Idag
framstår det från västlig horisont som helt självklart
att DDR - den östtyska kommuniststaten - var ett elände för
sina medborgare. Det känns helt naturligt att muren slutligen skulle
falla.
Hur
stora är egentligen skillnaderna mellan DDR-samhället och
dagens svenska samhälle?
Klart
är att likheterna är fler än vad många föreställer
sig!
•
Också DDR hade ett flerpartisystem. Det fanns
sex olika partier representerade i Folkskammaren - samtidigt som skillnaderna
mellan dessa partier var begränsade.
•
Också i DDR fanns en grundläggande materiell
välfärd och trygghet för alla, eller så gott som
alla, medborgare.
•
Också DDR var ett tekniskt utvecklat land, där
det krävdes människor med intelligens och begåvning
på olika funktioner för att hålla samhället igång.
Uppenbara
var samtidigt bristerna i DDR-samhället. Framförallt rådde
det brist på frihet - frihet att uttrycka politiskt avvikande
åsikter, frihet att resa till länder i väst.
Skillnaderna i materiell standard jämfört med Västtyskland
var stora, men det kunde man knappast tala öppet om i DDR.
Även
här finns ju likheter med dagens Sverige. Det svenska samhället
har nu djupgående ekonomiska och sociala problem till följd
av den i praktiken okontrollerade invandring, särskilt från
Afrika och Asien, som pågått sedan mitten av 1980-talet.
Detta kan vi knappast tala öppet om i Sverige.
Visst
var det politiska förtrycket betydligt längre drivet
i DDR, och visst var detta förtryck en viktig förklaring till
att folk kunde "hållas på mattan". Det var dock
inte den enda faktorn av betydelse.
•
En andra faktor var den relativa välfärden, högre
än i något annat kommunistland.
•
En tredje faktor var propagandan och indoktrineringen, som
påverkade somliga.
•
En fjärde faktor var att det fanns en nomenklatura i DDR-samhället,
en politisk adel som hade mycket att vinna för egen del
på systemet.
Den
kanske främsta svagheten för DDR-samhället var att det
fanns en omvärld, som gjorde alternativet tydligt. Det gick inte
att stänga bilden av västvärlden ute. Det fanns en motbild.
Förtrycket
tog sig också en extremt påtaglig form genom muren. Die
Mauer.
Men
också i Sverige år 2009 har vi en mur, om än en abstrakt
mur.
En
mur av politisk korrekthet, likriktning och förljugenhet.
Detta
blev ovanligt tydligt efter Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet.
Vilket totalt enstämmigt fördömande följde inte
från ett enhetligt etablissemang: samtliga partiledare, samtliga
redaktörer och krönikörer i stora dagstidningar, samtliga
"experter" som kom till tals, samtliga nyhetssändningar!!!
Och
budskapet kan minst av allt sägas ha varit nyanserat:
-
invandringskritik leder till Auschwitz.
-
om
brottsmönster vet vi ingenting, och försöker vi ta reda
på det, då kan detta vara brottsligt. 1)
Mot
dessa pk-anlopp stod en flod av kommentarer på internet från
vanliga medborgare.
Vad
hindrar vår svenska pk-mur från att falla?
Precis
som i DDR
finns en maktelit med egenintresse av den rådande ordningen.
Precis
som i DDR finns ett antal människor vilka svalt den verklighetsbild
som den officiella propagandan serverar.
Precis
som i DDR håller makthavarna i Sverige fram en vision,
ett eftersträvansvärt mål, av allmän godhet. DDR
hade kommunismen, Sverige har det
mångkulturella samhället.
I
båda fallen var/är kontrasten mellan vision och verklighet
skarp. Samtidigt som det faktum att man menade så väl, hade
så höga ideal, rättfärdigar metoder utöver
det vanliga. Om
folket bara hade varit ett annat, då skulle allt ha kunnat
fungera perfekt.
För
övrigt kallar sig förtryckarna själva för "antifascister",
i Sverige såväl som i DDR.
Förtrycket
är inte lika brutalt i Sverige som i DDR, men även i Sverige
kan den person som åsiktsmässigt avviker drabbas av negativa
konsekvenser - stoppad karriär eller direkt yrkesförbud. Ja,
även fysiskt våld, vilket mången sverigedemokrat kan
vittna om. Eller bara skandalisering, genom en typ av uthängning
i massmedia som grova brottslingar förskonas från.
2)
Den
främsta förklaringen till att den svenska muren kunnat bestå
så länge ligger ändå i Milgrameffekten.
En slags masseffekt, som professor Stanley Milgram forskat
kring.
Vid
Yale genomförde han 1961 sociologiska experiment som visade att
65% av försökspersonerna var redo att lyda order som var uppenbart
orimliga, så länge de gavs av en auktoritet. Hade det varit
verklighet skulle de ha delat ut dödliga elektriska stötar.
Senare
har motsvarande experiment genomförts på olika håll
i världen, med samma resultat: 65% av försökspersonerna
var lydiga.
Ett
till formen harmlösare experiment hade genomförts tio år
tidigare, och visade på samma fenomen. Ur "Allt
om Vetenskap" den
15/5 -07:
"'Vilken
av linjerna A, B och C är lika lång som linjen i den vänstra
rutan? En lätt uppgift kan det tyckas. Men vad händer om alla
runt omkring dig tycker något annat?' Socialpsykologen
Solomon Asch lät 1951 sina studenter lösa uppgiften, men i
samma rum som en grupp införstådda personer som medvetet
svarade fel. En ensam person hade svårt att stå emot trycket
när en omgivande grupp på tre eller fler personer hade en
annan åsikt. När alla andra gav ett uppenbart tokigt svar
så höll mer än var tredje försöksperson med,
även om det verkade lätt att se att majoriteten hade fel."
När
samtliga riksdagspartier och en enad mediafront energiskt sänder
ut samma budskap -
hur galet det än är, hur illa det än rimmar med sunt
förnuft och vad man själv kan erfara - blir det en stor grupp
människor som rättar in sig i ledet.
