En risk i den politiska debatten är alltid att man växlar in på stickspår, uppehåller sig vid sidofrågor och fastnar på detaljer.

Här ska vi koncentrera oss på elva olika argument i den invandringspolitiska debatten - argument vi bedömer som centrala (inte nödvändigtvis starka - det kan vara så att de bara är ofta använda) :

1. En restriktivare invandringspolitik ger negativa signaler.

2. Problemet är arbetslösheten, inte invandringen.

3. Våld och kriminalitet beror på att förövarna är underklass.

4. Invandrarna är en resurs, invandringen är berikande.

5. Man får inte 'ställa grupp mot grupp'.

6. Det finns inte vare sig svenskar eller invandrare, bara människor.

7. Den som reagerar försöker att 'utnyttja' ett missnöje.

8. De som reagerar är välutbildade, 'till synes' resonabla...

9. Många människor har tidigare invandrat till Sverige

10. Många människor har tidigare utvandrat från Sverige

11. Judarna förföljdes i Nazi-Tyskland.

12. Det förekommer inte längre någon invandring till Sverige.

Om vi nu gör det svårare att invandra till Sverige, om vi börjar tala om behovet av återvandring, om vi erkänner problem och ser invandringen som en kostnad - då ger detta negativa signaler.

Dels kan det göra att invandrare känner sig illa till mods, inte känner sig välkomna. Dels kan det uppmuntra till invandrarfientlighet, ge främlingsfientliga grupper luft under vingarna. Det ger signaler som kan vara farliga.

Innebörden av detta argument är att av hänsyn till dem som hittills invandrat till Sverige är det inte möjligt att reglera den fortsatta invandringen. Då kan konstateras åtminstone två saker:

a) Med detta resonemang blir priset för invandringen inte bara vad den direkt kan förorsaka i arbetslöshet och kriminalitet, i kostnader och problem. Det innebär dessutom att vi avsäger oss varje möjlighet till demokratisk styrning framöver. Priset kan då bli astronomiskt!

b) Resonemanget faller på att invandrare inte är någon enhetlig grupp. Det ligger i tidigare invandrares intresse att den fortsatta invandringen till Sverige regleras. En del invandrare inser i och för sig inte detta, men många gör det.

Främlingsfientlighet får vi oundvikligen i Sverige, i växande utsträckning, om inte den fortsatta invandringen kan kontrolleras.

Problemet är det svenska samhället - inte invandringen. Det är arbetslösheten och vår diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden som gör att så många invandrare inte kan försörja sig själva i Sverige.

Innebörden av detta argument är att den totala arbetslösheten i Sverige skulle ha varit densamma, även utan invandringen.

Förvisso förekommer diskriminering, men det är ju inte den enda orsaken till den höga arbetslösheten bland invandrare. Roll spelar också dåliga språkkunskaper och bristande kunskaper inom yrken som nu efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden. Inom vissa invandrargrupper finns en mycket hög andel som inte ens står till arbetsmarknadens förfogande.

Arbetslösheten är hög även bland infödda svenskar ­ hur kan någon egentligen förundra sig över att andelen är än högre bland nyligen hitflyttade? Om en halv miljon svenskar nu skulle flytta till Japan ­ hur många skulle efter några år ha arbete?

Antag att ett flygplan, byggt för 100 passagerare, skulle lastas med 200 passagerare, och att svårigheter sedan uppstår. Inte kan man då säga att det är flygplanet som är "problemet"? Problemet är naturligtvis att man inte anpassat lastningen till kapaciteten.

Invandrare begår fler våldsbrott än infödda svenskar, men det har inget samband med att de är invandrare. Det beror på att de är underklass.

Detta stämmer påstående inte, viket Brå påvisade redan 1996. Brottsligheten är högre bland invandrare än bland svenskar i motsvarande sociala omständigheter.

Med en restriktivare invandringspolitik skulle vi ha haft mindre av våldsbrottslighet och mer trygghet på gator och torg.

Invandrarna och flyktingarna är både välutbildade och arbetssugna, de är en resurs. Invandringen och det mångkulturella samhället är berikande.

Den officiella anledningen till flyktingmottagning är ju inte att det är bra för Sverige, utan för att vissa människor behöver skydd. Men här får man s.a.s. allt att stämma, det finns ingen kostnad för någon, alla tjänar - det finns bara fördelar.

I så fall: varför samtidigt tala om behovet av "solidaritet"?

Sant är i och för sig att varje människa är en resurs - potentiellt. D.v.s. i den utsträckning vederbörande både kan och vill arbeta. I praktiken har det visat sig att bara en mindre del av de som flykting- eller anhöriginvandrat till Sverige under 90-talet nu har ett förvärvsarbete.

Kanske finns anledning att utreda närmare var orsakerna till denna höga arbetslöshet ligger. I vilken utsträckning kan det handla om diskriminering, i vilken utsträckning finns andra orsaker?

Argumentet om berikning avser uppenbarligen inte ekonomi, då invandringen ju tvärtom skapar behov av diverse särskilda satsningar och extra resurser, inte minst inom skolan. Argumentet avser rimligen kulturella impulser, idé- och kunskapsutbyte. Så skulle det möjligen kunna vara teoretiskt, men är det vad som sker i verkligheten?

Utgifter för invandringen får inte ställas i motsättning till andra samhällsutgifter. Det är att "ställa grupp mot grupp" och att tillämpa ett "syndabocksresonemang".

Så resoneras inte beträffande andra samhällsuppgifter. Då accepteras att det finns samband och att resurserna är begränsade. Då accepteras att man måste välja, måste prioritera mellan olika behov. De generösa underkänner här, i sin nit, den enklaste grundskolematematik.

Vem har för övrigt hört talas om en "generös barnomsorg" eller en "generös åldringsvård"?

Människor ska inte delas upp i "vi och dom". Det är fel att använda begrepp som "svenskar" och "invandrare".

Annorlunda utryckt: eftersom en knivskarp gräns inte kan dras mellan svenskar och invandrare, eftersom det finns alla mellanlägen i integration/assimilation, så finns i själva verket inga invandrare. Det finns heller inga svenskar.

Med samma resonemang skulle man kunna komma fram till att det finns varken barn eller vuxna, unga eller gamla.

Det är viktigt att de människor som kommit till Sverige för att stanna ges möjligheter att smälta in i vårt samhälle. Men för den skull - eller kanske just därför - får vi inte förneka vår egen identitet, förneka det svenska. Det måste ju finnas något att smälta in i, måste finnas något att relatera till.

Vad som behövs är en öppen svenskhet. Dvs vi vet vilka vi är, men vi har en välkomnande attityd, och vi är själva mottagliga för impulser utifrån.

För att detta ska kunna fungera i praktiken får dock invandringen inte vara alltför omfattande. Framförallt får det svenska folket inte köras över. Svenskarnas känslor måste respekteras.

Att agera mot den förda invandringspolitiken är att "exploatera människors oro" och att "uttnyttja ett missnöje", det är att "fiska i grumligt vatten".

Med detta resonemang "utnyttjade" Hjalmar Branting och socialdemokratin de svenska arbetarnas situation för hundra år sedan. Med detta resonemang kan ingen politisk verksamhet förekomma. Argumentet är i grunden anti-demokratiskt.

Finns det nu ett missnöje, så är det fullt legitimt. Det viktiga är att man är konstruktiv i arbetet att finna utvägar och lösningar på problemen. Att man ser situationen ur flera synvinklar och tar hänsyn till mer än en parts intressen. Att man är verklighetsförankrad och håller sig till demokratiska principer.

Och om vattnet nu blivit så "grumligt" - vad beror det på? Vem bär ansvaret?

De som nu kritiserar den förda politiken är välutbildade och artiga, till synes resonabla och förnuftiga...

Med detta argument har man konstruerat ett 'moment 22': ju bättre intryck en kritiker gör, desto mer bekräftas den bild man givit, bekräftas att det i själva verket måste röra sig om ett monster.

Det är ett argument som blockerar all demokratisk dialog.

Många människor har tidigare invandrat, Sverige har alltid haft invandring. Utan de yrkeskunniga vallonerna och andra grupper sedan 1500-talet och framåt skulle vi ha klarat oss sämre.

Alldeles riktigt. Det är ungefär lika riktigt som att Peking är en stad i Kina. I båda fallen saknar argumenten relevans.

Man behöver inte vara principiellt emot varje form av invandring bara för att man är emot den massinvandring in i bidragsberoende och segregering som pågått under de senaste 10-20 åren.

Det har inte med saken att göra, om den tidigare förekommande invandringen var bra. Vad vi har att ställning till är den invandring som nu sker.

Miljoner svenskar har tidigare utvandrat från Sverige, främst till USA.

Också sant. Men också utan relevans.

Om denna utvandring skulle försätta dagens generationer av svenskar i moralisk skuld (vilket är tveksamt), då har vi denna skuld gentemot Amerikas indianer, inte gentemot afrikaner och asiater.

Judarna förföljdes i Nazi-Tyskland, och Sverige bedrev en eftergiftspolitik mot Hitler. Sverige vägrade ta emot judiska flyktingar.

Också detta argument har tveksam relevans. Vilket samband har judarnas situation i 1930-talets Tyskland med Sveriges flyktingpolitik på 2000-talet?

Sveriges politik under andra världskriget är i och för sig inget att känna stolthet över, men på det stora hela var den heller inget att skämmas över. Situationen gav inte mycket av manöverutrymme för den svenska samlingsregeringen. Hade Sverige öppet trotsat Hitler skulle resultatet förmodligen blivit en tysk ockupation. Det skulle ha betytt ett värre ont, med lidande för fler människor.

Logiken i detta argument är uppenbarligen att:

A. Det var ett misstag att på 30-talet inte ta emot fler flyktingar

B. Nu får vi inte göra om samma misstag, alternativ nu ska vi gottgöra tidigare försyndelser.

Vad man då bortser från är två faktorer:

1. Asylinstitutionen missbrukas. I de flesta fall borde dessa människor ha sökt asyl i ett land närmare sitt hemland. I många fall är det överhuvudtaget inte fråga om människor med skyddsbehov.

2. Sveriges kapacitet att ta emot människor som vill komma till Sverige för att bli försörjda här är begränsad.

Det förekommer inte längre någon invandring till Sverige.

En mildare variant av samma argument lyder

Flyktingströmmen till Sverige är idag bara en rännil.

Den första varianten är en ren lögn. Invandringen till Sverige, dvs antalet PUT (permanenta uppehållstillstånd) åt utomnordiska medborgare, var under 1990-talet i snitt 43.000 personer per år. Under år 2000 ar siffran över 45.000.

Den andra varianten ger utrymme för diskussion - allt beror ju på vad man jämför med:

Jämfört med vissa länder i Afrika och Asien tar Sverige emot väsentligt färre - det är sant.

Men antag att Sverige skulle erbjuda asylanter som kommer till Sverige samma standard som exempelvis flyktingar i sudanska tältläger - det skulle bli ett ramaskri från Juan Fonseca, Kurdo Baksi och hela kretsen av lobbyister!

Skulle en sådan politik genomföras, då dröjde det inte länge innan vi fick "leta med ljus och lykta" efter någon som ville söka asyl i Sverige!

Jämfört med de fullständigt exceptionellt extrema toppnoteringarna i början av 90-talet är det färre som nu får PUT i Sverige än då - det är också sant. Men varför välja dessa extremvärden som utgångspunkt?

Det blir ändå en bit kvar, innan vi kommer ned på samma nivå som våra nordiska grannländer.