Jonathan Friedman, professor i socialantropologi vid Lunds universitet, har skrivit inledningen till boken "Exit Folkhemssverige".
Några citat:
Detta är en bok om sociala, ekonomiska och kulturella realiteter i Sverige. Det är också en bok om de kulturella eliter och intellektuella som medverkat till att skapa en verklighetssyn som vi hävdar är i grunden felaktig. Den är en kosmopolitisk diskurs, som högljutt hyllar mångkulturalism och hybridisering. Dessa eliter accepterar utan vidare den omfattande immigrationen och ser den uteslutande som ett kulturellt berikande av mottagarländerna. För dem är immigrationen inte en följd av ett våldsamt ekonomiskt och socialt sönderfall i migranternas hemländer, som naturligtvis lett till en uppsjö sociala problem. Därför har man försett immigranterna med den positiva, ursprungligen biologiska, termen "mångfald".
De svenska mångkulturalisterna anser sig nämligen i första hand vara "världsmedborgare" och betraktar således inte massmigrationen som ett resultat av krig och etniska konflikter i världen. De ser invandringen snarare som en kulturell berikning. För dem är således massmigrationen inte ett tecken på misslyckanden i andra delar av världen, utan tvärtom vägen till mänsklighetens framtida lyckorike. Så här kan en multikulturalist låta när denne beklagar sig över att det finns andra som inte delar hans positiva uppfattning: "Snarare än att hälsas välkomna för sin begåvning, påhittighet eller mångfald, stigmatiseras och stereotyperas invandrarna till symboler för fattigdom, olikhet och stadssamhällenas förfall."
Den sortens verklighetsbild är förhärskande inte bara bland de politiska och kulturella eliterna i Sverige utan också i Unesco-kretsar och bland ett stort antal andra eliter runt om i världen. Det är denna elitistiska diskurs som vi här ämnar underkasta en kritisk analys och ställa i kontrast till vad vanligt folk, både svenskar och invandrare, tycker och tänker. Ty medan eliterna tycks så förblindade av det mångkulturella berikandet, har de marginaliserade och segregerade invandrargrupperna i västerländska städer helt andra problem, intressen och strategier, som är intimt relaterade till själva överlevnaden. Om den förmodade kulturella berikningsprocessen till stor del förutsätter att det bildas en ny underklass, då bör man väl kunna fråga sig om det verkligen är en god idé? Om människor hellre stannade kvar i hemlandet, i en värld som vore politiskt stabilare och ekonomiskt mera funktionell, skulle vi då behöva försöka få dem att flytta hit för att försäkra oss om en smula allmän kulturell utveckling?
Det är också egendomligt, att medan denna diskurs om "berikandet" tagit sig in i elitinstitutionerna, allt ifrån Unesco, Världsbanken, World Economic Forum till universiteten, så är den stora majoriteten av fattiga invandrare i världen fullständigt ovetande om den sortens problem. De är mer bekymrade över hur de skall klara sig till nästa dag än om de berikar ytterligare ett land eller ej med sin närvaro. Vi menar, att den förhärskande mångkulturalistiska diskursen tillhör en globaliserande elit och en grupp intellektuella som identifierar sig med denna elit och som medverkat till att bygga upp denna diskurs.
Essentialism, rasism och nationalstat
En av de vanligaste termer som bollas runt i intellektuella diskussioner idag är "essentialism". Essentialism är antagandet att alla medlemmar av en viss social kategori är identiska eller åtminstone tillräckligt lika för att de skall kunna klassificeras som "av samma ull". Inom sina olika användningsområden liknar essentialismen begreppet stereotyp. "Alla araber är muslimer, som anser att kvinnor skall tvingas hålla sig i hemmet och gifta sig inom den egna gruppen." Tendensen att göra alla x till y är essentialismens kärna och den möts med vrede av dem, som inte anser sig dela de beteenden och trossatser som tillskrivs dem. Ja, naturligtvis finns det i dagens värld många, som anammar modern europeisk kultur och det finns alltid ett visst mått av individuellt val, t o m av ifrågasättande inom varje kultur. Antropologer har ofta pekat på den enorma variation som finns inom speciella "kulturer".
Det finns emellertid en inneboende politiserad överreaktion i kritiken av essentialismen, som lett till att inget alls får sägas om en speciell etnisk eller annan kulturell grupp. För sådana människor, varav många i dag är på höga positioner och sysselsatta med att producera de förhärskande bilderna av världen, är essentialismen grunden för rasism. Sålunda betraktas allt som på minsta sätt luktar kollektiva karakteriseringar som rasism i vissa kretsar. Dessa kretsar gör samtidigt själva ofta uttalanden om medelålders, vita manschauvinister, uttalanden som är minst lika essentialistiska. Medan andra grupper försvaras mot essentialiseringen, har kategorin "vit europé" blivit en fast, essentialistisk stereotyp.
Det finns också en uppsättning samband som leder från essentialism till nationalism och det antas ju ofta att nationalismen är själva roten till problemet. Nationalstaterna uppfattas som effektiva essentialiseringsmaskiner som strävat efter att genom assimilation stöpa homogena befolkningar i en särskild kulturell form. Även om det nu är så att nationalstater fungerat som socialiseringsmaskiner, har detta aldrig inneburit någon fullständig kloningsprocess. Mycket av det som kan kallas nationell kultur är resultatet av en mer komplex interaktion. Men vad nationalstater alltid försökt göra är att konstruera en gemensam publik sfär, grundad på en gemensam förståelse av den politiska arenan, ett gemensamt språk och en uppsättning gemensamma moraliska värderingar. Utan tvekan försiggår i denna situation en homogeniseringsprocess beträffande den publika sfären och en uppbyggnad av en gemensam politisk kultur, om än partiell.
Det svenska problemets globala ramar
Det som inträffat i Sverige är inte ett unikt fenomen. Likartade tendenser återfinner man inte bara i hela Europa utan också i USA och andra postkoloniala immigrantländer. Trenderna är globala men har fått olika utfall i enskilda länder, beroende på olika politiska kulturer. Staters nationella upplösning och mångkulturalism hänger samman. De europeiska välfärdsstaternas nedgång har diskuterats under ett antal år. Frågan om relationen mellan denna nedgång och uppkomsten av en mångkulturell politik är komplicerad, även om där finns ett klart tidsmässigt samband. Övergången från arbetskraftsinvandring till s k "flyktinginvandring" inträffade under en period av tilltagande instabilitet i världen. Från 1980-talet och framåt upphörde det kalla krigets polarisering, men de interna konflikterna världen över ökade märkbart. Majoriteten av de väpnade konflikterna är idag inomstatliga snarare än mellanstatliga.
I Väst kan vi se en allmän försvagning av staternas finanser. Det leder till en återhållsam politik och betydande nedskärningar i de offentliga utgifterna. Avsevärda förändringar har inträffat i både Usa och Europa genom införandet av Reagans och Thatchers respektive politik, förändringar som på ytan förefaller vara grundade på ideologi men som i själva verket är reaktioner på statsfinansernas faktiska nedgång. I Sverige lades politiken om på samma sätt, trots det faktum att landet styrdes av en socialdemokratisk regering. I England fortsatte New Labour - och t o m vidareutvecklade - den politik, som inletts av Thatchers regering. Det sociala i socialdemokratin började försvinna och liberalism blev det nya programmet. Det är viktigt att notera att det finns breda överensstämmelser mellan dessa politiska program. "New Democrats" i Usa, den "Tredje vägen" i Storbritannien och "die Neue Mitte" i Tyskland ger alla uttryck för samma strategier. De har delat tankesmedjor och driver en likartad politik.
Allt detta skulle kunna betraktas som en sorts förtäckt "strukturell anpassning" till en faktisk ekonomisk nedgång. Välfärdsstaten finns fortfarande där, men den har urholkats under ett decennium. Privatisering av statsägda företag har inträffat i hela västvärlden, inte minst som en inkomstkälla för en försvagad statlig ekonomi. Ekonomin föreföll stark, åtminstone under 80-talet, även om bubblan sedan plötsligt brast. Styrkan berodde framför allt på en massiv injektion av billig kredit och en expansion av de finansiella marknaderna. I den nya internationella ekonomin är finansiella transaktioner vida större än produktionen av varor och tjänster och på världsmarknaden handlar man med allt från barn till länders statsskulder. Sedan 1980 har de finansiella tillgångarna i Oecd-länderna ökat tre gånger snabbare än den sammanlagda bruttonationalprodukten. Valutahandeln har ökat från 15 miljarder dollar i början av 70-talet till 1,3 biljoner dollar vid 90-talets slut. Denna utveckling har gjort det möjligt för marknaden att frigöra sig från statlig kontroll, men frågan är naturligtvis ännu mer komplicerad, då det är regeringar som varit de främsta aktörerna för att åstadkomma denna förändring och upprättat nya spelregler för den.
Globalisering består i mycket hög grad av att de finansiella aktiviteterna ökats i förhållande till de konkret ekonomiska. Tillverkningen har alltmer flyttat till tidigare perifera områden i världens ekonomiska system medan den finansiella verksamheten koncentrerats till västliga centra. Expansionen av marknader för fast egendom, aktier och, på senare tid, "kulturella industrier", har åtföljts av minskade reallöner i nedre delen av samhällsstegen och en förmögenhetsökning i den övre delen. Stigande Ginikoefficient i de länder som skurit ned mest på välfärdsstaten är uttryck för denna process. I takt med att staterna blivit oförmögna att vidmakthålla välfärdssystemen, har de slagit till reträtt. Beviljandet av rättigheter till infödda grupper i Usa och uppkomsten av en mångkulturell ideologi är delar av denna process. Om vi ser den starka staten som en assimilationsapparat, driven av ekonomisk expansion och med förmåga att integrera nya människor, är det begripligt, att, om den ekonomiska utvecklingen går åt motsatt håll, detta bör leda till en omprövning av de kulturella skillnaderna och de rättigheter, som är knutna till dessa skillnader.
Dagens invandring till länderna i Väst sker under en period av sämre framtidsutsikter och nedåtgående mobilitet. Det är i sin tur följden av den ökande oreda, som är en annan följd av precis samma globala process, vilket leder till svagare stater och ökande instabilitet. Det finns naturligtvis olika sätt att hantera denna situation. Men även om det finns uppenbara skillnader mellan Frankrike, som har upprätthållit en stark assimilationspolitik, och Storbritannien och Sverige, som har förespråkat mångkulturalism, så finns det klara paralleller i utvecklingen. Om nu Sverige har antagit en mångkulturalism styrd uppifrån, bör man notera att detta sker inom ramen för ett utbrett ideologiskifte i västvärlden som helhet. Mångkulturell politik innebär således en omvandling av hela sektorer i samhället i riktning mot mångkulturalism. Det betyder att mångkulturalismen inte bara är ett resultat av regeringars agerande. Parallellt med att statens ambition att assimilera försvagades vid mitten av 70-talet kan man skönja en djupare process som inneburit att nationalstatens identitet försvagades och en mångkulturpolitik uppstod.
Om vi återvänder till uppkomsten av den "Tredje vägens politik", skulle vi kunna påstå, att de stater som antar sådana strategier kanske också tenderar att anta mångkulturalismen som ideologi. Vissa av kapitlen i föreliggande bok visar i detalj vad som sker, när mångkulturalism blir officiell statlig doktrin. Det finns en logik i denna förändring som också kan observeras i många europeiska stater. I Frankrike, som i upplysningens anda upprätthåller traditionen med en sekulariserad nationalstat, d v s ett homogent samhälle med jämlika medborgare, ger forskare som t ex Juillard och Joffrin uttryck för en stigande misstänksamhet mot eliterna och mot en vänster, som har blivit en moralisk och kulturell vänster snarare än en politisk. Denna vänster har nämligen ersatt arbetarklassen med mångkulturalismen som ideologiskt huvudelement.
Franska intellektuella är oeniga i den här frågan och en livlig debatt har pågått i ett antal år. I Sverige däremot har den politiska klassen, som den numera kallas, gått betydligt längre och lämnat både jämlikhet och nation långt bakom sig. Den dominerande ideologin i Sverige, som gjorts allenarådande med hjälp av kraftigt verkande nedtystnings- och förtryckarmekanismer, är en totalitär ideologi, där eliterna tagit avstånd från det nationella i nationalstaten. Det som återstår är en politisk elit som, tillsammans med en kulturell elit, härskar över en etnisk mångfald, som ständigt ökas på med nya invandrare. Problemet är att den etniska grupp som betecknas som svenskar underförstått anses vara nationalister och, som en slutsats därav, blivit betraktade som rasister. Ingen öppen och saklig debatt har tillåtits i Sverige och föga överblick har skapats över de problem, som denna förvandling av relationerna mellan väljare och valda har medfört. Störst energi har tvärtom ägnats åt att peka ut statens fiender, vilket per definition är de som inte delar den statligt proklamerade, mångkulturella ideologin.
De flesta ämnen som diskuteras i de följande i kapitlen kan man finna i andra europeiska samhällen, men de sätt på vilka dessa är kombinerade och gestaltade är inte desamma i Sverige som i andra länder. Det svenska tillståndet är slående på grund av sin radikala natur. Från att ha varit ett av världens rikaste länder har Sverige hamnat i välståndsligans nedre hälft. En mycket solidarisk inställning har på kort tid förvandlats till kreditkortskandaler och social polarisering. Och från etnisk homogenitet har landet medvetet förvandlats till ett invandrarsamhälle som i procenttal liknar Usas - från social homogenitet har man hamnat i extrem social segregation.
Vi har alltså mycket att lära av att analysera dessa genomgripande förändringar, eftersom de är tydligare och mer långtgående exempel på liknande tendenser i andra länder. Men först måste vi behandla förändringarna ifråga med allvar och inte försöka förringa eller bortförklara dem, som vore de rapporter skrivna av skräckslagna panikmakare. För bara ett par år sedan tog vi upp några av dessa trender men blev genast anklagade för att vara just panikmakare. Många av problemen - landets ekonomiska tillbakagång, immigranternas tilltagande marginalisering och den etniska konflikten - diskuteras visserligen idag mera öppet, men tyvärr fortfarande utan märkbar förståelse för hur problemen uppstått. Det spelar ingen roll vad som händer i form av nedgång eller katastrofer. Sådana obehagligheter förnekas alltjämt. Istället kallas de för framsteg, ofta till och med för utveckling. Eliterna försöker förvandla globalisering, massmigration och mångkulturalism till naturliga processer, som vi skall vara tacksamma för och bara har att anpassa oss till. Enligt dem är detta att hålla våra samhällen "up to date".
|
|