Ur Jan Elfversons bok "Politikens haveri":
Förföljelse av oliktänkande
I riksdagen 1997 deklarerade Pierre Schori, då invandrarminister, att "rasism och främlingsfientlighet " skulle "kriminaliseras och jagas " och att man inte skulle godta några "ursäkter, t. ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken ".Detta i ett demokratiskt perspektiv monstruösa uttalande från en av regeringens företrädare är en passande ingress till föreliggande avsnitt eftersom det i ett nötskal illustrerar de politiska och mediala etablissemangens inställning till oliktänkande i de frågor vi diskuterar. Vad uttalandet går ut på är att en person som kritiserar den förda invandrar- och flyktingpolitiken är rasist och främlingsfientlig och människor som framför sådan kritik skall jagas och kriminaliseras.
Yrkesförbud
Det mest kända exemplet på yrkesförbud är Kenneth Sandberg, handläggare på Invandrarverket, som sades upp därför att han var Sverigedemokrat. För hans politiska åsikters skull vägrade hans fackliga organisation JUSEK att företräda honom, så han måste själv driva sin sak i tingsrätten och i Arbetsdomstolen. Båda instanserna underkände Invandrarverkets uppsägning, där Sandberg påstods ha samarbetsproblem. Därmed hade Sandberg rätten att få tillbaka sin anställning. Med stöd av lagen om anställningsskydd köpte sig dock arbetsgivaren fri från förpliktelsen att återanställa genom att betala 32 månadslöner. Det blev en bit över en halv miljon kronor, men staten kvarhöll naturligtvis preliminärskatten och passade på att inkassera återstoden av Sandbergs studieskuld, vilket sammantaget väsentligt minskade nettot, ett netto som inte gav mycket för Sandberg att leva på med tretton år kvar till pensionsåldern och klart nederlagstippad för ny anställning på grund av sin ålder och yrkesförbudet från staten. (Åke Wedin i Exit Folkhemssverige).
När en statlig myndighet i Sverige kan göra sig skyldig till sådana övergrepp som i Sandbergs fall, har förfallet gått långt vad gäller demokratins och rättsstatens principer. Vad saken handlar om är inte huruvida Sverigedemokraterna har rätt eller fel, utan om människors rätt att ha en åsikt och ge uttryck för den utan risk att få sitt liv ödelagt av systemet. Tyvärr är Sandbergs fall inte det enda. Det finns fler exempel på liknande övergrepp från offentliga arbetsgivare.
Försök att hänga ut människor offentligtoch ruinera deras sociala anseende
Här skall bara två fall nämnas - det finns många fler - som Ingrid Björkman, Åke Wedin och jag varit med om. De återges inte för att väcka medlidande eller för att visa att "vi hade rätt" utan för att de så tydligt illustrerar hur de politiska och mediala etablissemangen går till väga för att statuera exempel och få tyst på oppositionella.
Bakgrunden till det första fallet var att, när vi gett ut vår första bok "Invandring - Sammanbrott eller utveckling?", blev vi kontaktade av ett stort antal läsare. Övertygade av bokens argumentation, ställde de frågan hur de själva skulle kunna bidra till debatten och opinionsbildningen om invandringen. Istället för att diskutera med var och en, vilket hade krävt ett övermänskligt arbete, kommunicerade vi med våra läsare genom cirkulärbrev där vi angav hur de skulle kunna medverka i en rad enskilda frågor med anknytning till invandring och invandringspolitik.En av dessa frågor var det s k Sincari-fallet, där två bröder sökte asyl under falskt namn. De påstod att de var ifrån Irak och flytt undan förföljelse. I själva verket var de ifrån Turkiet, där de inte var förföljda. Invandrarverkets utredning visade, att de varken hade asylskäl eller skyddsbehov, varför de och deras familjer skulle återsändas till Turkiet. Efter överklagande fastställde dåvarande invandringsminister Leif Blomberg utvisningsbeslutet. De två familjefäderna gick underjorden för att på det sättet förhindra utvisningen men utvisningsbeslutet verkställdes vad gällde de övriga familjemedlemmarna.
Fallet gav upphov till en animerad diskussion i media där bland annat Expo deltog, en liten tidskrift med ringa spridning, som kom ut med sex nummer per år. Expo sade sig vara en tidskrift "som värnar om demokrati och yttrandefrihet i kampen mot rasistiska, högerextrema och totalitära ideologier". Expo deltog emellertid i debatten på sitt alldeles speciella sätt. I numret 1996:2 publicerades först en artikel om den "rasistiska lobbyorganisationen" Föreningen Fri information om invandringen som gav ut tidskriften Fri Information.Redan i denna första artikel påstods vårt förlag vara en länk i Fri Informations "flyktingfientliga nätverk" och vår bok omnämndes. I den följande artikeln påstods vi driva en flyktingfientlig lobbyorganisation i samarbete med Fri Information och i en särskild ruta i artikeln presenterades vi med porträtt under rubriken "Personerna i Fri Informations nätverk". Bägge artiklarna var i marginalen garnerade med utmanande uttalanden relaterade till invandringen saxade ur tidskriften Fri Information. Det hela var en konstruerad lögn. Vi hade ingenting att göra vare sig med föreningen eller tidskriften Fri Information.
Man kan rycka på axlarna åt en tidskrift som Expo. Det finns en lång rad oseriösa publikationer i medias undervegetation. Det var bara det att Expo uppenbarligen hade utomordentliga kontakter med kvällspressen. Den 6 maj 1996 hade Expressen en stor artikel täckande ett helt uppslag d v s två sidor i tidningen. Rubriken, "Främlingshatets nya ansikten" täckte i det närmaste en halv sida och på sidan mittemot fanns våra tre porträtt också täckande en halv sida med noggranna uppgifter om bland annat bostadsort.Nästa dag hade Expressen en ny helsidesartikel, där Stephane Bruchfeld, som var kanslichef på Svenska kommittén mot antisemitism, intervjuades. Denne hotade med att anmäla oss till Institute for Jewish Policy Research, vilket också skedde. Institutet publicerar varje år en internationellt uppmärksammad rapport om antisemitism och främlingsfientlighet i världen och där hamnade vi också. I bägge Expressens artiklar upprepades lögnen att vi hade starka kopplingar till Fri Information. Till saken hör ironiskt nog att några av mina bästa vänner har judisk bakgrund.
I början av juni medföljde Expos nr 3 som extrabilaga till den dagens utgåva av Expressen och Aftonbladet. Därför fick detta nummer, där vår koppling till Fri Information upprepades, en mycket stor spridning. Det var givetvis inte slut med detta. Ett antal större landsortstidningar tog upp saken och återgav Expressens bild av det hela.
Varför publicerade Expressen dessa enormt stort uppslagna artiklar, där de kallade oss främlingshatare och där stora porträtt av oss återgavs? Inte ens grova brottslingar ges en sådan behandling i pressen.Och varför kontrollerade Christina Jutterström, då Expressens chefredaktör, inte Expos uppgifter?
Det hör till saken att de pressetiska reglerna stadgar följande:
• Ge korrekta nyheter,
• Var generös med bemötanden,
• Respektera den personliga integriteten,
• Var varsam med bilder,
• Hör båda sidor och Var försiktig med namn.
Varför bröt Expressen mot åtminstone fem av dessa regler. Svaret är med största sannolikhet att de var ute efter att skandalisera, att socialt avrätta oss och beröva oss all trovärdighet. Dessutom kunde man statuera exempel och därigenom skrämma andra kritiker till tystnad. Det var mycket att vinna ur deras synpunkt och då var det inte så noga.
Vi anmälde Expo, Expressen och de övriga tidningarna till Allmänhetens Pressombudsman. Pressombudsmannen ansåg inte att det fanns någon anledning till klander. Även vårt överklagande till Pressens Opinionsnämnd avvisades - i Expressens fall trots tidningens flagranta brott mot de pressetiska reglerna. Vi gick också med ärendet till Justitiekanslern, som skall väcka åtal när det gäller tryckfrihetsbrott. JK ansåg inte att fallet kunde tas upp till allmänt åtal. Sådant kan bara väckas i undantagsfall. JK hänvisade oss därför till så kallat enskilt åtal, där den kränkte själv är målsägande. Vi skulle alltså på egen risk varit tvungna att dra de kränkande tidningarna inför rätta. Men målet hade i alla fall blivit ett tryckfrihetsmål, vilket innebär att en jury på nio personer skall tillsättas. För att målet skall tas upp till behandling i tingsrätten, måste sex medlemmar av juryn vara ense om att brott föreligger. En privatperson som stämmer en tidning som t ex Expressen riskerar att fallet dras i alla instanserna - tingsrätten (med en särskild sittning där juryn är inblandad), hovrätten och Högsta domstolen.
Om denna person förlorar målet så måste han eller hon betala även motpartens rättegångskostnader. Säg att det sker i Högsta Domstolen så måste kostnaderna för tre förhandlingar betalas och det klarar inte en privatperson med vanliga inkomster. Det är sannolikt att om tidningen förlorar i tingsrätten eller hovrätten så överklagas domen. Tidningen har som regel råd att betala rättegångskostnaderna och de har råd att skaffa sig de bästa advokaterna. I vårt fall var det inte heller sannolikt att vi kommit så långt. Juryn tillsätts nämligen politiskt och inte som t ex i USA bland vanliga medborgare. I Sverige har varje jurymedlem en partibeteckning och i invandringsfrågan tycker partierna lika. (Åke Wedin i Exit Folkhemssverige)
Det andra fallet har anknytning till projektet "Levande historia" som initierades av statminister Göran Persson 1997. Projektet var tänkt som ett informationsprojekt riktat främst till landets skolor. Genom att informera om förintelsen av judarna under andra världskriget skulle man visa hur viktigt det var att hålla debatten om demokrati och medmänsklighet levande. Regeringskansliet höll i projektet och en tipskatalog publicerades i samarbete med Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Skolverket. I katalogen förtecknades lämpliga läromedel, facklitteratur, skönlitteratur, filmer, hemsidor och föreläsare.
Under rubriken facklitteratur rekommenderades Anna Lena Lodenius och Per Wikströms bok "Vit makt och blågula drömmar - rasism och nazism i dagens Sverige". I boken anklagas vi för att tillhöra den svenska rasismen, och nämnda med namn klumpas vi, vårt förlag och våra böcker ihop med nazistiska och högerextrema organisationer. Under rubriken "Nazister på Internet" återfinns vårt förlag tillsammans med t ex Ariska Kampförbundet och Ku Klux Klan. Att på detta sätt associera meningsmotståndare med extrema organisationer är en vanlig metod för att skandalisera dem och få dem utfrysta.
Vi protesterade naturligtvis i en skrivelse till regeringskansliet där vi påpekade att deras beslut att ta med den nämnda boken i Levande historiakatalogen innebar en kränkning av vår integritet. Vi framhöll att regeringskansliets handlingssätt stred mot grundlagens bestämmelser om att den offentliga makten skall utövas med respekt för de enskilda människornas frihet och värdighet. Skrivelsen föranledde emellertid ingen åtgärd. Vi anmälde då ärendet till JO som skall ta upp klagomål mot den offentliga förvaltningen. JO kunde emellertid inte pröva anmälan eftersom regeringen inte står under JO:s tillsyn.
Levande historiakampanjen ledde till en livlig aktivitet i skolorna och fick till följd att hustrun till en känd TV-personlighet reste runt till landets gymnasie- och högstadieskolor för att "informera" eleverna om nazism och rasism. I hennes repertoar ingick att på stordia visa stora porträtt på oss med kommentaren att här skulle eleverna få se dem som verkligen var farliga, de intellektuella kulturrasisterna.
Vad hade vi då sagt och föreslagit i invandringsfrågan. Det framgår av det tidigare avsnittet "Måste vi av humanitära skäl...:'. Läsaren får själv avgöra om några av de förslagen kan tolkas som främlingshat och rasism.
Se vidare: