Tidningen Gringo, bilagan till Metro, är
ju - som dess redaktör Zanyar Adami gärna framhåller - en
framgångshistoria. Tidningen har god ekonomi och kan nå ut till
många, tidningen har råd att anställa flera medarbetare
och har tillgång till bra lokaler. Annonspriserna ligger på
150.000 - 200.000 kronor för en helsida, beroende på om det är
svartvitt eller färg. Annonsörer ställer upp, exempelvis
lär Riksgäldskontoret.
Upp ställer också övriga
massmedia. Adami är flitig gäst i TV:s soffprogram, han är
kolumnist i andra tidningar och han kan få debattartiklar publicerade,
som i Svenska Dagbladet den 25/10 -05. En artikel där han hade
Sture Nordh från TCO och Andreas Carlgren från Integrationsverket
som medundertecknare.
Eller var artikeln avsedd som debattinlägg?
Ett svar - se nedan - har skickats in, men blev inte publiceret. Blir överhuvudtaget
något svar till Adami o Co att publicerat i SvD?
Det är ändå en dagstidning
med ganska många miljoner i statligt stöd. Var inte meningen
med presstödet att öka mångfalden av åsikter i spalterna?
MÖRKA INTE VERKLIGHETEN!
I SvD den 25/10 -05 har Zanyar Adami, Andreas
Carlgren och Sture Nordh ett inlägg "Medier ökar segregationen".
Utgångspunkten är en Sifoundersökning som visar att medias
beskrivning av den invandrartäta förorten uppfattas som negativ
av dem som bor där.
Det är inte bara en subjektiv "upplevelse"
att media rapporterat negativt om "förorten". Det är
ett faktum.
För att ta ett aktuellt och konkret
exempel: Ronna i Södertälje, med beskjutning av polishuset. Förvisso
var denna rapportering negativ. Men det var fråga om en återgivning
av vad som faktiskt hänt, inte främst en personlig "beskrivning".
Den negativa rapporteringen har samband med en negativ verklighet.
Indirekt medger Adami/Carlgren/Nord att det
finns särskilda problem i invandrartäta bostadsområden.
De skriver om "den hårda förorten" och de framhåller
att vissa elever fått bra betyg "trots att" majoriteten
av eleverna hade invandarbakgrund.
Vad är de tres budskap? Ska massmedia
så långt möjligt skildra verkligheten som den är,
och försöka ge en sann bild? Eller ska man undvika att skriva
om sådant som kan kännas obehagligt för vissa?
Glidande formuleringar, där fakta och
värderingar flyter samman, tyder på att de menar det senare:
"Flera undersökningar
har visat att det i medierna ofta förekommer att:
· 'Invandrarkillar' beskrivs som hotfulla: farliga ungdomsgäng,
brottslingar som begår gruppvåldtäkter, 'invandrare' som
är överrepresenterade i brottsstatistiken.
· Framförallt 'invandrartjejer' beskrivs som offer: förtryckta
kvinnor eller passiva socialbidragstagare."
Fördomsfullt och felaktigt blir det
förvisso om någon föreställer sig att invandrare i
allmänhet är t ex våldtäktsmän. Däremot är
det ju ett faktum att invandrare som grupp är överrepresenterad
bland våldtäktsmän (samtidigt som vissa invandrargrupper
är underrepresenterade i dessa och andra våldsbrott).
Inte heller är det ett påhitt
av media att det existerar en hederskultur bland invandrare från muslimska
länder, med innebörden att kvinnor förtrycks.
Lika litet är det en mediakonstruktion,
att det finns ett rasistiskt mönster i gaturånen. Verkligheten
är den att förövarna vanligen har invandrarbakgrund, offren
vanligen är etniska svenskar.
De tre talar om en "onyanserad mediarapportering" och att "homogena redaktioner bäddar för skev verklighetsuppfattning", men ska massmedia
kritiseras i sammanhanget är det snarare för att mörka om
etniciteten hos förövarna vid våldsbrott.
Tidningen "Stockholm CITY" har
haft en artikelserie om överfallsvåldtäkter utan att ens
antyda att förövarna i de flesta fall har utländsk bakgrund.
Det är väl en högst relevant uppgift i sammanhanget! Antag
att 50% eller 90% av gärningsmännen kom från t ex Jönköping
- nog skulle detta då anses värt att notera. Nog skulle man då
fråga sig varför en så hög andel kom just därifrån!
Boendesegregationen är ett faktum, men
ligger orsaken till den i massmedias rapportering? Knappast!
Bakom segregationen finns åtminstone
två förklaringar:
1. Invandrare söker sig till områden,
där de finner många landsmän.
2. Etniska svenskar söker sig alltmer
bort från bostadsområden, där andelen invandrare ökar.
De har då bildat sig en uppfattning av innebörden av att bo där
utifrån sina egna erfarenheter, inte utifrån beskrivningar i
massmedia.
Adami/Carlgren/Nord rapporterar vidare att
en majoritet av de tillfrågade anser att risken för att bli diskriminerad
i arbetslivet är stor, för den som inte har ett svenskklingande
namn. De slår fast: "I
mångfaldens Sverige är det ingen lösning att människor
ska byta namn."
Men vad är då lösningen?
Varför denna diskriminering? Beror den bara på dumhet eller illvilja
från företagen?
Nej, den normale företagaren vill rimligen
sitt företags bästa. En nyanställning innebär, med gällande
trygghetslagar, ett stort ekonomiskt åtagande. För en småföretagare
kan en felsatsning kanske äventyra hela företaget. Företagaren
försöker göra en riskbedömning, och ett utländskt
namn signalerar därvid sämre odds. Detta slår orättvist
mot individer, men företagaren agerar utifrån sin situation rationellt.
GRUNDEN till de problem som Adami/Carlgren/Nord
berör i sin artikel ligger i en verklighetsfrånvänd politik,
med en invandring som:
varit alltför omfattande och koncentrerad i tiden,
kommit från i allt högre grad främmande kulturer med andra
värderingar,
betytt att inga krav fått ställas på nykomlingarna och
att etniska svenskars synpunkter inte respekterats.
Jan Milld,
redaktör för tidskriften Blågula frågor