Maktens krönikörer

Det spelar större roll vem som säger något (eller ibland ingenting), än vad som sägs. Det är stor skillnad på underklass och överklass behandlas i svensk nyhetsjournalistik. Det är teser som Åke Olsson driver i "Maktens krönikörer". Boken utkom 1984, men är fortfarande aktuell.

Några citat:

"En regel för underklassens framträdande är alltså att det helst ska röra sig om väl avgränsade händelser i tid och rum, och att de är knutna till vardagslivet, privat eller i arbetet. Det är privatlivet som står i centrum när underklassen gör sina framträdanden. Ofta hamnar de därmed i en klient-position i förhållande till överklassen. Endera är de föremål för omsorg uppifrån, eller - vilket är vanligare - utkämpar de en kamp uppåt."

Om en person i rubriker ges förnamn är det, menar Olsson, ett säkert tecken på att han/hon tillhör underklassen.

"Människorna framträder inte i kraft av att de har något viktigt och intressant att säga; banaliteten är i stället en förutsättning för framträdandet."

Om presskonferenser skriver Olsson:

"Mellan 1932 och 1982 sker stora förändringar i den politiska journalistiken. Det finns egentligen inga yttre likheter kvar när det gäller anslag och presentation.

1932 och i stor utsträckning också 1957 stod den politiska sakfrågan i centrum. 1982 har intresset fokuserats på den politiska personen. Det viktiga är - förefaller det - inte längre vad som sägs utan vem som yttrar sig."

"Den som sitter på toppen behöver egentligen inte göra annat än att framträda när medierna - och hans själv - så önskar. Han behöver inte ha något av vikt att säga. Han kan tala om vädret eller meddela att han inte har något att säga för dagen. Av detta blir det sedan artiklar."

1982 gjorde statsminister Fälldin ett statsbesök i Bonn. I DN gav det på tredje dagen en rubrik som löd: 'Statsbesöket avslutat. Fälldin tror på avtal om utsläpp'. Åke Olsson konstaterar:

"Läser man texten visar det sig att det här med avtalet kan betyda ungefär vad som helst. Förmodligen finns det bara som en önskedröm i Fälldins fantasi. Här har statsministern och reportern tillsammans tillgripit ett vanligt knep: när man ingenting har att säga talar man om en obestämd framtid."

"Politikerna får tillträde till medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen framträder i kraft av sina avvikelser."

"Journalisterna förväntar sig att politikerna ska uppträda på ett visst sätt och nytillkomna politiker anpassar sig snabbt till kraven. På motsvarande sätt förväntar sig politikerna att journalisterna ska vara stöpta i ungefär samma form, och journalisterna inordnar sig snabbt"

"Ett speciellt problem ligger i att politikern så sällan vill ­ eller tillåts ­ ge samanhang åt vad han säger. Tillsammans med journalisten fragmenterar han världen och gör den osynlig istället för att öppna den. Det finns dock ett undantag för den regeln och det är oraklet.

Oraklet är i regel en pensionerad partiledare eller någon annan toppfigur som blivit känd och helst också folkkär under sin aktiva period."

Om situationen på en redaktion:

"En redaktion är i regel mycket strikt organiserad, precis som vilket företag som helst. Det är framförallt två saker som dominerar en redaktionell organisation.

För det första är det yrkets traditioner, normer och konventioner, det som utgör vad som brukar kallas en tidnings 'anda' eller 'ansikte'. För den som kommer ny till en redaktion gäller det alltså att snabbt bli bekant med denna 'anda', alltså hålla upp ett vått finger i luften och inte försöka ändra på något. Redaktionerna är nämligen mycket konservativa arbetsplatser.

För det andra finns samhället inbyggt i organisationerna. Med samhället menas i det här fallet det etablerade samhällets organisation. Det finns speciella redaktioner inte bara för politik, utan också för arbetsmarknad, ekonomi, travsport etc. Varje sådan redaktion har sina experter som hårt bevakar sitt revir mot intränglingar."

"Journalisten finns alltså i högsta grad närvarande i nyheten...

Men journalisten finns inte bara med i nyheten, han börjar också själv mer och mer uppträda som nyhet. På den punkten beskriver journalister och politiker intressant nog en likartad utveckling. Båda ställs i centrum som personer, ansikten, tyckare. Det börjar bli allt viktigare vilken journalist som säger vad, än vad som faktiskt förmedlas.

Går man tillbaka 50 år i tiden var journalisten i stort sett helt anonym. För mer än 25 år sedan började han dyka upp i form av signaturer under artiklarna. I dag är journalisten synlig med namn och ofta också med bild. Ibland förekommer journalistens namn med stor rubrikstil."

"När vi själva inte uppträder i medierna som individer eller grupper så tror vi till slut att vi inte tillhör verkligheten. Vi får ju aldrig vår egen existens och framför allt inte vår egen betydelse bekräftad. Och mediernas funktion när det gäller att bekräfta vår egen världsbild kan aldrig överskattas. Mediernas största betydelse ligger inte i enskildheterna, i enskilda artiklar eller kommentarer, utan just i att de varje dag ger oss färdigproducerade världsbilder, totaliteter.

Den kunskap och den konkreta erfarenhet som finns i underklassens liv räknas inte."

"Genom att göra hela samhället synligt kan det också finnas möjligheter att skapa ett offentligt samtal i ordets egentliga bemärkelse. Genom att sammanföra abstrakt kunskap med konkret erfarenhet kan det i bästa fall uppstå nya tankar, nya konstellationer och nya lösningar. Och det är bl a i medierna som denna korsbefruktning borde äga rum i större skala.

Men detta förutsätter att erfarenheten underifrån tillåts bli synlig. Så här formulerar Bengt Nerman problemet i en artikel i tidskriften Krut (31/83):

Förutsättningen för att vi ska kunna bejaka vår erfarenhet är att någon frågar efter och är beredd att höra vad vi säger. Dvs att vi blir erkända som människor, blir tillerkända vårt människovärde. Bara ett samhälle där man lyssnar på varandra kan skapa en kultur där många deltar och verkar förändrande.

Men samhället går åt precis motsatt håll. Erfarenheten efterfrågas i allt mindre utsträckning.

Istället har, som jag försökt visa i den här boken, det synliga offentliga livet, alltså politik, ekonomi, näringsliv, fackföreningsrörelse etc, mer och mer kommit att påminna om kulisser, påkostade shower inför underklassen. Det är inte fråga om att föra ut information för att få igång ett samtal, som sedan kan ligga till grund för beslut. I stället distribuerar man färdiga beslut, tillkomna i en trång krets, som den s k allmänheten har att ta ställning till. Dessa beslut förs ofta ut via presskonferenser och andra mer jippobetonade tillställningar som med tiden kommit att framstå som välregisserade PR-kampanjer. Det är ingen tillfällighet att annonsbyråer och konsultfirmor i information växer upp som svampar ur jorden. Det medierna informerar om och det allmänheten har att ta ställning till är ett utrop och reklamslogans som mer vädjar till känslorna än till förnuftet."

Avslutningsvis hävdar Åke Olsson att vi håller på att få nya mönster av ojämlikhet:

"Informationssamhället skapar nya herrar och nya slavar som inte riktigt ser ut som de gamla. Det är lätt att vi inbillar oss att vi är mer jämlika än vad vi egentligen är, inte minst därför att vi är utsatta för en ständig desinformation i medierna om hur samhället egentligen ser ut."

 

---