- Välkomna, välkomna, kom hit, låter glada röster från köket. Där står moster Margita och faster Zorita, och alla andra fastrar, mostrar, och kusiner, och lilla mormor Mirita är placerad i en stol med en filt över knäna.

- Vi har gjort en massa festrätter och bakat Sabitas älsklingstårta förstås!

Sabita kryper upp i mormors knä.

- Min lilla flicka, tänk att jag skulle få krama dig en gång till, säger mormor. I kväll ska mormor sjunga gonattvisan för dig precis som när du var liten.

Vem står där i dörren och grinar glatt med hela det fräkniga ansiktet? Är det grannpojken Zatko, Sabitas lekkamrat?

- Hej Sabita, säger Zatko.

- Oj, vad din röst kommer högt uppifrån. Vad du har vuxit! utbrister Sabita.

- Det har du också. Nu är du ju sju år! skrattar Zatko, och snart tumlar de om på gräsmattan tillsammans med Bobby, precis som förr, och Sabita får rida häst på Zatko, precis som förr.

Telefonen går varm hela tiden. Släktingar, vänner, gamla skolkamrater, alla vill de hälsa de hemkomna välkomna. Vem är den unge mannen som verkar så särskilt belåten över att just Perdita har kommit hem? Jo, det är ju skolläraren, han som har lyckats så bra med sin klass att han har fått en pedagogisk utmärkelse för att hjälpt till att utveckla landet.

Mamma Nevita går ut i det trivsamma köket. Där hänger bonaderna med rosor och violer som hon själv broderat, med texter som på svenska betyder: "Ett hem, om det är gott, är livets bästa lott", "Eget litet näste, ger den bästa ro". "Ljuvt att vila i tryggat bo". Efter så många månaders ständiga uppbrott känns orden extra viktiga. Nevita stryker med handen över bonaderna.

Det nya språket som hon försökte lära sig där långt borta hade bokstäver som hon aldrig sett, och det är inte lätt att lära nytt när man är över 50 år och bara har gått fem år i skola. Nevita kände sig alltid så dum när hon försökte uttala ordet "sju". Hur hon än försökte ville inte munnen forma sig på rätt sätt. Och vintrarna var så långa och mörka. Här mognar just vindruvorna i rankan över gårdsplanen. Och Sabitas ros, rosenbusken som morfar planterade när hon föddes, fast hon kom tre månader för tidigt och allt var så osäkert, vad den har blivit hög! Så många minnen den bär med sig.

Men det värsta där borta var inte språket eller vintermörkret, utan ensamheten. Först nu förstår hon hur mycket Margita och Zorita och Carita och alla de andra betyder för henne. Att kunna prata och skratta hela dagarna och höra det senaste skvallret om släkten och alla andra i stan! Å, att få tala obehindrat på sitt eget språk igen!

Nu kan hon gå och handla sina vanliga matvaror igen, nu kan hon laga recept med mått och kryddor som sitter i händerna, nu kan hon skaffa det doftande morgonbrödet hos bagaren på hörnet. Vad hon har saknat allt detta! Nevitas kinder börjar redan få färg och ögonen glittrar.

Men nu vill Sabita säga något.

- Titta på mina glasögon. De har jag fått av farbror Bosse. De är gul- och svartrandiga, de ser ut som en geting, säger mamma.

- Fast de sticker en inte, skojar Sabita illmarigt.

- Det var när vi hälsade på farbror Bosse i hans sommarstuga på Dalarö. Vi badade, och så fick vi åka segelbåt, oj vad det gungade. Och så skulle jag gå runt hans hus, fast det var för stort, så mamma måste komma. Nu när du är här, Bobby, så kan jag gå runt alla hus. Och min morbror Zlatan har också en båt, sådeså.

Så blir Sabita bekymrad.

- Tänk om mina getingglasögon går sönder. När vi var i Tyskland en gång så gick de sönder. Jag hade glömt dem på golvet och så trampade jag på dem. Det var inte meningen. Om de här går sönder, tror du att farbror Bosse kan köpa nya då?

Vi försäkrar Sabita att farbror Bosses pension säkert räcker så att han kan skicka nya glasögon, och så är det bekymret ur världen och Sabita ler igen.

- Vet du vad som är bra här? Det är mycket varmare, så jag kan vara ute och leka mycket mer. Med Bobby, tillägger hon.

- Och så ska jag snart börja skolan. Där går det många andra blinda barn, vet du. Jag har fått en skolväska med en kanin på.

- Jag ska lära mig blindskrift. Det är mycket lättare här, för min pappa kan hjälpa mig. Han kan orden. När vi var i Sverige kunde inte mamma orden där, förklarar Sabita.

Storasyster Perdita förmanar sin lilla syster:

- Nu får du tänka på att i skolan går det många barn som ser ännu sämre än du.

- Och du vet att det finns många andra barn i världen som har det svårt och många miljoner är blinda som du. Du har tur som har en mamma och en pappa och en storasyster och många andra syskon och släktingar och ett hus att bo i. Du får bo hemma i ditt eget land, och vi har det ganska bra. Det är inget krig, och här finns en skola som kan hjälpa dig.

- Ute i världen finns det många barn som BÅDE är blinda OCH inte har mat OCH bor i länder där det är krig. Sverige vill hjälpa barn som har det svårt, men då är det inte rättvist att Sverige hjälper dig, som ändå har det ganska bra, utan då finns det många andra barn som behöver hjälpen bättre. Så därför åkte vi hem.

Storasyster Perdita vill utbilda sig till lärare.

- Jag vill bli lärare för blinda barn. Jag har sett hur man kan hjälpa min lillasyster och därför vill jag arbeta med handikappade barn. Nu vill jag hjälpa till att bygga upp mitt land, säger Perdita.

---