Det politiska frälset

 

Ämne: Det politiska frälset. Brev 1. I de s-märkta generaldirektörernas värld.

F d landshövdingen Jörgen Andersson som 1998 sparkades som statsråd får 63 000 kr/mån i arbetsfri inkomst sedan han 2001 slutade som GD för Elförsäkringsverket. När förordnandet går ut den 30 mars 2006 har han kunnat kvittera ut ofattbara två miljoner i arbetsfri inkomst efter endast ett års tjänst som GD! Dessutom får han ett bostadsbidrag på 6 400 kr/mån för en bostad i Stockholm trots att han är bosatt i Halmstad.

Statsministern sade i en TV-intervju häromdagen inte kunnna påminna sig att "regeringen misslyckats med att skaffa arbete åt någon fd generaldirektör tidigare. Det är en nog den situation jag tycker vi misslyckats med. I övrigt kan jag inte påminna mig någon sådan här historia tidigare."

En gyllene arbetsförmedling

Statsministern har i princip rätt i att regeringen inte brukar ha några som helst problem med att hitta lukrativa och inte alltför betungande sysselsättningar åt avsuttna generaldirektörer. En mer guldkantad arbetsförmedling än regeringskansliet kan man svårligen tänka sig.

Listan på undersysselsatta och mer eller mindre inkompetenta generaldirektörer kan göras lång. Några av dem har dessutom inte ens något verk att chefa över! De är så att säga generaldirektörer till förfogande med bibehållen lön och titel. F n lär det gå omkring 5-10 f d generaldirektörer i regeringskansliet som oftast är sysselatta med mer eller mindre livsnödvändiga utredningar. Mottot för svågerpolitiken och de höga kompislönerna tycks vara: ju större inkompetens, desto störr belöning.

Omsorgen om de f d generaldirektörerna GD:arna beror på regeringen använder GD-tjänsterna som en pensionsförsäkring för uttjänta partipolitiker i behov av försörjning Av de totalt 248 personer som under perioden 1988-2001 var generaldirektörer hade ca en tredjedel tidigare haft en politisk tjänst eller politiskt uppdrag som statsråd, statssekreterare, riksdagsman, kommunal- eller landstingsråd. 19 procent hade varit anställda som tjänstemän i regeringskansliet.

Striden i hönsgården

Tillåt mig råda bot på statsministerns selektiva minneförlust. Statsministern har lämpligt nog råkat glömma en annan avsutten, inkompetent f d GD vid namn Ingbritt Irhammar som i oktober 2001 tvingades lämna sin GD-post vid Jordbruksverket. Irhammar belönades för sin inkompetens med ett arbetsfritt lyxliv med bibehållen lön och titel. Enligt ett muntligt avtal med Margareta Winberg har Irhammar rätt till sin arbetsfria GD-lön t o m 30 juni 2004.

Eftersom Irhammar inte fick någon löneförhöjning under den tid hon var arbetsbefriad drev hon via advokat en process för att hennes lön på 62 800 kr/mån skulle hänga med i generaldirektörernas generella löneutveckling. Det ingick nämligen i den muntliga överenskommelsen med statsådet Winberg att den arbetsfria inkomsten skulle följa löneutvecklingen! Hennes arbetsfria lön höjdes därför med 4 200 kr/mån till 67 000 kr! 4 200 kr är vad många pensionärer har att leva på i månaden i socialdemokraternas Sverige!

Irhammar nobbade konsekvent de "arbeten" regeringen erbjöd. Bl a avböjde Irhammar två föreslagna utredningsjobb på fiskeområdet med motiveringen "Jag har aldrig intresserat mig för fiskefrågor." Nähä. Annars ingår så vitt jag vet "fiskefrågor" i hennes forna pastorats ansvarsområden. Irhammar lyckas i en enda mening inkompetensförklara sig själv. Men den arbetsfria lönen ansåg hon sig vara värd. Fram till år 2002 hade Irhammar kvitterat ut 763 000 kr av skattemedel. Märkligt nog var Irhammar inte det minsta tacksam mot det generösa statsrådet Winberg. Ett av Irhammars krav för att ta något av de erbjudna sysslsättningsprojekten var att hon "inte ville arbeta under Margareta Winberg." Ko-och kvinnominister Winberg befinner sig nu på på behörigt avstånd från Irhammart på sin guldkantade reträttpost i Brasilien

Till slut lyckades regeringen konstruera en oumbärlig utredning om "jämställdhet inom jord- och skogsbruket" som Irhammar ansåg sig kunna acceptera. Ett tjockare lager av politisk kosmetika än Irhammars utredningsuppdrag får man leta efter.

Hur kom det sig att Irhammar fick en GD-post ö h t? Det är litet svårt att tro att de ansvariga - dvs statsministern och hans regering - inte skulle ha varit väl förtrogna med Irhammars "meritförteckning." Uppenbarligen struntade regeringen i hennes inkompetens och hoppades att den inte skulle uppdagas. Skälet till utnämningen var helt enkelt att regeringen ville reglera en skuld till centern för partiets lojalitet när statsfinanserna skulle saneras. I ett sådant läge spelade Irhammars bristande kompetens i jordbruksfrågor en underordnad roll. Det var Göran Persson och Olof Johansson som gjorde upp om hennes sinekur som chef på Jordbruksverket trots hennes totala avsaknad av meriter för uppdraget. Utöver Irhammar fick åtta andra centerpartister betalt i form av höga befattningar.

Beträffande Irhammars utredningsuppdrag hade det möjligen varit intressantare med en utredning om jämställdheten mellan de priviligierade politiska understödstagarna och de skattetyngda allt fattigare medborgarna!

"Vi letar arbetsuppgifter åt honom ..."

Sin senaste arbetsuppgift - en utredning - vad annars - slutförde Jörgen Andersson i april 2003. Det tycks vara lika svårt att hitta sysselsättning åt hr Andersson som för Irhammar. Här kommer några förslag: Kan han inte plocka skräp i någon park? Eller anställas i äldrevanvården? Där råder ju ständig personalbrist. Det skulle dessutom bli billigt för kommunen eftersom regeringen redan betalar hans lön! Även om han saknar formell utbildning för arbetet kan han ju åtminstone tala - och förhoppningsvis även förstå - svenska. En kompetens som bekant är en bristvara inom äldrevården!

Dessvärre lägger Jörgen Anderssons pampfasoner förmodligen hinder i vägen för denna typ av enklare "sysselsättningar." När Nordiska rådet för ett antal år sedan plötsligt skulle spara bestämdes det att delegaterna skulle åka på billiga gruppbiljetter till rådets möten. Detta passade dock inte herr energiminister Jörgen Andersson som högljutt krävde att resa i Euroclass. Han poängterade att han var van vid detta.

Fler misslyckade förläningar

Listan på regeringens misslyckande vid tillsättningen av generaldirektörer kan göras hur lång som helst. Tillåt mig informera om två exempel på politiska understödstagare ur mitt eget yrkesverksamma liv som internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd.

1. När Ingrid Jussil-Årlin-Munro (s) misslyckats som GD för Byggforskningsrådet ordnade regeringen en lukrativ reträttpost åt henne inom FN-systemet. Enligt egen utsago - och förmodar jag enligt regeringens direktiv - skulle hon under sin treåriga mandatperiod "avskaffa bostadsbristen i världen." Jag förmodar att hon lyckats med uppdraget!

Eftersom FN enligt tillförlitliga källor var måttligt trakterade av fru Jussil-Årlin-Munros "tjänster" kan man utgå från att regeringen - dvs skattebetalarna - i vanlig ordning fick stå för kostnaderna för kalaset som framför allt gick t på att hålla fru Jussil-Årlin-Munro på behörigt avsstånd från regeringskansliet!

2. Som ersättare på den lediga GD-posten ville regeringen placera en annan svårplacerad och inkompetent - men regimtrogen - figur, en f d så kallad "sakkunnig" vid bostadsdepartementet som regeringen länge misslyckats med att hitta "sysselsättning" åt. Såväl namnet som personen torde vara tämligen välbekanta för statsministern och kräver ingen närmare presentation. När såväl BFR:s personal/fack som en enig byggbransch och akademikervärld motsatte sig utnämningen bl a med motiveringen att "då kan ni lika gärna lägga ner BFR med en gång" tvingades regeringen ge upp sina planer. Regeringen var dock av någon anledning fast besluten att agera arbetsförmedling åt sin protegé och ordnade en bekväm reträttplats som ordförande för BFR:s vetenskapliga nämnd. Med tanke på arbetsinsatsen kan man säga att tjänsten i praktiken innebar en mer eller mindre arbetsfri innkomst.

3. Ines Uusman är ännu en av de många som på sedvanlig räkmacka åkte in som GD för ett statligt verk. Det hade först glunkats om Posten som reträttplats eftersom hon varit postkassörska. Men Boverket i Karlskrona låg ju närmare hemmet i Helsingborg.

Det var - inom parentes - inte för att befordra administrativ effektivitet som det centrala ämbetsverket för bostadsfrågor flyttats till Karlskrona. Motivet var att hjälpa Jörgen Anderssons hemstad med sysselsättning och skatteunderlag.

Givetvis kunde ingen annan än en socialdemokrat sitta som chef för en så typisk sosseinrättning som Boverket. Verket har en lång historia av att prångla ut krångel och byggnormer, reglera kökshyllors bredd och annat väsentligt i omsorg om folkets bästa. Den bostadspolitik Uusman ville bidra till var bl a stora kommunägda bostadsbestånd, hyresregleringar och extremt hög beskattning. Konsekvenserna blev en illa fungerande bostadsmarknad med extremt lågt bostadsbyggande, kommuner som fick stora statsbidrag för att sanera sina svårt krisdrabbade bostadsbolag och kommunala bostadsbolag som glatt rev fullt beboeliga hus!

Höga lönelyft men lönen säger inte allt

Under perioden 1990-2000 har statens generaldirektörer fått sina löner höjda med 130%.

När det gäller generaldirektörernas löneökningar är det inte direkt promillesatser som gäller. År 2003 höjdes t ex Riksskatteverkets Mats Sjöstrands lön med 15,15 procent, AMS-direktören Anders L Johanssons med 14,63 procent, DO Margareta Wadsteins med 12,07 procent, Pliktverkets Björn Körlöfs med 10,69 procent och Folkhälsoinstitutets Lars Ågrens med 10,12 procent etc etc.

Mer än hälften av landets högavlönade statliga chefer har stora extrainkomster - i de flesta fall från styrelseuppdrag och utredningsarbete åt arbetsgivaren dvs regeringen. Av detta kan man dra slutsatsen att arbetet som GD knappast är särskilt betungande. I slutet av 90-talet hade Kai Hammerich, chef för Delegationen för utländska investeringar utöver GD-lönen på 2 232 000 kr en extrainkomst på 1 348 8000 kr. Luftfartsverkets Ingemar Skogö utökade lönen på 1 389 600 kr med 465 600 kr och RFV:s Anna Hedborg utökde sin lön på 1 016 7000 kr med 272 700 kr. Också dåvarande chefen för Försvarets materielverk, Birgitta Böhlin, hade en rad regeringsuppdrag som ökade på årsinkomsten på

726 000 kr med drygt 242 000 kr. Siffrorna avser åren 1998/99 men lönerna och extrainkomsterna torde knappast ha minskat sedan dess!

Statsministern utnämnde för ett antal år sedan en 56-årig statssekretare som chef för det statsägda monopolföretaget Vin och Sprit med en lön på över 2,5 miljoner per år. I avtalet ingick att chefen i fråga skulle få gå i pension vid 60 år. Om han lever till 75 -80 år innebär denna generositet med skattebetalarnas pengar att han lyfter över tre miljoner i pension per år. Totalt får han därmed 40 miljoner i pension för fyra års arbete.

Anitra Steen har - som bekant - efter knappt fyra år på posten som chef för Systembolaget tillskansat sig en pensionsfond på ofattbara 28,5 miljoner!

Tillväxt är inte bara "en liten tjej som lär sig cykla"

Behovet av nya GD-poster tycks oändligt. För att säkra tillväxten har regeringen de senaste fyra åren inrättat 50 nya statliga verk och myndigheter med var sin skattefinansierad GD!

Ett av regeringens mest onödiga verk är Idea inrättat 1999 för att ge den lojale s-märkte Bengt Säve-Söderbergh en lukrativ förläning. Denne misslyckade verkschef uppbar en - t o m med socialdemokratiska mått mätt - väl tilltagen och därtill skattefri lön. Generalsekreterare Säve-Söderbergh beviljade sig nämligen själv en skattefri månadslön på 120 000 kr. Syftet med Idea var att för drygt 100 miljoner kr om året susa världen runt för att "lära ut demokrati." 2002 valde Säve-Söderbergh att lämna sitt uppdrag eftersom "rätt tillfälle inträffat." Detta "rätta tillfälle" innebar givetvis att regeringen beviljat hr Säve-Söderbergh en väl tilltagen livslång fallskärm. Denna belöning hade den inkompetente generalsekreteraren enligt en extern konsultrapport 1999 kvalificerat sig för bl a genom att "organisationen tillåter att personliga lojaliteter går före vissa yrkesmässiga relationer" samt för "brister i finansiell styrning" vilket bl a innebar "manipulation med löner till utländska anställda." Rådgivarna Peter Harris fick 34 000 kr/mån för att vara tillgänglig en dag i veckan och John Biehl del Rio i Chile fick varje månad 60 000 kr av våra skattemedel för ett ospecifikt uppdrag. Personalen ifrågasatte om Biehl del Rio utfört något arbete ö h t. Chefen för Ideas sydamerikanska del Daniel Zovatto fick 300 000 kr om året i ersättning för att han hade kontor i bostaden! Dåvarande statsekreterare Gun-Britt Andersson, UD såg givetvis "ingen anledning att ifrågasätta organisationens ledning."

En annan s-märkt och uppenbarligen inkompetent GD är Hans Jacobsson, Premiepensionsmyndigheten. Som GD var han ytterst ansvarig för det "datatrassel" som redan 1999 - dvs innan systemet ens kommit igång - kostade svenskarna 12 miljarder kr. Utan datatrasslet - dvs om svenskarna redan från början själva fått välja placeringsform - hade de varit 67,1 miljarder rikare om 20 år!

Ett dyrbart kalas

Det s-märkta belöningssystemet är en stor och för skattebetalarna synnerligen dyrbar institution Vore det inte bättre att alla dessa miljoner som år ut och år in förslösas på avsuttna generaldirektörer och andra inkompetenta karriärister - inte minst politiker - gick till det s-märkta mantrat "skolavårdomsorg" där det ju ständigt saknas pengar!

Det kanske vore lämpligt att inrätta ett etiskt råd för att granska regeringens utnämningspolitik och alla de pampar som obesvärat glider fram i de socialdemokratiska gräddfilerna. En regering som lever efter helt andra regler än medborgarna har förverkat all trovärdighet.

Att lång och trogen tjänst inom Rörelsen väger tyngre än kompetens och erfarenhet har regeringen genom sina förläningar alltför ofta visat. Alla dessa socialdemokratiska utnämningar tjänar det dubbla syftet att skapa lukrativa reträttposter för partikamraterna och att infektera tjänstemannanleden med politiker. Eftersom regeringen inte direkt kan ingripa i verkens arbete är chefstutnämningarna det viktigaste instrumentet regeringen har för att säkerställa den egna maktutövningen.

Det är givetvis upprörande när utnämningar används för att bereda olämpliga och inte ens formellt meriterade avdankade politiker reträttposter som de anses ha rätt till enbart i sin kraft av politisk hemvist och insatser för Partiet. Det skulle bli billigare gför skattebetalarna och effektivare för förvaltningen om man återinförde adlandet.

Rekryteringen till de statliga toppjobben bör givetvis vara en öppen process där sakkunskap, ledarerfarenheter och lämplighet för uppdraget skall vara avgörande - inte vänskapskorruption, ett sjukt belöningstänkande och råddiga lojaliteter Frågan är dock vem som skall rensa upp i utnämnings- och förmånsträsken när det är makten själv som håller i trådarna för det egna förhärligandet och berikandet. Statsministern vägrar att frånhända sig utnämningsmakten. I Norge och Finland utlyses även de mest attraktiva reträttposterna - t o m posten som landshövding! Där är det förtjänst och skicklighet som gäller och inte politiska meriter..

Avslutningsvis föreslår jag att statsministern begrundar de riktlinjer för tillsättning av offentliga ämbeten som Axel Oxenstierna formulerade redan 1634 "Man måste i distributionen av alle kall och officier se på vars och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap..."

Inger-Siv Mattson

 

---