Journalisternas missriktade hänsynsfullhet exemplifierades för några veckor sedan också i samband med en dödsskjutning i Enköping. Som läsare fick man inte bilden klar för sig, vad som egentligen hade hänt.
Var det en ren gangsteruppgörelse, mellan kriminella? Var det en uppgörelse i undre världen, om brottsrevir? Eller ska det inträffade tolkas på ett helt annat sätt?
Vi har tidigare skrivit om Enköpings brottslighet. Åtminstone teoretiskt sett skulle en sådan situation - där brottslingar skrämmer vittnen, går fria och hela tiden fortsätter att trakassera lokalbefolkningen - kunna leda till att det till slut "brister" för någon svensk. Som plockar fram ett gevär och tar lagen i egen händer, helt bortseende från konsekvenser för egen del. Var det vad som nyligen hände i Enköping?
Är det farligt att låta medborgarna få veta det?
En kampanj pågår nu för att se till att utrikes födda, folkbokförda i Sverige, och "andra generationens invandrare" blir representerade i förvaltningen på olika nivåer i proportion till deras andel av befolkningen.
Med logiken i denna kampanj ska, om det under ett år skulle komma massor av ryssar till Sverige så att 10% av befolkningen plötsligt utgörs av ryssar, då ska året därpå 10% av departementstjänstemännen vara ryssar.
Som ett moment i denna kampanj ifrågasätts nu gällande krav på svenskt medborgarskap för att inneha vissa positioner.
Genom kravlöshet undermineras alltså medborgarskapet nu från två håll. I ena änden görs det lätt att bli medborgare, man behöver inte ens kunna svenska. I andra änden reduceras innebörden av att vara svensk medborgare.
Rösträtt åt alla?
På en liknande linje var Paul Ahanmisi inne i somras när han, i den Malmöbaserade tidskriften Africa Forum, skrev om den allmänna rösträtten:
"Idag kan en invandrare inte rösta i riksdagsvalet. Att invandrare inte får röst i vissa val strider mot grundtankarna. Att inte ha rösträtt är ett slags förtryck eftersom invandrare då knappast har möjligheter... Rösträtten måste ses över."
Ett begrepp som medborgarskap existerar tydligen inte för denne afrikan.
Paul Ahanmisi fortsätter, om tidskriftsstöd:
"...har alla som bor i Sverige rätt till fri åsiktsbildning, som också innebär att man kan sprida sina åsikter. I dag finns det inget stöd för invandrare att bilda och sprida sina åsikter. Det är därför de inte kan bidra till invandrardebatten eftersom de inte har någon kanal eller medel till att göra detta. Genom att starta egna tidningar har vi faktiskt upptäckt att etablissemanget inte vill att invandrare ska hysa åsikter eller säga vad de tycker. De säger inte åt oss direkt att vara tysta, men genom att förneka oss medel till att uttrycka och sprida våra åsikter håller de oss tysta. Det är ett slags förtryck..."
"Man kan undra varför inte Kultur Malmö eller Fritid Malmö ger finansiellt stöd till tidningar såsom denna.... om man verkligen menar allvar med att invandrare ska höras, att det ska föras ett samtal mellan invandrare, makthavare och resten av samhället, då finns behov av särskilda anslag för publikationer som bidrar till förståelse och fri åsiktsbildning i samhället, särskilt på kommunal nivå. Man ska inte lägga allt ansvar för stöd till invandrare på Invandrarverket."
Varifrån har denne Ahanmisi fått sina förväntningar, om att staten ska betala tidskrifter? En inspirationskälla kan vara kultursidan i Sveriges största tidning:
"...den antifascistiska tidningen Expo - vilken ju för några månader sedan krossades av Kulturrådet...".
Så skrev Mats Deland på Aftonbladets kultursid, den 15 mars 1998. Vad han menade med "krossa" var att Kulturrådet inte beviljat Expo de statsbidrag som Expo begärt.
Expressen den 18/8 hade en nyhetsartikel med rubriken "Hon sparkades för sin slöja". Övre halvan av artikeln utgörs av en bild på en kvinna med slöja, uppenbarligen är hon från Somalia. Bildtext: "Fick ett ultimatum. På Stora Hotellet i Linköping får städerskorna inte bära slöja. Amal M Dhere fick ett ultimatum: ta av den eller sluta."
Somaliskan uttalar sig: "Det förstår inte hur ont det gör... Det handlar om min identitet."
Från städföretaget får VD:n uttala sig: "Vår policy är att alla ska ha enhetlig klädsel, därför fick Amal sluta."
Tidningsreportern: "Kan man inte vara lite mer generös med klädreglerna?"
VD:n: "Då kanske det slutar med att nästa person vill ha gymnastikkläder, ska vi acceptera det då?"
Därefter saxar vi ur en insändare i Metro den 21/9 -98, rubrik "En invandrares åsikt om slöjan i Sverige":
"Det som förvånar mig mest är bristen på vilja att anpassa sig till det nya samhället. Varför har man valt just det här landet att leva i? Sverige är ju inget muslimskt land. Att ta av slöjan och behärska svenska språket är det två främsta förutsättningarna för att själv tjäna sitt uppehälle.
I Sverige har både infödda svenskar och invandrare samma rätt till socialt skydd, till exempel rätt till bostad, skola, barn- och vårdomsorg. Slöjan är inget religiöst attribut. Beslutet att bära eller inte bära slöjan är ju högst individuellt. Varför är det så svårt då att kräva att kvinnor tar av slöjan i Sverige? Är slöjan kanske en ursäkt för att slippa tjäna sitt uppehälle själv?"
Liza Marklund, var också inne på detta tema. Hennes Metro-kolumn den 1/10 -98 hade rubriken "Omvänd rasism att försvara sjal":
"Jag har rest rätt mycket i Nordafrika, Mellanöstern och Asien, oftast ensam. Aldrig någonsin under dessa resor har jag använt samma kläder som jag går i här hemma. Jag skulle aldrig drömma om att gå i kortkort i Tunisien eller ärmlöst och urringat i gamla Jerusalem. Det vore utmanande och respektlöst. Därför blir jag lite betänksam när jag ser hur vi svenskar ser på invandrarnas klädsel. Det är tydligen totalt fel att invandrare inte får se ut hur som helst när de går till sitt arbete. Det anses hemskt att människor med obegripliga och outtalbara namn ska behöva byta till svenska namn för att få jobb."
"Nästan alla har vi någon form av arbetsuniform, antingen av säkerhetsskäl eller policydito. Snickare, livsmedelsarbetare, tandsköterskor, sekreterare, flygvärdinnor inte får de se ut hur som helst. Jag tror vi gör invandrarna en otjänst om vi i medierna tycker synd om dem för att de inte vill följa våra svenska regler. Vi hamnar i någon sorts omvänd rasism, och det är farligt.
Jag har bott i USA länge och kallade mig, för enkelhetens skull, för Liza Markland. Det uttalades "Laisa Markläänd". Gjorde jag fel som inte blev upprörd över det? Skulle jag ha krävt att de uttalade det på norrländska?"
"USA:s utrikesminister Madeleine Albright föddes i dåvarande Tjeckoslovakien 1937 som Marie Korbalova. 1939 flydde hennes familj till USA undan nazisterna. Verkar hon förtryckt, förnedrad och berövad sitt jag?"
