"Typiskt svenskt" Etnologen Karl Olov Arnstberg har kommit ut med en ny bok, "TYPISKT SVENSKT - 8 essäer om det nutida Sverige". Det är en bok som fått positiva recensioner, inte minst av Lena Andersson i Svenska Dagbladet. Uppenbarligen säljer boken också bra. Så mycket mer positivt ur BGF-synpunkt, eftersom ett 20-tal sidor i boken handlar om Blågula frågor!
Redan den 29/3 -05 hade dock SvD en intervju med Karl Olov Arnstberg:
"SVERIGES FRAMTID OROAR ARNSTBERG
Tidigare har han skrivit om laddade ämnen som miljonprogrammet, nynazisterna, romerna och invandrarna - och väckt en hel del debatt. Nu är han på gång igen,..."
"- Tror du jag kommer att få lika mycket skit för den här, frågar Karl-Olov Arnstberg och ser trött ut.
Han syftar på en tidigare bok, från 1998, om de svenska romerna. Då anklagades han för att vara rasist, och blev 'höstens mest påhoppade professor'."
"- Vad tror du de blir upprörda av den här gången, undrar han nyfiket och tar en klunk kaffe.
Det finns en del att välja på, till exempel några passager om att vi i Sverige lätt blir för empatiska, för inkännande."
"Sedan förklarar han att empatin egentligen är tunn. Svenskar tycker synd om dem som har det svårt, som invandrare och minoriteter, men önskar inte få reda på hur de faktiskt lever, och vill inte vara med dem.
Arnstberg citerar sociologen Zygmunt Bauman som beskriver en välutbildad och urban medelklass som 'aldrig skulle drömma om att formulera några rasistiska värderingar', men som samtidigt vill slippa 'ingå i några gemensamma sociala sammanhang med invandrare'."
Var hittar man "det svenska"?
"Arnstberg granskar en mängd olika ämnen, som nationalism, historia, kultur, prostitution, heder, invandrare, det unga, manliga, våldsamma Sverige och det politiskt korrekta.
Somliga teman återkommer flera gånger, som den svenska välfärdsstaten och dess extrema prioritering av det individuella projektet.
- Folkhemmet går inte ut på att stärka kärnfamiljen - utan på att skapa fristående, självständiga medborgare. Det finns ett kontrakt mellan välfärdsbyråkratin och individen; det är den viktiga relationen.
- I Tyskland är familjen ett juridiskt begrepp, men inte här."
"Vi har arrangerat det så att vi till del slipper ansvar och plikt, befrias från gamla, sjuka, fattiga, barn och invandrare - för att istället kunna prioritera det som kan förverkliga oss.
- För några år sedan var det en antropolog som skrev ett debattinlägg och ville resonera kring ett möjligt samband mellan dagis och de växande ungdomsproblemen. Hur påverkas barn av att vara så frikopplade från sina föräldrar? Men den diskussionen gick inte att föra; det hela var alltför laddat.
Liksom i tidigare böcker är Arnstberg varken för eller emot - 'då hade jag blivit politiker och inte etnolog' - fast tycker det är viktigt att visa 'hur det ser ut', så att vi kan ta ställning.
Men han ger sig emellanåt på känsliga ämnen, och omvärlden placerar honom gärna i ettdera lägret, som när han i boken Svenskar och zigenare tog upp romernas kriminalitet, drogmissbruk, avbrutna skolgång och 'exploaterande livsstil' - och hur påfrestande den kan vara för omgivningen.
- Det jag skrev var sant, men ansågs olämpligt."
"...han är genuint oroad för framtiden, och talar om Sverige som ett kommande stamsamhälle, där allt färre 'bryr sig om den stora idén', allt färre röstar, och allt fler blir allt mer ensamma."
Ur SvD-recensionen den 11/4 -05:
"Det ser ut som en paradox att välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den inte längre behövs. När Karl-Olov Arnstberg söker efter det typiskt svenska ser han dels en extrem individualism, dels ett förnyat behov av nationalism.
Medan Sverige fortfarande var typiskt svenskt hade frasen 'typiskt svenskt' en starkt negativ klang. Det som var typiskt svenskt var självklart inte bra. Den som yttrade orden skilde ut sig som mer världsvan och mindre 'sossig'. Men nu när det som gjorde Sverige annorlunda har fasats ut, misskrediterats och ersatts hör jag mer sällan 'typiskt svenskt' spottas ut."
"Resultatet av folkhemsindividualismen skördar vi nu, menar Arnstberg, det sociala kontraktet är upplöst med fragmentering, vilsenhet och utslagning som följd. 'Individualismens värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar inte alls lagom utan extrema.'
Staten och familjen har på senare år hamnat bakom individen i betydelse. Och livets främsta syfte för fritt fladdrande individer blir att ha roligt, inte att göra nytta. Massor med människor får dessutom inte chansen att göra nytta eftersom samhället tydligt visar att de inte behövs."
"Arnstberg driver tesen att nationalism i denna brytningstid är nödvändig för att samhället inte ska sönderfalla i små undergrupper, fientliga mot helheten och utan kontakt mellan varandra. Han ansluter till sociologen Zygmunt Bauman och dennes ord om vår tid, 'exit the nation-state, enter the tribes'. Eliternas förnekelse av svenskhet och kulturella skillnader hänger ihop med demoniseringen av nationell gemenskap, menar han. Själva känner de dock samhörighet med varandra som kosmopoliter, och enighet i sin anti-enhetsideologi. Nationalismen i vår tid är folklig och därför vulgär. "
Lena Andersson pläderar för en ny benämning: "sveländare":
"... måste lanseras en ny och oförstörd benämning, då svensk inte kommer att sluta betyda etnisk svensk i någons innersta föreställningar. För att medborgarnationalism ska kunna korrespondera med en inre känsla och inte stanna i ännu mera välvillighetsretorik, tror jag att det behövs en inkluderande beteckning ovanför svensk som motsvarar den abstrakta medborgaridén, typ sveländare; på samma sätt som man skiljer på finne och finländare.
Nationalism är 'den lösning som skapar samhörighet över flest gränser', skriver Arnstberg. Den drar gränser mellan länder men inte inom dem. Argumentationen är övertygande och kapitlet ett av bokens starkaste. Där framhålls vidare att nationalism är den mest internationella ismen då medborgarskap i en nation är universellt."
Kapitlet om "segregationens Sverige" tycker Lena Andersson att journalister, opinionsbildare och invandrardebattörer borde läsa det noga:
"Här resoneras om varför den förklaringsmodell som reflexmässigt kopplar segregation till rasism är vilseledande: det är att applicera ett ideologiskt projekttänkande på en vardag som inte fungerar som ett projekt. Medborgare blandar sig oupphörligt men inte med 'de andra' och skapar strategier för att slippa integreras med varandra. Idén om tribalism igen, således. De skikt som talar om segregationen blandar sig med varandra men inte med 'de segregerade'. "
Vidare:
"I avsnittet om politisk och medial korrekthet ägnas en betydande del åt föreningen Blågula frågor, vars behandling i offentligheten Arnstberg anser tydliggör de tysta överenskommelser som styr diskussionen om invandring och det mångkulturella samhällets utformning. Debattörerna säger fel saker och har inte den position som gör att de tillåts säga fel saker. Att de bedyrar att de är demokrater, antirasister och kommer från vänster hjälper inte. Vi intar våra roller i stället för att fråga hur de menar, rädda för att bli besmittade om vi ens lyssnar på vad de säger."
Avslutningsvis konstaterar Andersson att Arnstberg skrivit "en angelägen och levande bok om Sverige i dag".
I det som Arnstberg tar med om Blågula frågor finns en del av våra bättre texter återgivna, åtminstone i delar. Dit kan räknas "Korrekt lexikon" , "Medborgerligt samtal" och "Två Sverige".
På två punkter har dock Blågula frågor förtydliganden att göra till vad Arnstberg skriver i boken "Typiskt svenskt":
1. "BGF vill stoppa flyktinginvandringen" (s.230)
A. Problemet med det som kallas flyktinginvandring är att det till bara en bråkdel är fråga om flyktingar. Förvisso utnyttjar man asylinstitutionen, men bara några procent av de sökande har skyddsbehov enligt Genevekonventionen. Det rör sig om människor som väljer både tidpunkt och destination för sin resa, och de kommer redan från början för att stanna (en annan sak är att många sedan kan åka hem på semester, sedan de skaffat sig navelsträngen av svenska bidrag).
B. Beträffande åtgärder har BGF tvekat mellan två positioner:
a) I början förespråkade vi
- dels att Sverige skulle hålla sig bara till den ursprungliga Genevekonventionen, och inte ansluta sig till tilläggsprotokollet från 1967 (det s.k. New-York-protokollet) med innebörden att vårt åtagande gäller bara människor från andra delar av Europa
- dels att första-asyllands-principen inte ska förfuskas, dvs att en asylsökande ska söka asyl i närmaste land som undertecknat konventionen, inte välja destinationsland.
b) Senare har vi talat om behovet av ett moratorium, dvs ett tills-vidare-stopp, för invandring både genom asylinstitutionen och som "anhörig".
Den mesta invandringen idag sker numera som "anhörig", där det ofta blir fråga om en kedjeinvandring. Släktbanden är därvid inte alltid vad de uppges vara.
2. Kriminella invandrare (s.246)
Andelen asylsökande utan id-handlingar har ökat år från år och är nu uppe i över 90%. Detta är en form av trixande som inte ska blandas samman med direkt kriminalitet.
Denna senare kategori är inte försumbar. Beträffande dem som kommer från Östeuropa har Migrationsverket gjort undersökningar som visar att det rör sig om så mycket som 1/3. Asylinstitutionen förser yrkeskriminella från andra länder med en möjlighet.
Har BGF varit otydligt i denna distinktion så har vi gjort fel.
Ett problem är att de fängelsestraff i Sverige som möjligen kan verka avskräckande för svenskar (i varje fall svenskar med ett normalt yrkesliv mm) i mindre utsträckning gör det för personer som kommer från fattiga länder. För dessa kan en fängelsevistelse i Sverige rentav framstå som något eftersträvansvärt.
|
|