså vad vi gjorde, i Svenska Dagbladet. En annons med rubriken "Tillhör du den tystade majoriteten?" publicerades där våren -96.

Detta väckte uppmärksamhet i annonstidningen "Resumé" och sedan var det tvärt nej från andra dagstidningar att ta in denna annons från Blågula Frågor. I Metro hade vi redan hunnit betala, men pengarna skickades tillbaka, Dagens Nyheter ändrade sig också, dagarna före den tänkta publiceringen. Det var uppenbart, att ingen mer dagstidning skulle ta in denna annons. Någon motivering gick inte att få.

I ett senare skede, hösten -97, upprepades detta. Blågula Frågor hade givit ut en bok med titeln "Försvara demokratin!". En läsare av boken ansåg den vara det bästa han läst och skänkte 10.000 kronor för annonsering. Vi vände oss då till tidningen Journalisten för att där få in en annons om "Försvara demokratin!". Det visade sig att även journalisternas fackliga tidning sade nej. Att boken skulle tigas ihjäl hade vi anat. Men att vi dessutom skulle förbjudas att annonsera för boken hade vi i vår vildaste fantasi inte inte kunnat drömma om. Men så blev det.

Journalistens nej gällde för övrigt varje form av annons från Blågula Frågor. Här lyckades vi ändå få en form av motivering. Tidskriftens redaktör - Bertholof Brännström - påstod inte att Blågula Frågor var främlingsfientlig eller rasistisk, men däremot att den skulle "spela rasisterna i händerna". Detta genom att vara "mot invandring".

Ytterligare en väg att nå ut kan vara Internet. Således har Blågula Frågor skaffat sig en hemsida. Erfarenheten här är att inte bara våra uttalade meningsmotståndare utan också officiella hemsidor från myndigheter och olika media noga undviker att länka till Blågula Frågor, trots att vi behandlar samma ämnesområde. Mot bakgrund av det hittills sagda är det naturligtvis bara konsekvent.

En annan erfarenhet från Internet är dessa listningar. Något som gör att man vid sökning på "Blågula Frågor" kan få upp olika sidor om antisemitism. Exempelvis finns vi sedan några år upptagna i "World Antisemitism Report". Vi har frågat den ansvarige, Stéphane Bruchfelt, varför han fört upp oss på denna lista. Hans svar blev att vi talat om en "mediadiktatur" i Sverige och om journalistkåren som en "ockupationsmakt". Det stämmer ju, men hur gör detta oss till "antisemiter"? 5)

POLITISK APARTHEID

Det finns ett mönster i offensiven mot invandringskritiker. Det är att dels försöka skrämma till tystnad, dels hindra oss att nå ut med våra fakta och argument. Därtill kommer ett annat centralt moment: stämplandet och isolerandet. Vi ska upplevas som politiska "paria", så att få vågar ha med oss att göra.

Detta förklarar bemötandet av Blågula Frågors initiativ till möte i ABF-huset den 14/11 -99. Vi hade inbjudit ett antal organisationer - bland annat Amnesty, FARR, Hasans vänner, Röda Korset, Svenska Freds och Syndikalisterna - till samtal kring temat "Hur motverka främlingsfientlighet?" 6)

Mötet blev bojkottat, på initiativ av bl.a. "Nätverket mot rasism". Det visade sig att alla de organisationer som normalt sätter kamp mot främligsfientlighet högt på sin dagordning hörsammade maningen till bojkott. Det framgick också klart vad som var resonemanget bakom bojkotten: ett deltagande skulle ha "legitimerat" Blågula Frågor.

Här värnar man alltså ett slags politisk apartheid. Samhället består av två slags organisationer och två slags människor. Å ena sidan de som är "anständiga" och "rumsrena", å andra sidan de som inte är det. Denna tudelning får inte rubbas.

Så långt driver man detta, att inte ens när det ska demonstreras mot politiskt våld är vi invandringskritiker välkomna att deltaga. Uppropen till de antivåldsdemonstrationer som hållts under hösten -99 har uttryckligen varit så formulerade, att de enbart vänder sig till anhängare av ett "mångkulturellt" samhälle.

Detta är inget förbiseende eller misstag, det finns en tankegång bakom. Denna har formulerats av v-ledaren Gudrun Schyman. Förespråkande av minskad invandring betyder att se invandrare som problem. Denna "problemfixering" skapar grogrund för rasism.

Den 14/11 framgick också ett annat förhållande. Blågula Frågor tillåts inte hyra lokaler hos ABF. Som motivering till detta anfördes dels att olika invandrarorganisationer hört av sig med protester, dels att BgF "figurerat" i olika sammanhang.

I botten på agerandet från de personer som försvarar den förda invandringspolitiken ligger en bestämd demokratisyn. För dem avser "demokrati" inte att folkmajoritetens vilja ska råda, att beslut ska fattas efter att företrädare för olika åsikter fått komma till tals och alla argument i möjligaste mån kommit fram. Nej, "demokrati" betyder helt enkelt att en viss bestämd politik ska bedrivas - den som man själv tycker är bäst.

Som Schyman var inne på finns det i praktiken bara en väg. Hennes synsätt går tillbaka till folkomröstningen i Sjöbo 1987, då etablissemanget underkände själva idén om att låta medborgarna avgöra om flyktingmottagning: "man röstar inte om människoliv".

En definition av motståndare till demokrati ger sig också av detta: det är de som förespråkar att man ska "rösta om människoliv". De som tycker annorlunda.

Hur kan demokratin förvaras? Den politiska vägen, dvs att argumentera och möta demokratins fiender i öppen debatt, är ju stängd. Träffar man dessa fiender blir de nämligen legitimerade. Återstår repressiva åtgärder - från stämplande till förbud och juridiska sanktioner.

 

---

PÅ DEN FRÅGA som var utgångspunkten för vårt "sociologiska fältexperiment" 1994 har vi nu fått ett tydligt svar på. Det var inget missförstånd bakom att ingen sakdebatt kom till stånd om invandringspolitiken. Anledningen var att de styrande inte önskade någon sådan debatt, de hade bestämt sig för att till varje pris fullfölja sin politik.

Därmed kan vi betrakta forskningsuppdraget som slutfört.

Samtidigt är det redan nu uppenbart att den tid i vilken vi nu lever för framtida forskare måste te sig högintressant. En period, då det svenska samhället i grunden förvandlades, med starkt negativa konsekvenser som följd: etniska motsättningar och nya klassklyftor, större otrygghet och minskad social sammanhållning.

Naturligtvis kommer man att ställa sig frågor om hur denna omvandling var möjlig. Förekom det inga protester? Fanns det inga som försökte säga i från? Vilka var det som drev på? Med vilka metoder och argument? Vad kunde vara deras motiv?

Här ser vi redan ett nytt uppdrag, nämligen att försöka underlätta för framtida forskning. Därför dokumenterar vi nu efter förmåga vad som sägs och skrivs, beslutas och görs på detta område.

Jan Milld Anders Sundholm

 

---

Efter SALT-artikeln

 

1) Häger sa "så sent som" väl medveten om att denna reservation var den enda som Sundholm gjort i Hovrätten. Om Häger dessutom hade upplyst ekolyssnarna om vad målet gällde, så hade sympatierna troligen hamnat på Sundholms sida. Men det var ju inte meningen med inslaget.

Häger hade inte talat med Sundholm innan inslaget sändes. Han hade gått på semester samma dag och gjorde sig onåbar under resten av sommaren.

2) Motiveringen var såtillvida mjuk, att Blågula Frågor inte anklagades för att vara främlingsfientlig o.dyl. Man konstaterade bara att BgF drev en linje i flyktingpolitiken som starkt skilde sig från partiets.

3) Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin hängdes ut med "förbrytarporträtt" som upptog en halvsida. Motstående halvsida upptogs av rubriken "FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN". Deras brott: kritik av den förda flyktingpolitiken.

(Vad är ett "nätverk"? Vilka kontakter människor emellan är tillåtna i Sverige? När är man "hemlig"? Är vi invandringskritiker skyldiga att ringa upp Expo och rapportera om våra samtal?)

4) Ett undantag var Aftonbladet hösten -95, men det var nog ett "olycksfall i arbetet" av en vikarierande debattsidesredaktör.

5) Vid sökning kan man också få upp en artikel av nya Expos redaktör, Stieg Larsson. En artikel som inleds med ett plumt "skämt" om judisk släktforskning i askkoppar. Detta härrör på intet sätt från BgF, men BgF nämns längre fram i artikeln.

6) En pikant erfarenhet är också DN:s redigering av annonseringen inför mötet den 14/11. Det stod inte att Blågula Frågor var arrangör. Vid utrymmesbrist brukar redigeraren stryka från botten, men denna gång hade man plockat bort "olämpliga" bitar ur texten.