Låta bra - låta illa I de politiskt korrektas värld betyder rätt ordval mer än vilken faktisk innebörd ett visst handlande har. Viktigast är att inte låta obehaglig, mindre betyder vilka praktiska konsekvenser en handlingslinje får för människor.
På detta kommer forskaren Karl-Olov Arnstberg in i kapitel 6 av sin bok "Typiskt svenskt", om "Det politiskt korrekta Sverige":
SÅDANT SOM INTE LÅTER BRA
- - -
I synnerhet fick Sverige tidigt en ansträngd politiskt korrekt retorik kring det som benämns invandrarfrågor. För ett par decennier sedan föreläste jag på en konferens anordnad av Statens invandrarverk. Deltagarna kom från många olika håll. Där fanns journalister, socialsekreterare, kommunpolitiker, lärare etc. Som ett avbrott i föreläsningarna och grupparbetena visades en film där bl a en grävmaskinist berättade hur han varit en syriansk tonårsgrabb behjälplig med att få jobb på en ungdomsgård. När han gjorde det använde han ett inte helt rumsrent språk. Kanske sa han "svartskalle", "dom där", eller något ditåt. Han var inte heller särskilt respektfull mot den syrianska kulturen utan såg den närmast som en svårighet att tampas med. För dem som hade gjort filmen var det dock tydligt att mannen var ett positivt exempel, någon som hade utfört något föredömligt. Han hade hjälpt syrianen och de hade ett gott kamratskap, även om grävmaskinisten var betydligt äldre.
Reaktionen på detta filmavsnitt blev överraskande. En majoritet bland konferensdeltagarna kritiserade grävmaskinisten för hans sätt att uttrycka sig. Han framstod som fördomsfull, därför att han sa saker som inte lät bra. Att han gjort något som i sig var värdefullt för den syrianske pojken fångade inte konferensdeltagarnas intresse lika tydligt som de ord som mannen använde.
Vid en annan men helt likartad konferens, också anordnad av Statens invandrarverk, visades en annan film i samma serie om kulturmöten i Södertälje ("Klyftan"). Denna gång var det en svensk kvinna som intervjuades. Hon berättade om sitt bostadsområde där det bodde många invandrare. Hon var oroad, tyckte att främlingarna höll på att "ta över" och gav några exempel på hur de "ockuperade" gräsmattor, sandlådor etc. Hon använde inga särskilt starka ord men det framgick klart att hon ogillade det som skedde.
Efter filmen blev hon ändå utsatt för samma typ av kritik som grävmaskinisten. Hon kritiserades för att vara intolerant och fördomsfull. "Om det sitter några och äter picknick på en gräsmatta, så är det väl bara trevligt? Kan man inte helt enkelt gå och sätta sig bland dom?" Det kom flera förslag på hur kvinnan "borde göra" eller vara.
Vi bör alla vakta lite på oss själva - inte bara när det gäller invandrare och etniska minoriteter, utan överhuvudtaget - så att vi inte glider in i fördomsfulla och diskriminerande uttrycksmönster, men det är inte alltid språket som är det väsentligaste. I grävmaskinistens fall avslöjade språket mer om hans klasstillhörighet än om hans fördomsfullhet. Och i kvinnans fall handlade det inte om att hon på grund av okunnighet tänkte och uttryckte sig felaktigt utan om att hon på grund av gjorda erfarenheter var missnöjd med att bo som hon gjorde.
Detta var inte svårt att förstå när man såg de båda filmerna. För mig var detta mer näraliggande tolkningar än de som majoriteten av konferensdeltagarna valde. Det framstod som om de misstog sig när de moraliserade och tog avstånd. Varför valde de att förstå glimtar av en vardaglig och kontinuerlig verklighet som fall- och problembeskrivningar? Varför tyckte de att grävmaskinisten och kvinnan "sa fel saker"? För den intervjuade kvinnan handlade det ju knappast om att välja rätt åsikt och förhållningssätt, som man gör under en konferens i ett grupparbete.
Grävmaskinistens och kvinnans fel var att de inte var kompetenta i en politiskt korrekt retorik. De pratade som folk gör i deras kretsar, men det var inte deras kretsar som deltog i invandrarverkets konferens utan konferensdelstagarna visste allihop hur en socialt önskvärd person skulle uttrycka sig. En sådan person borde säga att kulturmötet var berikande och att - även om det var arbetsamt ibland så gällde det att komma nära varandra, och samtidigt verka för ett mångkulturellt ideal. Utsagorna skulle allra helst - för att inte väcka anstöt - kunna översättas till de invandringspolitiska målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Dessa rättänkande människor ansåg sig inte behöva kritiskt granska också sina egna antaganden. Dessa var självklart giltiga - ja mer än det: upplysta.
I praktiken kommer politisk korrekthet ofta att handla om sådant som låter otrevligt. Som när dåvarande invandringsministern Maj-Inger Klingvall intervjuades i radions P1 lördagen den 10 februari 2001.
Bland annat fick hon frågan om det var rätt att gömma flyktingar som fått avslag på sina ansökningar om asyl och som skulle avvisas. Eftersom detta med avvisning av flyktingar inte lät trevligt alls, svarade hon att hon sympatiserade med dem som gömde de personer som fått avslag om uppehållstillstånd, och kunde tänka sig att själv göra detsamma. Att inte verka inhuman och otrevlig i media var uppenbart så viktigt att hon inte riktigt förstod vad det innebar att en svensk regeringsmedlem tyckte att man skulle sätta sig över de lagar, regler och förordningar som antagits av riksdag och regering.
- - -
|
|