Ur Jan Elversons bok "Politikens haveri":
"I motsats till arbetskraftsinvandrarna är perspektiven mörkare för de tre senaste decenniernas invandrare. I ett läge där ett stort antal svenskar saknar arbete blir det naturligt nog ännu svårare för invandrare att få jobb. Samtidigt fyller nya invandrare hela tiden på den totala arbetslösheten. Sysslolöshet, bidragsberoende och språklig isolering skapar tillsammans en bördig grogrund för segregation och ghettobildning.. I stor utsträckning väljs äktenskapspartners från hemlandet.Anhöriginvandringen, som var tänkt som ett medel för familjeåterförening, har till stor del blivit en familjebildningsinvandring. Invandrartäta områden blir invandrardominerade. Bostadssegregationen skapar etniska enklaver, befolkade av en bidragsberoende underklass. Det är destruktivt för det svenska samhället och för invandrarna själva, för det ökar invandrarnas känsla av utanförskap och föder bitterhet mot Sverige.
Försöken under de senaste tre decennierna att få ut invandrarna på den svenska arbetsmarknaden och att inlemma dem i det svenska samhället har till stor del misslyckats. Många är hänvisade till bidrag eftersom bristen på jobb är stor. De som trots detta ändå kommit in på arbetsmarknaden har ofta okvalificerade arbeten - inte sällan långt under sina kvalifikationer hemifrån - och lägre löner än svenskar. Utanförskapet och ojämlikheten är tydlig. Utomeuropeiska invandrare har det särskilt besvärligt."
"En grundorsak till att fyra femtedelar av de som får uppehållstillstånd saknar skyddsskäl är helt enkelt ett ökande missbruk, som politikerna inte låtit myndigheterna hejda. De sökandes väntan på definitivt beslut på asylansökan spelar en central roll. Blir väntetiden lång, får sökande som saknar flyktingskäl eller skyddsbehov, vanligtvis stanna av humanitära skäl. Problemet är att de asylsökande själva kan påverka väntetidens längd genom att lämna in nya ansökningar. Asylsökande, som fått avslag på sin ansökan och sitt överklagande, har kunnat lägga in hur många nya asylansökningar de önskar, förebärande att nya omständigheter tillkommit. De senaste åren har två tredjedelar av alla dem som fått lov att stanna i landet skaffat sig uppehållstillstånd på det sättet.
Ett annat sätt för de asylsökande att öka sin chans att få stanna i Sverige år att mörklägga sin identitet, sitt ursprung och sin färdväg. Möjligheten till detta ohederliga beteende står vidöppen, eftersom Sverige inte kräver att asylansökan måste göras vid ankomsten till landet utan tillåts ske "efter inresa". Bara en liten minoritet söker vid inresa och när de övriga kommer med sin ansökan, har de som regel gjort sig av med sina resedokument och identitetshandlingar. Numera saknar mer än nio av tio dessa dokument. Det går då inte att fastställa om de passerat ett första asylland, som de skulle kunna återsändas till. Deras fall måste utredas i Sverige. Bristen på dokument gör att den sökande kan påstå sig komma från ett land, där förföljelse råder och undvika att ange sitt verkliga hemland, om detta inte ger rätt till asyl. Är identiteten okänd krävs särskild utredning för att med övriga länder - t ex med fingeravtryck - kontrollera om den sökande redan sökt och fått avslag på annat håll inom EU. Detta missbruk försvårar utredningarna och förlänger väntetiderna även för andra, men vid årets slut 2005 hade fortfarande ingenting gjorts åt saken.
En grupp som glöms bort i sammanhanget är anhöriginvandrarna, trots att de är lika många och därmed avspeglar och mångfaldigar den miserabla måluppfyllelsen i primärinvandringen. Det finns anledning att räkna med att fyra femtedelar av dem är anhöriga till de fyra femtedelar, som fått stanna utan asylskäl eller skyddsbehov. Reglerna är generösa och alla anhöriga, som inte blir försörjda av sin familj, försörjs av den svenska staten.
Den som blir 'anhörig' genom att gifta sig med härvarande partner, förvärvar i sin tur rätt att ta hit egna anhöriga utan skyldighet att försörja dem."
"MÅSTE VI AV HUMANITÄRA SKÄL GE ALLA SOM KOMMER HIT OCH BEHÖVER SKYDD PERMANENTA UPPEHÅLLSTILLSTÅND?
I det föregående avsnittet konstaterade vi att den svenska flyktingpolitiken har en jämmerligt dålig måluppfyllelse. Majoriteten av dem som får uppehållstillstånd har svaga skyddsskäl eller inga alls. De tar resurser i anspråk som skulle kunnat användas för flyktingar i andra delar aw världen. En sådan politik kan knappast kallas för human.
Den förda politiken har också lett till en mycket stor invandring, långt större än vad landet haft kapacitet att ta emot. Som vi också belyst i föregående avsnitt har antalet ghetton ökat explosionsartat och problemen har fördjupats. Detta har naturligt nog dragit stora kostnader och både ekonomiskt och socialt hjort tillvaron otryggare för majoritetsbefolkningen. Och svenskarna skall också räknas när politikens humanitära kvalitet skall bedömas.
Ett tredje problem är, att de som tar sig till Sverige, oftast är de som har råd att betala de dryga pengar som flyktingsmugglare kostar. Uppehållstillstånd i Sverige har därför till stor del blivit snarare en fråga om ekonomiska resurser än tungt vägande skyddsskäl. De som inte kan betala för sig, och som är mest utsatta, blir kvar i närområdet eller har överhuvudtaget inte möjlighet att lämna flyktlandet. De blir i stället s k internflyktingar. Det har också visat sig att det drar mycket lägre kostnader att hjälpa människor i krisernas närområde och i hemlandet. För de pengar som läggs ned på att ta emot människor i Sverige skulle följaktligen mångfalt fler kunna få hjälp i närområdet. Med en politik som den svenska blir det relativt sett småsmulor över för dessa kategorier av flyktingar.
Ett fjärde problem är att en politik, inriktad på att ta emot skyddsbehövande i Sverige, endast avhjälper symptomen. Den gör ingenting för att komma åt flyktingproblemens orsaker. Där är den verkningslös. Den är t o m kontraproduktiv därför att det i regel är de väl utbildade och företagsamma som lyckas ta sig till ett land i det rika väst. Det har visat sig att särskilt afrikanska länder på det sättet utsatts för en omfattande "brain drain". Den förda politiken kan därmed med rätta kritiseras utifrån ett humanitärt perspektiv."
|
|
|
|