Yttrandefrihet i Sverige?

A. Förhindra att nå ut till andra medborgare

a) Insändare

På insändarsidorna förekommer numera en hel del inlägg, kritiska till den förda invandringspolitiken. Jag misstänker ändå att tidningar hellre publicerar politiskt korrekta insändare, som förespråkar ökad generositet. Detta är inget jag kan bevisa, men jag vet att både jag själv och flera som jag känner haft svårt att få in insändare. En konsekvens att detta blir att man efter en tid tröttnar på att skicka iväg insändare.

b) Debattartiklar

När det gäller debattartiklar är bilden tydligare, i varje fall beträffande de rikstäckande dagstidningarna. Invandringskritiska artiklar publiceras där bara undantagsvis. Beträffande DN Debatt - alltså debattsidan på Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning - gjorde Blågula frågor en undersökning för fyraårsperioden 1995-98. Vi noterade vilka personer som fått in debattartiklar om ämnet invandring, och sållade fram dem som fått in fyra inlägg eller mer. Det blev tretton personer. Bland dessa fanns inte en enda invandringskritiker. Flest inlägg hade Juan Fonseca, invandrare från Colombia. Fonseca hade fått in 16 inlägg.

I konsekvens med detta, när tidskriften DSM låter sina läsare rösta fram Sveriges 100 främsta opinionsbildare, så finns inte någon känd invandringskritiker med bland dessa.

c) Nyhetsartiklar

Beträffande nyhetsartiklar finns det två moment: dels missvisande vinkling, dels förtigande.

En missvisande vinkling gav Dagens Nyheter prov på 1997: Sverigedemokraterna hade haft ett torgmöte i Stockholm lördagen den 30 augusti. På väg från mötet blev fyra av dem överfallna av ett 30-tal motståndare som stod och väntade på sina offer. Våldspersonerna var utrustade med tillhyggen och bar rånarluvor. I DN löd rubriken på den notis som rapporterade om detta: "Bråk uppstod". Det framställdes med andra ord som om det var två jämbördiga parter, där båda var lika ansvariga för det inträffade!

Beträffande förtigande gjorde Blågula frågor en erfarenhet 1997. Vi hade noterat att de politiskt korrekta mycket ofta fick publicitet genom att utdela olika priser till varandra. Då beslöt vi att göra något motsvarande. Vi belönade Sven-Olle Olsson i Sjöbo med ett "demokrati-pris" och reste till Skåne på sommaren för att högtidligen överlämna en blågulfärgad "demokrati-klubba" och en inramad hyllningstext.

Mot bakgrund av hur demoniserad denne centerpolitiker varit i massmedia borde det ha ett extra nyhetsvärde att någon kunde belöna honom. Bortsett från en artikel i en lokaltidning teg dock alla massmedia om detta. Vi fick känslan av att vara bojkottade.

En bekräftelse på att massmedia i Sverige agerar samordnat och disciplinerat kom året därpå, under valrörelsen 1998, med behandlingen av Ian Wachtmeisters "Det nya partiet". Alla massmedia teg om Wachtmeisters valturné och vad hans parti ville.

d) Betalda annonser

I denna mediasituation har både Blågula frågor och Sverigedemokraterna vid flera tillfällen försökt få in betalda annonser i rikstäckande dagstidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Metro, BGF fick våren 1997 in en annons i SvD, men det var tydligen ett "olycksfall i arbetet" - därefter var det tvärstopp.

På hösten 1997 vände sig BGF även till journalisternas fackorgan, "Journalisten". Vi ville få in en liten annons om en bok som vi framställt, den hette "Försvara demokratin!" Även här blev det nej. Med vilken motivering? Redaktören, Bert-Olof Brännström, förklarade att det inte var något i annonstexten som var fel. Inte heller var det så att organisationen bakom annonsen, alltså BGF, var rasistisk. Problemet var att vi ville minska invandringen till Sverige. Det betyder att invandrare ses som problem, vilket medför att vi "spelar rasisterna i händerna".

Inför valrörelsen 2002 tog Dagens Nyheter in en helsidesannons från Dansk Folkeparti. Däremot vägrade man att ta in en annons från Sverigedemokraterna, som med 20 porträtt-bilder presenterade partiets riksdagskandidater under rubriken "Vi har ansikten!"

Det senaste exemplet är att Skattebetalarnas förening i sin tidskrift "Sunt förnuft" vägrar ta in en annons om Lars Janssons bok "Mångkultur eller välfärd?" - en bok som visar att invandringen till Sverige kostar mer än 200 miljarder kronor om året, och alltså påverkar skattenivån.