Luftslott
Ur boken "Sanningen är originell" av Anders Johansson, kapitlet "Mångkulturen
som luftslott":
Begreppet mångkultur har i vår
tid blivit något av en sekulär religion. Redan ser vi hur ett helt
system av dogmer håller på att utbildas. Atmosfären kring
mångkulturen kan sägas kännetecknas av helighet. Kritik får
inte förekomma, inte ens när den är förankrad i vetenskapliga
resonemang. Det är till exempel nästan kusligt att notera hur socialantropologen Aje Carlboms treåriga
arbete, som resulterade i en doktorsavhandling om (bristen på) integration
bland muslimerna i Rosengård i Malmö nedtystades av medierna medan
en skäligen mager skrift av nyliberalen och populisten Tove Lifvendahl som byggde på några veckors samtal
med människorna i samma stadsdel uppmärksammades överallt.
Skälet var förstås att hennes åsikter passade ihop med
det etablerade trossystemet.
Vad är mångkultur? Det
vet nog strängt taget ingen, därför att begreppet knappast
har materialiserats i sinnevärlden. Så här skriver Svante
Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria om saken (Samtidsmagasinet
Salt nr1/1999): "Det
blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur
världskulturen utan den ringaste förlust. Det nationella är
egenart, produktivitet, idealitet. Det nationella är en form för
det andliga livet. Det är språk och begränsning. Det är
"hemma" i motsats till "borta", det är "eget"
i motsats till "främmande". Man kunde även säga -
det mångkulturella kan inte bestå av en blandning av icke-existerande
kulturer."
Däremot tycks alla kulturradikaler veta
att det är något mycket eftersträvansvärt. En kulturradikal
äger den mest högtstående intellektuella ståndpunkten.
Han är politiskt korrekt. Han beundrade den stora proletära kulturrevolutionen
i Kina (1966-1976) som orsakade miljoner oskyldiga människors död
och en kulturförstörelse som saknar motstycke i modern tid.
Och politiskt korrekt var han i likhet med
Per Olov Enquist som hyllade Pol Pots framfart i Kampuchea. Inte ens när
det blev känt i väst att människor slaktades med hackor och
att slakten handlade om miljoner människor behövde de kulturradikala
ställa sig vid skampålen. De lever förresten i högönsklig
välmåga i det stockholmska kulturetablissemanget än i denna
dag med höga statliga befattningar och med alla medier till sitt förfogande
för att på nytt tolka världens gång i kulturradikal
anda. Precis som religionens företrädare vet den kulturradikale
att han och ingen annan har moralen på sin sida. Han vet att han gör
det rätta och behöver följaktligen aldrig ange några
sakliga skäl för sina åsikter. När vanliga svenskar uttrycker
oro över att hundratusentals människor från främmande
kulturer strömmar in över landets gränser under några
decennier då reagerar de kulturradikala genom att uttrycka förakt
för den moraliskt underlägsna pöbelns oro. Vad man vill uppnå
är ett flerkulturellt samhälle och kanske ett undanröjande
av den svenska grundlagen till förmån för en flerkulturell
grundlag, hur den nu ska se ut.
"Världskultur" är ett högprioriterat ämne på
kulturdepartementet. Det har bland annat tagit gestalt i ett "världskulturmuseum"
i Göteborg och ett forum för världskultur i Stockholm och de
politiska signalerna från dessa Ulvskogska skötebarn skall genomsyra
hela det svenska kulturlivets alla ambitioner. Kulturbegreppet har helt enkelt
satts i en våldsam svängning. När den som skriver de här
raderna i en debattartikel i Smålandsposten i Smålands hjärta
Växjö försökte beskriva kultur som en relativt statisk
företeelse som har sin utgångspunkt i en lång tids gemenskap
på en bestämd plats där språk och land har något
att betyda, angreps jag våldsamt av en folkpartistisk riksdagsman som
talade om "Blut unt Boden". Men jag framhärdar. Det svenska
arvet, det som ligger djupast till grund för vår kultur är
landet, lagen, språket, vår konst och litteratur, våra minnen
och monument och vårt arbete och vad betyder dessutom inte årstiderna
och ljusets skiftningar?
Kultur är, kort sagt, summan av den värld
där människan lever sitt liv och den förmedlar både andliga
och materiella värden till eftervärlden. Sägner, sagor, diktning,
vetenskap, konst, religion, vilka kan sammanfattas som berättelser, är
alldeles avgörande för våra handlingar och vår bild
av oss själva. Jag vill t o m hävda att all kultur i grunden är
lokal. Den har uppstått på en särskild plats och utgått
från en människa. Den har fått syre av omgivningen och sedan
spritt sig i vidare ringar om det funnits förutsättningar. Men
ingen kultur har uppstått i en ingenmansrymd. Det betyder inte att
all lokal kultur med nödvändighet är bra. Det finns tvärtom
ibland en obehaglig tendens att sätta likhetstecken mellan kultur och
goda handlingar. Men varje lokal kultur speglar sociala och geografiska förhållanden,
strider som vunnits likaväl som tillkortakommanden. Det går till
exempel inte att tala om min hemstad Kalmar utan att nämna slottet där
varje kvadratcentimeter i omgivningarna är besudlade av århundradens
blodiga strider. Jag är övertygad om att kultur växer fram
i växelverkan med det främmande, om tiden får ha sin gång
i en normal kronologi utan alla ideologiska och administrativa påbud
som saboterar den organiska växt som är kulturens verkliga kännemärke.
Den globaliserade verkligheten tränger
sig på, säger vi, ungefär som om den vore en naturkraft åt
vilken inget finns att göra - eller en förevändning för
att genomdriva en ideologi. Sverige är ett av få länder i
Europa som under århundraden undgått krig. Kanske hade vi haft
en annan självbild om vi tvingats med i något av de stora krigen?
Vi slapp dem lyckligtvis men antagligen till ett högt pris därför
att vi inte längre med säkerhet vet vad Sverige är. Vi känner
inte landets gränser i tid och rum. Vår nationella gräns
har blivit en otidsenlig barriär, de kulturella olikheterna har omdefinierats
som ett normaltillstånd. Bristen på ordning och en relativisering
av alla värden har blivit ett grundläggande vänsterparadigm.
Kulturradikalerna har tydligen ingen empati
för att begripa att många svenskar idag känner sig vilsna
och sårade över att deras kulturmönster så grovt marginaliseras.
När ett land med en så dålig självbild som Sverige
plötsligt förvandlats till västvärldens största invandrarland så är det en händelse som liknar en tanke. Ingen kan heller
bli förvånad över att det svenska samhället inte har
lyckats förmedla den högst rimliga bilden till de nya svenskarna
att det är majoritetens språk, lagstiftning och umgängesformer
som äger företräde. Tvärtom kan en minister som Mona
Sahlin inför invandrare säga att Sverige och svenskarna saknar
identitet och sammanhållande historia. Det vi har, enligt Sahlin, är "midsommarafton och sådana töntiga saker" (Euroturk, mars 2002, turkiska ungdomsförbundets tidning).
Att en person med så dåligt omdöme
faktiskt är minister vittnar om tillståndet i Sverige. Att invandrare
upplever en kulturkrock när de kommer till ett nytt land är inte
alls konstigt. Det egendomliga är att Sverige vill undanröja detta
genom krav på tystnad, men hur skulle en utvandring från ett land
till ett annat kunna vara lika okomplicerad som en turistresa? Kulturradikalerna
tycks helt oförstående inför frågor som rör integration
och assimilation, ja de går ofta så långt att de anklagar
sitt eget land för att förtrycka främlingarna med våra
lagar och vårt språk! I förlängningen av denna absurda
tolerans ser vi en ideologi som är på väg att vända sig
mot det egna samhället och mot allt som vi haft anledning att räkna
som nationell identitet.
Men vad vill då det hägrande multikulturella
samhället uppnå och vilka exempel existerar utomlands på
det Lyckorike som kulturdepartementet och de kulturradikala vill få
oss att se som en framtidsdröm? I den ena föreställningen tänker
man sig kanske ett samhälle som är uppbyggt av många kulturer,
vilka i respekt, tolerans och ömsesidighet ger upphov till en utveckling.
Det är en mycket vacker tanke, men var i världen har den materialiserats
på ett fruktbart sätt? I en marxistisk historieskrivning föreställer
man sig i stället att de bästa elementen från alla kulturer
ska uppgå i en syntes som leder till en ny blomstring på alla
samhällsområden, till en "svensk världskultur".
Det är i grunden den gamla präktiga smältdegelstorin som sedan
länge dömts ut av alla sociologer, men ännu lever kvar som
en möjlighet bland okunniga och önsketänkande politiker.
Den utveckling som realistiskt sett är
att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är en helt
annan, nämligen ett fragmentariserat samhälle med en rad parallellsamhällen
som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper som lever
isolerade från varandra. Ju starkare isolering desto mer utvecklas misstänksamhet,
motvilja och fientlighet. Den som studerar exemplet Malmö ska finna att
utvecklingen där gått i stå trots att regionens läge
borde vara en garanti för stor dynamik. I stället är Malmö
starkt tärande och mottar årligen en miljard kronor i så
kallat utjämningsbidrag från staten och andra kommuner, vilket
är alldeles otillräckligt. Sveriges mest invandrartäta kommun
behöver ytterligare en miljard för att fylla sin nästan bottenlösa
kassakista. Det fromma talet om mångkulturen och de mer än hundra
olika språken som talas i Malmö som en framtida resurs och potential
är sannolikt en mångkulturell trosbekännelse mer än en
rimlig framtidsutsikt. På vilken punkt i utvecklingen skulle denna "förädling"
ske? Stockholm skall bli den första staden i världen som skall klara
alla etniska problem i samband med invandringen, kan man läsa i en trycksak
utgiven av Stockholms stad. Slutsatsen av detta är naturligtvis att alla
andra städer har etniska problem! Rasoroligheter i England, Frankrike,
Belgien, Tyskland och i Danmark borde ha lärt oss att i synnerhet stora
muslimska enklaver inte låter sig anpassas till svenska förhållanden,
tvärtom är deras uttalade syfte att bevara sin egen religion och
kultur. I boken Why I am not a muslim berättar Ibn Warraq i sin
beskrivning av multikulturalismen i England att förhoppningen först
var att man via utbildning skulle kunna assimilera immigranterna i den engelska
huvudkulturen. Det resulterade istället bara i beskyllningar om chauvinism,
rasism och kulturimperialism. Inte heller gick det bättre med de efterföljande
multikulturella parallellsamhällena.
Skälet är helt enkelt att själva multikulturalismen som politisk ideologi är ett luftslott som inte
låter sig gestaltas i verklighetens kyligare luft. Multikulturalismen
finns troligen bara i kulturradikalernas hjärnor och bygger på
den sentimentala och i grunden felaktiga tron att alla kulturer har samma
värde eller i varje fall kan kräva samma respekt. Eftersom multikulturalismen
är ett barn av relativismen är den oförmögen att värdera,
att skilja gott från ont, ja att på minsta sätt kritisera
en kultur. Inte ens när inträngande kulturer har normer och lagar
som är direkt destruktiva mot våra egna lagar reagerar kulturradikalerna
på ett sunt sätt genom att säga: STOPP! Här är det
våra lagar som gäller! Vi gillar inte kvinnoförtryck eller
förtryck av djur! Vi tolererar inte att religiösa föreställningar
överordnas den sekulära lagen!
Alldeles avgjort kommer mycket av Sveriges
framtid att bestämmas av väljarnas ställningstaganden i frågor
som rör invandrings- och integrationspolitiken. Vi har redan nu starka
parallellsamhällen med tillhörande ghettobildningar i alla stora
svenska städer. Det är en mycket farlig och ekonomiskt destruktiv
utveckling som på kort tid starkt bidragit till att göra Sverige
till ett av EU:s fattigaste länder och drastiskt avvecklat mycket av
tryggheten i vårt samhälle. Jag tror att den avgörande frågan
handlar om hur vi ser på den egna nationen. Vill jag tillhöra Sverige?
I det samhällsklimat som kulturradikalerna och politikerna piskat fram
och som enligt alla opinionsmätningar går mot folkmajoritetens
åsikter är det nog många som i likhet med mig på den
frågan svarar: - Jag vet inte.
