Nyrasismen innefattar svenskfientlighet och folkförakt. Den finns i ena änden som ideologi, värderingar och attityder, i andra änden som aktioner, kampanjer och konkreta åtgärder för diskriminering.
Det senare kan ta formen av nya lagar, nya institutioner och nya administrativa beslut. Det kan också ta formen av gaturån, våldtäkter och annan kriminalitet.
På den ideologiska nivån drivs linjen att "mångfald är berikande". Således är det förkastligt att arbeta för assimliering av invandrare, det vore ju att tycka att de ska "bli som vi". Det hörs väl redan på uttrycket, att det måste vara fel...
Men man går längre än så. Etnisk homogenitet betraktas som ett problem i sig. Om ett bostadsområde sedan lång tid bebos av bara etniska svenskar kan det således betecknas som "etniskt rensat".
Parallellt med detta kan förnekas att svenskar överhuvudtaget existerar, eller att vi skulle ha en historia. Det finns nämligen inte "vi och dom". I varje fall finns det ingen svenskhet och ingen svensk kultur - alla influenser och idéer kommer ytterst utifrån, utan invandringen vore Sverige ingenting. Även idag är vårt land helt beroende av den tillgång som invandringen innebär, vi skulle ha svårt att klara oss utan.
Svenskheten kan förnekas för att den inte finns, men också av hänsynsfullhet. Om man ger uttryck för den förutsätts invandrare kunna ta illa upp. Den svenska flaggan och den svenska nationalsången har således gömts undan vid vissa skolavslutningar. Det höjs också röster för att man ska sluta sjunga "Du blomstertid nu kommer", eftersom det nu finns så många icke-kristna elever.
Invandrares övertygelser förutsätts ofta - i skydd av religiösa förtecken - sitta djupare än svenskars. Muslimer har sålunda kunna ställa krav på en hel del av anpassning från det svenska samhällets sida.
Ekonomiskt stöd till olika invandrarföreningar - just för att de ska kunna bevara sin egen kultur - är normalt. En följd av 1975 års riksdagsbeslutet om "valfrihet". Föreningar som vill främja svensk kultur har inte samma möjligheter till bidrag.
Yttrandefriheten är också ojämnt fördelad, i dubbel bemärkelse. För det första kan konstateras hur enskilda invandrare släpps fram i media på ett sätt som inte gäller etniska svenskar. De får utrymme och praktiska möjligheter att nå ut.
För det andra kan invandrare säga saker som infödda svenskar inte kan, utan att bli missuppfattade och/eller stämplade. Också i den bemärkelsen har invandrare en större yttrandefrihet.
Olikheten i bedömning gäller även tillmälen. En invandrare kan kalla en svensk "rasist", "svenne" och annat utan risk för påföljd - skulle svensken svara med ett tillmäle om "svartskalle" kan det bli böter.
I media slås det upp på ett hela annat sätt om svenskar utövat våld mot invandrare, än om invandrare utövat våld mot svenskar. Man mäter med olika mått, invandrare förutsätts inte kunna vara rasister.
Dessa olika måttstockar går igen i Säpos registrerande av rasistiska våldsdåd. Det ligger också i linje med de nya lagar som stiftats. Vad som räknas är invidivider ur etniska minoriteter, inte individer ur majoritetsbefolkningen.
Den tidigare integrationsministrern Leif Blomberg har sagt att integration är en ömsesidig process och att det "framförallt" är svenskar som behöver integreras i Sverige. Hans efterföljare, Lars Engqvist, uttalade att det är svenskarnas attityder till invandrare som är problemet, mer än det omvända. Den nuvarande integrationsministern, Ulrica Messing, betonar att det inte är regeringens linje att invandrare ska anpassas till det svenska samhället.
Invandrare får bidrag som svenskar inte kan få, socialbidragsnivåerna ligger också högre än för motsvarande svenska hushåll. Grundbulten i SIV:s avskedande av Kenneth Sandberg var just att han inte varit tillräckligt generös i beviljande av bidrag åt asylsökande.
I andra sammanhang accepteras att resurserna är begränsade och att prioriteringar måste göras. Beträffande invandringen gäller inte detta - den som pläderar för besparingar anses "ställa grupp mot grupp", söka "syndabockar" och förbereda ett nytt Auschwitz.
Detta ekonomiska frikort, denna gräddfil, sammanhänger med synen på invandrare som "flyktingar". Det ger förtur. Ingen svensk kan någonsin mäta sig med en "flykting" i utsatthet.
Det enskilt tydligaste utslaget av nyrasismen är dock diskrimineringslagarna på arbetsmarknaden. De nya lagar som diskriminerar etniska svenskar. Här är det inte längre fråga om lika behandling och att enbart duglighet ska vara utslagsgivande för vem som anställs. Nej, man sätter upp mål om att nå en viss andel invandrare, och för att nå dit tillämpas olika former av "positiv särbehandling". Hur det ska fungera praktiskt och konkret är ännu oklart, men det bär ofrånkomligen på en segregeringslogik.
Till detta kommer våldet mot svenskar. Gatuvåldet, i Malmö har nu nått sådana proportioner att många svenskar undviker att gå ut kvällstid. Hit hör också våldtäkterna och gängvåldtäkterna, där gärningsmännen påfallande ofta är invandrare medan offren är svenska kvinnor.
Medan media förser ändå "flyktingar" med något av en helgongloria. Svenskar, däremot, får en kvarnsten av skuld och skam runt halsen.* Vi skuldbeläggs, inte bara för att vi idag är otillräckligt generösa, utan också för vad som hänt tidigare i historien och för vad som nu händer på olika håll i världen.
Motstånd mot invandringen förutsätts bottna i antingen okunskap och inkrökthet eller ondska och extremism. Sådant måste naturligtvis bekämpas: med nyrasismen har följt också en fördumning och ett politiskt förtryck, som kan vara direkt brutalt.
* Att vi svenskar "inte finns" utgör i detta sammanhang inget hinder...
