Ur Jan Elversons bok "Politikens haveri":

"En förutsättning för en fungerande fri debatt är fri tillgång till information. Den har i vårt land skyddats i grundlagen genom straffrihet för meddelare, genom anonymitetsskydd och genom allmänna handlingars offentlighet. Vad gäller den politiska debatten är det emellertid i praktiken en grundförutsättning att det finns fri tillgång till utförliga och korrekta källor om politik och samhälle.
 
Även om var och en har rätt att ge ut tryckt skrift, har media och då särskilt de offentligägda ett särskilt ansvar för att olika åsikter kommer till tals i samhällsfrågor eller speglas i en ärlig journalistik.
 
I de västerländska demokratierna har åsikts- och yttrandefriheten också ett särskilt värde som en del av den individuella personliga friheten. I Sverige har detta kommit till uttryck i folkhemmets idéer om den fullmyndige medborgaren som aktiv och ansvarstagande deltagare i samhällets angelägenheter.
 
 
TVIVELAKTIG OFFENTLIG STATISTIK
 
Fram till och med 2002 hade man i SCB:s befolkningsstatistik som invandrare och andra generationens invandrare redovisat utrikesfödda och födda i Sverige med minst en utrikesfödd förälder. Från och med 2003 redovisar man som andra generationens invandrare bara sådana personer som har två utrikesfödda föräldrar. Förändringen får dramatiska konsekvenser. Om antalet människor som redovisas som invandrare och andra generationens invandrare år 2002 var 1 911 986 personer eller 21,4% av befolkningen så var motsvarande tal år 2003 1 393 248 personer eller 15,5% av befolkningen trots att antalet invandrare i första generationen ökade.
 
På frågan varför man gjort denna förändring svarar en ansvarig statistiker på SCB att barn med endast en utlandsfödd förälder har mer gemensamt med barn med två svenskfödda föräldrar. Även om man godtar denna förklaring står det fullt klart att alla jämförelser med tidigare år omöjliggörs. Man borde därför åtminstone under övergångsåret redovisat på bägge sätten, eller varför inte alla tre grupperna i fortsättningen. Kan orsaken till förändringen möjligen ha varit att man varit rädd för att en befolkningsandel med utländsk bakgrund som uppgår till 20% och mer de kommande åren kan skapa oro hos den svenska befolkningen?
 
Förändringen fick också konsekvenser för SCB:s beräkningar av Sveriges framtida befolkning som i regel görs vart tredje år. I rapporten Sveriges framtida befolkning 2003 - 2020, svensk och utländsk bakgrund, som publicerades 2003 beräknas antalet personer med utländsk bakgrund (utlandsfödda och personer med två utlandsfödda föräldrar, förf. anm.) uppgå till drygt två miljoner eller 21% av befolkningen år 2020 d v s ungefär exakt samma siffror som gällde för år 2002 enligt det tidigare sättet att räkna. Rapporten innehåller ytterligare en förändring. Nu redovisar man inte längre de utlandsfödda indelade efter geografiskt ursprung utan i tre grupper: från länder med högt HDI (FN:s Human Development Index), med medelhögt HDI och med lågt HDI. Ett angivet motiv för förändringen är att människor från länder med medelhögt HDI har högre benägenhet att emigrera. Förändringen får emellertid märkligt konsekvenser. I den första gruppen redovisas tillsammans så kulturellt olika länder som USA, Förenade Arabemiraten, Bosnien Hercegovina, Chile och Korea och i den andra gruppen blandas östeuropeiska länder med sydamerikanska och muslimska.
 
Den ändrade statistiken ger anledning till att ställa frågan vad statistiken skall användas till. Av den tidigare framställningen framgår klart att den viktigaste och allt övergripande frågeställningen är vilket samhälle som vi håller på att få och vad vi kan göra för att bestämma rörelseriktningen och påverka resultatet. Härvid är det naturligtvis nödvändigt att få veta hur stor invandrarbefolkningen är, vilket ursprung den har och hur snabbt förändringen går. Allt detta påverkar möjligheterna att integrera eller assimilera invandrarna.
 
Vi har i den tidigare framställningen konstaterat att den så kallade familjebildningsinvandringen blivit en vanlig företeelse. Invandrare, antingen de är födda i Sverige eller ej, väljer ofta äktenskapspartner från hemlandet i syfte att stärka den egna etniska gruppen i det främmande landet och bevara dess etniska identitet, (Ingrid Björkman i Exit Folkhemssverige) I sådana fall är det uppenbart att barnen i ett sådant äktenskap får en annan identitet än en svensk med sig i bagaget. Men i den förändrade befolkningsstatistiken redovisas de som svenskar, om en av föräldrarna är född i Sverige.
 
Om 1950- och 1960-talets arbetskraftsinvandrare i stor utsträckning gifte sig med svenskar blir detta alltmer ovanligt vad gäller de senare invandrarna. Endogami, giftermål inom den egna etniska gruppen, är huvudregeln. Numera är det också regel att emigranter inte kommer till sitt nya land för att smälta in dess kultur och skaffa sig en ny identitet. I dag vill invandrarna behålla sin identitet och sin särart som befolkningsgrupp (Jonathan Friedman i Exit Folkhemssverige). Vi skulle därför i den offentliga statistiken också behöva få redovisat tredje generationens invandrare. Idag redovisas dessa som svenskar.
 
Sammanfattningsvis kan sägas att den nya statistiken bara redovisar en del av invandrarbefolkningen. Hur stor den är och hur stor den svenska befolkningen är döljs. Felet kommer också att bli större allteftersom tiden går. Lika lite kommer det att gå att utläsa ur den offentliga statistiken om den svenska befolkningen är en döende befolkning eftersom allt större invandrargrupper med högre födelsetal redovisas som svenskar.
 
Eftersom den avgörande frågan är om invandrarna assimileras till en svensk identitet eller i varje fall ställer upp för grundläggande svenska värderingar i samhället som 1950- och 1960-talets arbetskraftsinvandrare gjorde, är deras ursprung egentligen ointressant. Om svenskt medborgarskap hade inneburit att invandrare kommit dithän, hade vi kunnat gå till den offentliga statistiken, där svenska och utländska medborgare särskiljs. Men inte heller där kan vi få svar på våra frågor. Kraven som ställs på den som söker svenskt medborgarskap är utomordentligt lindriga. Man behöver inte ens kunna tala svenska eller försörja sig själv än mindre visa att man känner lojalitet mot Sverige och de grundläggande värden det svenska samhället bygger på.
 
 
UTEBLIVEN OFFENTLIG STATISTIK
 
Information om första och andra generationen invandrares kriminalitet är central. Invandrare i sig har säkert inte en större benägenhet för brott än andra men deras överrepresentation vad gäller grova våldsbrott är en tydlig mätare på deras bristande integration i det svenska samhället och på den tilltagande ghettobildningen i stora och medelstora städer.
 
Den enda regelbundet publicerade statistiken som berör invandrares brottslighet är den årliga statistiken för kriminalvården. I uppgifterna om personer som dömts och intagits på anstalt särredovisas utländska medborgare, som var hela 26% av det totala antalet intagna personer år 2002. Det är en mycket stor överrepresentation eftersom andelen utländska medborgare samma år endast var 5,6% av befolkningen. Siffrorna måste emellertid tolkas med stor försiktighet eftersom det bland dessa utländska medborgare finns ett okänt antal tillfälligt inresta personer, som således inte är invandrare i egentlig mening.
 
1996 publicerades emellertid en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med titeln Invandrares och invandrares barns brottslighet. Den upptog alla i populationen födda 1945 - 1971 och folkbokförda 1/11 1985 och gällde populationens brottslighet under åren 1985 - 1989.
 
Där redovisades personer med svensk bakgrund och första och andra generationens invandrare. Invandrarnas överrepresentation särskilt vad gällde grova våldsbrott framkom tydligt i undersökningen trots att huvuddelen av invandrarna utgjordes av arbetskraftsinvandrare eller barn till sådana invandrare. En ny rapport med ett liknande upplägg är utlovad till slutet av 2005. Men enligt den ansvarige statistikern, kommer även där huvuddelen av invandrarna att vara arbetskraftsinvandrare eller barn till sådana personer.
 
Den enda offentliga statistik gällande invandrares brottslighet som i övrigt publicerats är två tabeller i Statistisk Årsbok 2003 som redovisar brottsligheten år 2001 för personer 15 - 20 år gamla. Även här framkommer en stor överrepresentation för invandrarna.
 
Vad gäller samhällets kostnader för invandringen är mörkläggningen ännu mer omfattande. Här finns bara en utredningsrapport, Ds1995:68, där utredarna kom fram till att den årliga kostnaden var 30 miljarder 1994. Den angivna siffran avsåg emellertid en nettokostnad, där samhällets skatteintäkter, som arbetande invandrare betalat in, dragits av. Det är tveksamt om en sådan kalkyl kan göras, då arbetslösheten bland den svenska befolkningen de åren var mycket hög. Eftersom kostnaden för invandringen skattefinansieras måste också bruttokostnaden redovisas för att en jämförelse skall kunna göras med andra kostnadstitlar i budgeten. Ingen skulle för övrigt t ex drömma om att när försvarskostnaderna diskuteras redovisa kostnaderna som en nettokostnad, där inbetalade skatter från försvarsanställda dragits av. (Åke Wedin i Exit Folkhemssverige)
 
Universitetslektor Lars Jansson har publicerat en utförlig och genomarbetad beräkning av samhällets årliga kostnader för invandringen (Mångkultur eller välfärd?). Han kom fram till att den årliga bruttokostnaden stigit från 100 miljarder 1990 till 240 miljarder 1999. Utan vidare motivering avvisades denna beräkning som rasism av det ansvariga statsrådet. Ett självklart krav är att någon företrädare för den offentliga sektorn hade trätt fram och talat om vad som var fel med Lars Janssons beräkningar, om det nu finns några. Det hade varit välgörande för debatten och en viktig information för medborgarna.
 
 
MASSMEDIAS SVEK
 
Folk i allmänhet hämtar sin information och bildar sig sina åsikter i huvudsak från TV, radio och pressen. Men media har i de frågor, som vi diskuterar i den här boken, svikit på det grövsta. Följden är att människor i allmänhet saknar korrekt information och därmed inte kunnat bilda sig en verklighetsanknuten uppfattning om konsekvenserna av den stora invandringen.
 
Invandrarnas växande andel av befolkningen och svenskarnas låga födelsetal samt de konsekvenser detta medför för befolkningens sammansättning på sikt belyses och diskuteras aldrig. Det är ett förbjudet tema. När brott rapporteras anges numera som regel aldrig förövarnas ursprung och än mindre diskuteras invandrarnas överrepresentation vad gäller våldsbrott. Allmänheten får i media inte heller någon upplysning om att invandringen årligen kostar samhället stora belopp. I stället går journalistiken ut på att utmåla invandringen som en ekonomisk tillgång för landet.
 
Av den tidigare framställningen har framgått att den stora majoriteten, som får uppehållstillstånd i landet, egentligen inte har giltiga skäl att få stanna. Detta rapporteras aldrig i media. Istället kallar man alla, även dem som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, för flyktingar och angriper invandringspolitiken och myndigheterna för att de är inhumana.
 
Ett belysande exempel på hur pressen fungerar, var när migrationsministern Jan O. Karlsson våren 2003 signalerade att regeringen tänkte begränsa asylsökandes rätt till överklagande av avslagsbeslut till en gång. S k nya ansökningar skulle inte kunna göras. I en insändare i tidningen Barometern, en av de större regionala tidningarna, skrev Åke Wedin om migrationsministerns initiativ. Det viktigaste skälet till detta var att en stor majoritet, cirka 80 procent, av alla uppehållstillstånd gick till människor som saknade flyktingskäl. Att det var en så stor andel som saknade skyddsskäl men ändå fick uppehållstillstånd hade strukits från insändaren när den publicerades i tidningen.
 
 
OÖNSKADE ÅSIKTER STOPPAS

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 med god marginal efter att Ian Wachtmeister och Bert Karlsson fått stor uppmärksamhet i media. Partiet föll sönder och försvann ur riksdagen efter valet 1994. I 1998 års riksdagsval ställde Ian Wachtmeister på nytt upp nu med ett nybildat parti, Det Nya Partiet. Partiet förespråkade en omläggning av invandringspolitiken i linje med den kombinerade flykting- och biståndspolitik som mina medförfattare och jag presenterade i boken Flyktingpolitikens andra steg (se avsnittet "Måste vi av humanitära skäl ...."). Wachtmeister och hans nya parti fick ingen uppmärksamhet alls vare sig i radio och TV eller de rikstäckande tidningarna. Inte nog med att partiet inte uppmärksammades i media i valrörelsen; partiets offentliga möten stördes regelbundet och polisanmälningarna mot störningarna ledde ingenstans. Valresultatet blev följaktligen magert och partiet upplöstes.
 
På liknande sätt har Sverigedemokraterna, som ställt upp i flera riksdagsval behandlats. Men de har dessutom av Sveriges Radio och TV, - ett Public Service - företag, uttryckligen betecknats som främlingsfientliga. Därför, heter det, skall de inte ha någon egen programtid för presentation, granskning eller debatt. Det har inte bara varit i offentliga media partiet förhindrats att propagera för sina åsikter, även tidningarna har vägrat att ta in partiets valannonser.
 
I Sverige finns lagstiftning om hets mot folkgrupp. Om Sverigedemokraterna nu är främlingsfientliga och framför ett mot i invandrare kränkande budskap skulle de ha lagförts. Men om de inte bryter mot lagen skall de ha rätt att framföra sina åsikter på med andra partier likvärdiga villkor. Det är inte tjänstemän inom offentliga media eller tidningsredaktörer som skall bestämma valresultatet, utan med fullgod tillgång till fakta är det väljarna som skall avgöra. Det är en självklarhet i en demokrati och rättsstat. I ett sådant samhälle skall också mötesfriheten och mötesfriden försvaras.
 
I Danmark ges nya småpartier en rejäl chans att föra ut sitt budskap i Public Service - media. Man räknar med att väljarna klarar av att skilja agnarna från vetet utan hjälp av etermedias chefer.
 
För övrigt kan Det Nya Partiets och Sverigedemokraternas behandling kontrasteras mot den som det nybildade Feministiskt Initiativ nyligen fått i media. FI tänker ställa upp i nästa riksdagsval. Men utan att några mätningar publicerats, hur mycket stöd de kommer att få bland väljarna, har en massiv bevakning från samtliga media startats. När detta skrivs får partiets företrädare mer eller mindre dagligen uttala sig i radio, TV eller tidningar."