Ur Jan Elversons bok "Politikens haveri":

"Under de följande tjugofem åren försökte de politiska beslutfattarna i kommittébetänkanden och propositioner besvara frågan om några gemensamma värden behövdes i det nya samhället och hur det kitt skulle vara beskaffat som höll ihop det nya samhällsbygget. Det är inte ett för hårt omdöme att påstå att dessa försök slutade i en total kapitulation inför problemet. Medan 1980 års invandrarpolitiska kommitté bejakade en långsiktig assimilation och talade om 'interkulturella' människor ansåg man i propositionen 1997/98:16 att assimilation 'är sedan länge en otänkbar politisk strategi i Sverige' . Att assimileras kunde bara bli följden av människors egna ställningstaganden. Man såg till och med den mindre krävande men nödvändiga integrationen i det svenska samhället som ett projekt vars innehåll och mål skulle bestämmas av den enskilde invandraren. I propositionen gjorde man också ett direkt uttalande om gränserna för valfriheten: "De yttersta gränserna i samhället sätts alltid av landets lagar och andra författningar, men inom ramen för dessa bör ett stort utrymme finnas för olika sätt att leva och tänka".
 
Tjugofem års diskuterande av frågan vad människorna behöver ha gemensamt vad gäller värden och samsyn i det nya samhället slutade i ett politiskt ställningstagande för en slags extrem mångkulturalism, en i det närmaste total kravlöshet undantaget rena lagbrott.
 
Av de senare årens propositioner och kommittébetänkanden framgår att de politiska beslutsfattarna ansåg att värderingar och andra kulturyttringar hela tiden förändras. I kommittébetänkandet SOU 1996:55 heter det t ex: 'ett mångkulturellt samhälle består av en mångfald värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra och utvecklas till nya livsformer...'. Problemet med olika värderingar löser sig alltså så småningom av sig självt. Det är uppenbart att de politiska beslutsfattarna är anhängare av teorin om den så kallade 'melting pot' .
 
I propositionen 1990/91:195 ifrågasätter också det föredragande statsrådet om det finns några särskilda svenska värden. Det heter bland annat: 'Det är inte heller lätt att ange vad som är specifikt svenskt. Vid närmare betraktelse visar sig nämligen det vi tror är svenskt, vara grundläggande värden för de flesta människor, oavsett var de bor, och således ingenting som Sverige har monopol på.' I samma proposition betecknas svenskheten som svårfångad och det ifrågasätts om den finns.
 
Dessa uttalanden avslöjar en häpnadsväckande okunnighet eller blindhet för de unika svenska värden eller snarare komplex av värderingar som finns i det svenska samhället och som rör den enskildes relationer till staten och till sina landsmän."

"EN FÖRVÄRRAD GHETTOISERING
En företeelse som förvärrats av den slapphänta invandringspolitiken är ghettoiseringen. Det borde vara en självklarhet också för politiska beslutsfattare att om man i ett läge, där många svenskar och framförallt tidigare invandrare saknar arbete, fyller på med nya invandrare, måste problemen förvärras. Detta självklara samband påtalas aldrig i den offentliga debatten. Tystnaden är total.
 
"Sverige är ett delat land. Aldrig i modern tid har under en jämförbar konjunkturperiod så många människor stått utan arbete och levt i maktlöshet. Aldrig i modern tid har de utsatta varit så utsatta som de är idag. Aldrig har vi sett så många och så stora bostadsområden hamna i en spiral av arbetslöshet, otrygghet, segregation, vanmakt och nyfattigdom som i dag. Utanförskapet har fått ett fast grepp om vårt land."
 
"... områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet som grundar sig på en stark känsla av att bli utstött och inte tillhöra gemenskapen i övrigt"
 
"Skadegörelse kostar miljoner"; "Swebus ställer in kvällsturerna till Rosengård"; "Allt som går i uniform riskerar att attackeras i Rosengård. "Till och med brandkåren råkar illa ut"; "Det finns delar av Rosengård där nästan ingen arbetar och skolor där över hälften av eleverna misslyckas med sina studier"; "... det är inte bara Rosengård som befinner sig
ett sådant läge. Från Stockholms och Göteborgs förorter kommer lika alarmerande nyheter. Men läget är knappast bättre utanför storstäderna. Betydande öar av utanförskap återfinns i dag i nästan alla stora och medelstora svenska städer."
 
"Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta i öppna kravaller och andra ytterst tragiska händelser."
 
"En dominerande andel av dem som idag lever i ett utanförskap är personer som är födda utomlands eller som har invandrade föräldrar."
 
Alla dessa citat är hämtade ur en rapport från Folkpartiet, Utanförskapets karta, publicerad i december 2004. I rapporten studerade man sysselsättningsläget under två högkonjunkturtoppar 1990 och 2002 i landets olika delar. Till detta kopplade man siffermaterial om skolresultat och valdeltagande och i vissa fall brottsfrekvens.
 
Resultatet blev, att om man för 1990 kunde identifiera tre vad man kallade "utanförskapsområden" så hade antalet sådana områden vuxit till 136 år 2002. Från att ha varit ett storstadsproblem kunde man konstatera att samma problem numera fanns i flertalet stora och medelstora svenska städer.
 
Ett "utanförskapsområde" definierades som ett område där för det första färre än sextio procent i åldrarna 20 - 60 år arbetade och där för det andra mer än tre av tio elever gick ut grundskolan 2003 utan fullständiga betyg eller där tre av tio röstberättigade avstod från att rösta i kommunalvalet 2002.
 
I rapporten drog man slutsatsen att ökningen av antalet "utanförskapsområden" var explosionsartad, men utanförskapet hade också fördjupats. Inget av de tre områden som 1990 kunde klassas som "utanförskapsområde" hade en sysselsättningsnivå under 55 procent för personer mellan 20 och 64 år gamla. År 2002 fanns det 93 sådana områden.
 
Man konstaterade också att i de allra mest utsatta områdena hade minskningen i sysselsättningen antagit extrema proportioner mellan åren 1990 och 2002. Det handlade här särskilt "om invandrade personer som knappast har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Det är de som först och hårdast slås ut, inte minst genom tillämpningen av arbetsrättens centrala princip om "sist in först ut`.
 
Vad gällde de värst utsatta områdena, där man bara hade statistik för storstadsområdena var också antalet våldsbrott dubbelt så högt som i landet i övrigt.
 
I rapportens förslag till åtgärder för att komma till rätta med missförhållandena saknas den självklara slutsatsen att man måste försöka strypa det stora årliga tillflödet av nya invandrare om man skall kunna ta sig ur det svåra läget. Men denna brist är kanske symptomatisk för ett parti som har en tung del av skulden till tillkortakommandena i invandringspolitiken."